Laleh snuddar vid det geniala

Två stora gulblommiga skärmar glider sakta, sakta isär på scenen. Stämningen i den mycket stora publiken vid Sofiero slott på fredagskvällen går nästan att ta på. Det är mer folk än på säväl Thåström och First Aid Kit som på Queens of Pop på samma scen förra sommaren.
Skärmarna glider isär och emellan dem uppenbarar sig Laleh, sittande i en tron som ser ut som att den är gjord av stora gula blomsterblad, flankerad av sina körtjejer. Videoskärmen bakom dem ekar blomstermotivet.

Det finns något, för att låna ett brittiskt uttryck, delightfully bonkers, ett slags positiv galenskap och skruvad Willy Wonka-estetik över hela framträdandet. Scenkläderna och videoprojektionerna är kulörta. Det är musiken också. Melodierna och orden går sina egna vägar; det är lustfyllt och lekfullt. Infallsrikt. Stundtals är det naivistiskt, barnlikt – inte barnsligt, och stundtals snuddar hon vid det geniala.

På skiva tycker jag att Laleh i allt högre utsträckning för varje skiva omfamnat samtidens maskinellt precisa ljudideal som kan sätta en hämsko på den mest livfulla musik och få den att te sig industriframställd. På scen finns inga sådana begränsningar. Här lyfter musiken sina vingar i full frihet och breder ut sig, buren av en uppenbar spelglädje. Att turnén ännu är i sin linda – spelningen på Sofiero var den andra efter premiären i Oslo för en dryg vecka sedan – märks inte, det känns samtidigt säkert och spontant. Senaste albumet, knappt månadsgamla Vänta!, utgör naturligtvis ryggraden i spelningen och det är tydligt att låtar som det fina titelspåret och Tack Förlåt redan hittat hem.

Laleh Pourkarims personlighet har naturligtvis en stor del i hur hon når ut. Hon är djupt originell men ändå relaterbar. Ödmjuk och vänligt kaxig har hon den stora publiken i sitt grepp. Att musiken är som klippt och skuren för svensk sommarkväll med picknickfilt i en slottspark gör naturligtvis sitt till.

Däremot tycker jag, som alltid när det gäller Laleh, att växlandet mellan svenska och engelska bryter förtrollningen. Det går naturligtvis inte att argumentera mot Some die young och Live tomorrow men hon når så mycket närmare i en låt som Svenska 2 eller som Goliat. På det sättet kan hon aldrig nå en svensk generationsöverskridande publik med engelskspråkiga texter. Å andra sidan har ju Laleh numera världen som arbetsfält när hon sitter i Los Angeles och skriver låtar (hon skojar med oss och låtsas bryta på engelska).

Kvällen på Sofiero inleddes av Rhys som bland annat förra året kunde ses på den mindre scenen på Queens of Pop. Jämfört med den spelningen hade hon skalat ned bandet till sig själv och en gitarrist.

Rhys

Det avskalade formatet lämnade spelrummet fritt för den amerikansksvenska sångerskans avsevärda talanger. Det är alltid kul att se en artist med de minsta av medel vinna över en publik som till allra största delen aldrig hört talas om henne.
Inte för att det är konstigt att hon gör det. Hon har rösten, uttrycket, charmen och låtarna. Och hon har förmågan att få till en refräng som kan lyfta tak. Inte minst märks det när publiken fyller på med körsång i finalen med Last dance och Too good to be true.

Kämpaglöd i solen i parken

The Boys are Back är inte världens bästa låt. Refrängen är en av Dropkick Murphys allra mest enerverande men för att kickstarta en spelning, efter obligatoriska introt med Cadence to Arms spelat på säckpipa, duger den alldeles utmärkt.

Manegen var krattad för en bra kväll i Folkets Park igår. Det var varmt och mycket folk – i trakterna runt 2 900 personer – och nytända förbandet Millencolin hade gjort bra ifrån sig trots ett mer än lovligt grötigt ljud.

Ljudbilden har dock mirakulöst klarnat betydligt när huvudakten går på vid åttatiden. De går på knock från start och båda sångarna, Al Barr och Ken Casey, flyger fram över scenen och spenderar nästan lika mycket tid hängande på kravallstaketet ut över publiken som de gör uppe på scen.

Jag vet inte riktigt när Ken Casey bestämde sig för att överge basen men det var hur som helst ett smart drag. Han sjunger bättre när han kan koncentrera sig på det och han blir dessutom betydligt mer underhållande som scenartist. Tillsammans med Barr bildar han en frontmannaduo som känns lite som punkrockens Piff och Puff.

Going out in style, The Fighting 69th, Johnny I hardly knew ya och Rose Tatoo. Där någonstans känns det som att mina stämband börjat blöda. Det är något hos bandets låtar som gör att de lockar till att skråla med i för full hals. Musik för berusade barslagsmål skrev någon om dem och det är ju inte det sämsta.

Adrenalinet pumpar, blodet pumpar och nävar knyts i luften.  Vi skrålar med i The Fields of Athenry och Shipping up to Boston. Det är gatpunk med folkmusikkrydda. Det är passion, hjärta och smärta. Det är en tår i ögonvrån på en vuxen man. Men framförallt är det kämpaglöd och gott humör.

Jag tror aldrig jag har sett Dropkick Murphys bättre än vad de var i Malmö Folkets Park igår.

Punkare med folkmusiksjäl

Al Barr, Ken Casey och James Lynch på scen i sin ofta omsjungna hemstad, Boston. Foto: Michael Dwyer/AP/TT

Det började med ett vad för 23 år sedan. Men Dropkick Murphys blev snabbt en instution på rockscenerna världen runt med sin blandning av irländsk folkmusik och punkrock.
Idag tisdag gästar de Malmö Folkets park med inhemska punkhjältarna Millencolin som förband.

”I drew the tales of many lives and wore the faces of my own” sjunger Ken Casey, sångare i och grundare av Dropkick Murphys i låten Rose Tattoo.
”I had these memories all around me so I wouldn’t be alone”.

Rötterna går djupt för Bostonbandet. Hemstadens gator löper genom bandets sånger, det sjungs till Red Sox och Boston Bruins ära och det ekar av arbetarklasstolthet.
– Inflytandet av irländska immigranter är väldigt starkt i Boston-området. I de flesta hus i det område där vi växte upp kom föräldrarna eller far- och morföräldrarna från Irland. Musiken och kulturen var central i vår uppväxt, berättar Ken Casey över telefon från Lübeck där bandets turnébuss stannat till för att busschaufförerna ska få sin lagstadgade dygnsvila på väg till Malmö.
– Men som tonåringar var det punken som var den musik vi valde när vi skapade vår egen musiksmak. Det var en naturlig kombination. När vi började bestämde vi inte att vi skulle bli det vi blev, det var bara det som kom ut ur oss.
– Vi har alltid varit benägna att skriva om saker som vi har upplevt och levt än om något vi läst i en bok eller tidning. Det handlar om historien om var vi kommer från, våra familjer, om våra liv. Det har förändrats genom åren. Numera har vi egna barn och har genomlevt saker. Men det handlar om förstahandsupplevelser och våra egna liv.

Det hela började, för Dropkick Murphys, 1996 på det mest blygsamma av vis.
– En kille som jag arbetade med gick på en prestigefylld musikutbildning i Boston. Han utmanade mig att starta ett band och spela förband till hans band på ett gig tre veckor senare.
Det blev två spelningar som förband åt jobbarkompisens band, sedan kom första riktiga konserten som förband till hard core-bandet The Freeze från det till Boston närbelägna Cape Cod.
– De var väldigt populära i Boston-området på den tiden. Deras gitarrist var vår ursprungliga trummis. De tidigare spelningarna hade bara varit för våra kompisar och utan särskilt mycket press, det här var för en musikintresserad publik. Det var den första smaken av den där kicken som alla musiker får av faran – att man kan bli buad av scenen. Men ända sedan dess finns det ingen återvändo.
– Det var så vi började, med ett vad. Det är fantastiskt vad som kan hända i livet när man bara gör saker och tar en chans. Vi trodde aldrig att det skulle bli en karriär, vi trodde bara att det skulle vara kul för våra polare att komma och garva åt oss.

Nu har bandet hållit på i 23 år, släppt nio album, en lång rad singlar och split-plattor och blivit något av institution inom den folkmusikfärgade delen av punksfären. Tillsammans med band som, bland andra, Flogging Molly bär de arvet från The Pogues, folkpunkens anfäder, vidare.
– The Pogues var naturligtvis en stor influens. Jag brukar beskriva det som att The Pogues var en folkmusikgrupp med punkattityd medan vi är mer ett punkband med folkmusikinfluenser. När jag var tonåring var det de som gjorde den irländska musik som jag kände till; musik från mina föräldrars, far- och morföräldrars generationer spelad för min generation.
– De har varit fantastiska emot oss. Vi har fått turnera med dem och både Shane (McGowan) och Spider (Stacy) har sjungit på våra skivor. Det är stort när man får stöd från dem som påverkat en.

Hur har bandet utvecklats under åren?
– Musikaliskt har vi utvecklats från att vi var en kvartett med bara en gitarr. Nu kan vi erbjuda så mycket mer melodi med hela den keltiska instrumenteringen: banjos, dragspel och säckpipa. Jag tror också att vi har blivit bättre som låtskrivare men över lag har bandets anda aldrig förändrats.
Hur har ni hållit punklågan levande in i vuxenlivet?
– Det håller en ung, det är ett som är säkert. Punkrock handlar att ta med sig energin och intensiteten in på scenen. Det handlar om vad man tror på som person. Jag har aldrig riktigt köpt att punkrock har några regler och den punkare som säger att det finns det är inte en punkare.

Sångaren i det svenska punkbandet Troublemakers har sagt: Punkrock handlar inte om hur många nitar man har – det handlar om att aldrig någonsin bli vuxen …
– På många sätt har vi växt upp men de 90 minuter varje kväll som vi står på scen är när vi får förbli ungar. Det är det som håller oss unga.
Var ser du Dropkick Murphys ta vägen i framtiden?
– Jag tror att hemligheten bakom vår framgång är att vi aldrig haft några långsiktiga planer. Vi har bara försökt göra varje spelning så gott vi kan. Och varje gång vi gör en skiva så bestämmer vi oss för att göra den så bra som vi kan. Vi låter aldrig pressen från musikindustrin eller någon annan diktera för oss vad vi ska göra. Vi försöka bara njuta av stunden. Vem vet? Vi kanske kör på i 20 år till.

Dropkick Murphys; Ken Casey längst till höger i bild. Pressbild.

Från harpspel till gitarrlarm

Lucy Dacus

Ibland säger ett coverval så mycket.

Världen är full av singer-songwriters. Mer eller mindre ledsna pojkar och flickor med (oftast) akustiska gitarrer och blödande hjärtan. Många av dem är bra men få sticker ut och gör ett avtryck.

På ytan är Lucy Dacus en av dem, även om gitarren är elektrisk. Men hon har något; något som får sångerna att tränga igenom bruset.

Jag hårdstartar veckan med att köra två raka kvällar på Plan B. Först ut var Malmöartisten Majken och amerikanska Lucy Dacus på måndagen. Dacus är för mig en ny bekantskap och hon lyckas att med små åthävor tränga igenom bruset. Det är svårt att sätta fingret på riktigt vad det är som gör att hon lyckas.

Ibland säger ett coverval så mycket.

Så kommer den – covern. Det låter bekant från start men det tar en stund innan jag kopplar vad det är jag hör. Kontexten, både det elektriska arrangemanget och platsen, är så fjärmad från originalet att det dröjer ända till refrängen innan jag känner igen Edith Piafs La Vie en Rose.

Missförstå mig inte. Lucy Dacus står på en solid musikalisk bas av 90-talsartister som Juliana Hatfield och Liz Phair men visst säger valet av att spela La Vie en Rose en hel del. Det ger en ledtråd till Dacus utsökta låtskrivarhantverk som trancenderar den indierock som är det musikaliska sammanhang det arbetar inom. Och ett litet stråk av fransk chanson är kanske precis vad som behövs för att stå ut som singer-songwriter idag.

Majken

Måndagskvällen öppnades som sagt av Majken, eller Anna Bergvall som hon egentligen heter. Det var flera år sedan jag såg henne på scen sist och till min glädje blev jag precis lika golvad som då. Låtarna från hennes fortfarande färska debutalbum, inte minst Lovely Daughter och eviga favoriten This War Belongs to You som båda hängt med ända sedan Stella Lugosi-tiden, skickar rysningar av välbehag längs ryggraden.

Det är något med hennes röst; ett slags blandning av innerlighet och distans, som är väldigt tilltalande. Det i kombination med en självklarhet i låtskrivandet – en sång som Lovely Daughter låter nästan som om den alltid har existerat där ute i etern och att den bara väntat på att någon skulle fånga in den och teckna ned den – och de vackert avskalade arrangemangen med Bergvalls harpa i förgrunden gör att jag blir helt såld.

Arrow De Wilde i Starcrawler.

Om måndagen gick i det lite mer lågmälda låtskrivarhantverkets tecken så bjöd tisdagen på dess raka motsats. Unga Los Angeles-bandet Starcrawler – sångerskan Arrow De Wilde är bara nitton – blandar The Runaways med Stonerrock, The Cramps med tidig 80-tals LA-punk och sleaze och serverar upp det på ett väldigt tilltalande sätt.

De Wilde är en självklar fokuspunkt på scen med ett utspel som gränsar till performancekonst. Ena stunden kravlar hon på golvet för att i nästa böja sin långa lekamen i en halvcirkelform bakåt och sedan låtsas strypa sig själv med mikrofonsladden. Vid hennes sida gitarristen Henri Cash som inte bara har ett alldeles fantasiskt gitarrljud utan också några riktigt vassa rock n roll-moves i sin arsenal. Halvvägs igenom spelningen ställer han sin sexsträngade gitarr åt sidan och går över till tresträngat. Less is more.

Arrow De Wilde är nere i publiken och drar rent fysiskt fram folk som stått på lite blygt avstånd till scenkanten. Även Henri Cash är ute i publiken och spelar i gigets sista skälvande minuter, innan han helt sonika drar upp en snubbe ur publiken, hänger på honom gitarren och låter honom avsluta spelningen tillsammans med basisten och trummisen.

På det hela taget är det ungefär så kul som man kan ha en varm tisdagskväll i Malmö.

 

Sweden Rock – avslutningen

Bob Noveaux, Ritchie Blackmore och Ronnie Romero i Rainbow. Foto: Jörgen Johansson.

Det är naturligtvis åtminstone delvis falsk marknadsföring att kalla avslutningsakten på Sweden Rock Festivals största scen för Rainbow. Förvisso har bandet alltid haft något slags svängdörrspolicy för medlemmar som inte heter Ritchie Blackmore men när han nu återstartar under det gamla bandnamnet har han med sig rytmsektionen från Blackmore’s Night (däribland duktige basisten Bob Noveaux (eller Curiano som han egentligen heter i efternamn) som även varit medlem i Mink DeVille), Yngwie Malmsteens gamle keyboardist Jens Johansson och exakt 0 medlemmar från någon av de klassiska Rainbowuppsättningarna.

Ritchie Blackmore.

I låtvalet lutar man sig lika mycket mot Deep Purple som mot Rainbows låtkatalog. Det hela ska nog snarare ses som ett soloprojekt. Trots det tar sig Blackmore en ganska blygsam plats på scen, även om hans stilbildande gitarrspel naturligtvis står i första rummet. I stället låter han sångaren Ronnie Romero kliva längst fram på scenen och stjäla det mesta av rampljuset. Romero gör ett gott jobb i att hitta ett slags gyllene medelväg mellan de olika vokalister som sjungit på originalen, vilket är imponerande med tanke på att det är några av hårdrockens allra största röster vi pratar om: Ronnie James Dio, Joe Lynn Turner, Ian Gillan och David Coverdale. Att säga att han når upp till Dios höjder vore naturligtvis en brutal överdrift men det är ändå ett imponerande jobb han gör.

Ronnie Romero.

Även det lyhörda samspelet mellan de mycket duktiga musikerna imponerar. Men de har ändå svårt att riktigt dra igång den stora publiken. Det är inte förrän under den sista tredjedelen, när Romero kommer tillbaka på scen efter en alldeles för lång version av den instrumentala Difficult to cure (baserad på Beethovens 9:a) och sparkar igång All night long som det tänder till på riktigt, Då börjar även Ritchie Blackmore dra på munnen och Romero slipper ensam stå för showen.

 

Biff Byford i Saxon.

Saxon har varit uppe på toppen, popularitetsmässigt, och nere på botten. Biff Byford och hans manskap visar på värdet i att stå på sig och kämpa vidare, oberörda av rådande trender.
När man tog sina första steg som band var det new wave som gällde men den nya vågen av brittisk heavy metal skulle få sin tid i rampljuset i det tidiga 80-talet. Sedan kom grungen och de klassiska metallbanden blev obsoleta.

Men man kämpade vidare och gjorde det man alltid har gjort. Det tarvar respekt. Då är det svårt att inte glädjas åt att de lyckas dra en massiv publik till den största scenen (det är premiär för bandet på Festival Stage) mitt på blanka eftermiddagen. Att det sedan ännu gnistrar om pärlor som 747 (Strangers in the night), Crusader och Princess of the night gör inte saken sämre. Det gör inte heller att en låt som titelspåret från bandets 21:a (!) och näst senaste studioalbum, Battering ram, väl förtjänar sin plats jämte dem.

Ett stort spektakel och ett värdigt avslut

Gene Simmons, Tommy Thayer och Paul Stanley. Foto: Jörgen Johansson.

 

Led Zeppelins Rock n Roll tonar ut i PA:t. Kiss-skynket stiger upp mot scentaket för att sedab falla ned. Ned från det samma kommer tre plattformar med tre hårresande figurer. Demonen, Rymdmannen och Stjärnbarnet; Gene Simmons, Tommy Thayer och Paul Stanley.
Di-du Di-du Di-du Di-dum. Di-du Di-du Di-du Di-dum.
I feel uptight on a saturday night, sjunger Stanley.
Och jublet är enormt från folkmassan som består av kanske inte varenda levande själ på Sweden Rock men i alla fall den stora majoriteten.

Att börja lite mjukt så här i karriärens elfte timma, när vägs ände nästan är nådd och avskedsturnén är väl under väg, ligger naturligtvis inte för ett band som högeligen skulle fnyst åt en devis som lagom är bästa. Nej, istället sparkar man igång med Detroit Rock City, ett av sina i mitt tycke starkaste kort. Att låten handlar om att gå ut med en smäll känns passande i sammanhanget. Protagonisten är upptaggad, glad och bakom ratten på väg till en konsert med sitt favoritband när han frontalkrockar med en mötande lastbil. Paradoxalt nog är det allt annat än en sorglig sång. Det är en låt som pumpar adrenalin ur varje por, ur varje luftficka
i det tajta unisona riffandet mellan gitarrerna och basen.
Drygt två timmar senare tackar de för sig med I want to rock n roll all night och skimrande långa band som singlar ned från luften, uppskjutna av kanoner i ett rökmoln.
Däremellan: allt. Och jag menar verkligen allt en rockkonsert av det här formatet kan erbjuda och det i fläskig de luxe-förpackning.

Det är flygande trumpodium och en gitarrist som skjuter rymdskepp med sin gitarr. Gene Simmons spottar blod och sjunger en blytung God of thunder från en plattform som lyfts upp nästan till himlen – liksom från ett antal videoplattor, något som ger en skönt creepy känsla. Paul Stanley åker linbana över publiken för att sedan stå på ett torn mitt i där han sedan sjunger Love gun och I was made for loving you. Den sistnämnda är bandets allra största hit.
Redan där skulle det varit mycket för vilket annat showinriktat rockband som helst. Men Kiss stannar inte där. Det är konfettiregn på konfettiregn, bevingade ormar som sprutar rök och mer pyroteknik än en allsvensk säsong. Det är Eric Singer bakom en glittrig fuskflygel som tolkar originaltrummisen Peter Criss gamla paradnummer, balladen Beth. Och det är Cold gin, Shout i out loud, Heaven’s on fire (min egen introduktion till bandet i tonåren) och Crazy, crazy nights.

Det finns naturligtvis en del att anmärka på. Sist Kiss var i Sverige fick de mycket kritik för att Paul Stanleys röst inte längre håller måttet. På Sweden Rock låter han också mer än lovligt kraxig, trots att han får gott om vokal hjälp. Eric Singers trumsolo i 100 000 years känns ungefär så långt. Stanleys mellansnack och call and response-övningar tycks aldrig ta slut och Thayers gitarrsolo var väl inte över sig fantastiskt.
Men vad spelar det för roll egentligen. När Kiss avslutar sin bana lämnar de oss med en rejäl smäll. En smäll värdig ett band som inspirerat åtskilliga tonårsgenerationer att plocka upp gitarrerna och leva rockstjärnedrömmen. Kiss har aldrig handlat om skönsång och ekvilibristiska instrumentala prestationer. De är och har alltid varit ett spektakel i ordets bästa bemärkelse. Jag går från åkern i Norje med ett leende på läpparna trots festivalvärkande leder och att folkmassan, som uppenbarligen i sin helhet ska åt samma håll som jag rör sig, i myrfart. Och leendet sitter kvar där så här ett halvt dygn senare.

 

Definitionen av cool

Dusty Hill och Billie Gibbons i ZZ Top. Foto: Jörgen Johansson.

Frågan är om det någonsin har funnits ett coolare band än ZZ Top.
Cool kan betyda många saker. Det kan stå för något som i grund och botten är ganska drygt och arrogant.

Det är inte den sortens coolhet som ZZ Top står för. Det handlar inte heller om de där skäggen. Istället är de coola på ett väldigt varmt sätt. Kanske är det glimten i ögat som gör att Billie Gibbons kan dra igång bandets kanske största klassiker, Tush, med en osläckt cigarr i käften och sedan få en roadie att komma in och tända den åt honom mitt i låten och få publiken att skratta med honom istället för att se det som ett divigt rockstjärnebeteende.

Mycket sitter också i hur de nyttjar sin avsevärda musikaliska skicklighet utan att flasha med fingerfärdiga men överflödiga löpningar längs gitarrhalsen eller onödiga trumfills. Istället spelar de i varje ögonblick just exakt det som låten och showen behöver.
Kanske är det också den där coolheten som får dem att inte göra någon affär av att bandet i år firar 50-årsjubileum, och det med orörd originaluppsättning.

Powertrio-formatet har sina begränsningar. Det har bluesmusiken också. Men bandet gör begränsningarna till en dygd. I inledningen låter de ett knippe klassiker glida samman. En Waiting for the bus glider sömlöst in i en Jesus just left Chicago. Gibbons gitarrsound är det samma rakt igenom, oavsett låt och mer eller mindre urflippat instrument (den vita fuskpälsfluffiga basen och gitarren förtjänar att nämnas).

De hittar dynamiken i det lilla, som när Gibbons röst låter som stigen från botten i träskmarkerna i Mississippi-deltar och ställs mot Dusty Hills betydligt ljusare i Beerdrinkers and hell raisers.
Ett knippe synbart disparata covers – Elvis Presleys Jailhouse Rock, Merle Travis folksång 16 tons och obskyra gangsterrap-pärlan 39 lighters – faller i gruppens händer perfekt in i mallen.

Den sistnämnda, som i ZZ Tops tappning fått namnet I gotsta get paid och finns med på senaste plattan, La Futura, beskrevs av en amerikansk kritiker som “the ghetto of the 50’s meets the ghetto of the 90’s. Det stämmer rätt bra och är på något sätt passande för hela bandets sätt att ta sig an bluesarvet.

Arvet efter Kiss lever vidare

Återväxten är säkrad. Åttaårige Olle Igemar från Förslöv, här tillsammans med mamma Anneli och pappa Andreas, i Ace Frehlys Spaceman-smink. Foto: Jörgen Johansson.

Redan när man kommer in på Sweden Rock Festivals område fattar man vilka som är årets stora namn. Från mixertornet som reser sig upp alldeles innanför entrén tittar Paul Stanleys stiliserade och Starchild-sminkade ansikte ut över den invällande folkmassan.

Sagan om Kiss började i New York i det tidiga 70-talet när Paul Stanley och Gene Simmons svararade på en annons där trummisen Peter Criss sökte folk att spela med. Man knöt till sig gitarristen Ace Frehley och gjorde sin första spelning tillsammans i Queens den 30 januari 1973 framför en publik bestående av tre personer. Resten är, som det heter, historia.
– De har gått igenom så många stilar så egentligen kan de tilltala vem som helst. De har sin disco-sida, de har det åttiotaliga, de har 70-talssvänget. Det känns som att det finns ett Kiss för alla, säger Guernica Mancini, den Lundabördiga sångerskan i hårdrocksbandet Thundermother som liksom Kiss spelade på Sweden Rock på fredagen.

Gene Simmons, Ace Frehley, Peter Criss och Gene Simmons inför en spelning 1977. Foto: AP/TT

 

Med sminkade ansikten, utflippade scenkostymer, platåskor, rykande gitarrer och pyroteknik skulle de slå ned som en bomb i musikvärlden. Musiken minst lika mycket gemensamt med glamrocken som den hade med tidens mörkare och i det sena 60-talets bluesrock rotade hårdrock.
Kanske var det Gene Simmons demon-sminkning och bloddrypande scenshow som bidrog till myten att bandnamnet – som egentligen kom av att Peter Criss en gång spelat i ett band som hette Lips – skulle vara en förkortning av Knights in Satans Service. De blixtrande S:en i bandets logotyp fick upprörda människor att tro att bandet var nazister, något som ter sig ironiskt med tanke på att både Stanley och Simmons är av judisk börd.
Att föräldragenerationen förfasades gjorde säkert sitt till för att göra bandet till eviga tonårsfavoriter.

Guernica Mancini i Thundermother. Foto: Jörgen Johansson.

Guernica Mancini fick en crash course i allt som har med Kiss att göra när bandet blev utvalda att spela på Kiss Cruise – som är precis vad det låter som, en kryssning i Västindien där allt handlar om det klassiska bandet i november förra året.
– Jag var inte ett jättestort Kissfan innan vi åkte dit även om jag gillade dem och hade en väldig respekt för bandet men efter det blev jag helt Kissfrälst. De spelade Kiss 24/7 och man blev helt hjärntvättad på ett jättefint sätt. Alla går omkring i sina sminkningar, berättar hon när tidningen möter henne på festivalens VIP-område dagen innan spelningen.
– Det var helt sjukt! Vår ena bokare anmälde oss till tävlingen för att komma med utan att berätta det för oss förrän vi blev topp tio. Vi började promota det så mycket vi kunde och blev till slut utvalda.
– Vi spelade på den minsta scenen och gjorde tre gig och för varje spelning kom det mer folk och ryktet spred sig. Det sista giget gjorde vi i Kiss-sminkning. Jag var Paul Stanley såklart.

Det råder knappast någon tvekan vilket band schweiziskorna Florence Imhof, Claudia Muther och Dalila Di Secli absolut inte skulle missa på fredagskvällen. Foto: Jörgen Johansson.

 

Kiss har varit banbrytande musikaliskt, image-mässigt och när det gäller att skapa en enorm scenshow. Men även när det gäller allt det som är runtomkring musiken och scenframträdandena har man brutit ny mark. Bandets loggor finns på allting från kläder till lunchlådor och till och med en likkista.
“Jag älskar livet men den här får alternativet att te sig rätt jäkla bra” sa Gene Simmons när den sistnämnda lanserades.
När det gäller att dra in pengar vid sidan av kärnverksamheten är det svårt att inte associera till hur George Lucas, i ungefär samma tid som Kiss blev ett av världens största band, lyckades göra Star Wars till en gigantisk pengamaskin.
– Det är en business och det får man respektera, säger Guernica Mancini.

På Kiss Cruise visade det sig genom att även artisterna fick betala för allt som var extra. Som till exempel att se hjältarna spela i full sminkning.
– Därför är jag så jäkla taggad för att få se dem imorgon. Jag såg Kiss spela utan smink på båten och alla de gamla medlemmarna var uppe på scen och jammade. Men jag har aldrig sett dem med sminkningen på.
Och det finns lärdomar att dra även för unga band av att se hur de gamla mästarna skapade en industri kring sin musik.
– Jag tycker att det är väldigt inspirerande för oss. Det är en annan tid som vi håller på att breaka i men vi kan fortfarande lära oss mycket av Kiss, till exempel att merch:en kanske måsta vara lite mer spexig. Nu är vi fortfarande i ett tidigt stadie av karriären men vi är fyra brudar och vi hade lätt kunnat göra en serietidning eller action-figurer för att maxa vårt namn och vår marknadsföring.

Guernica Manzini, Thundermothers i Lund födda och uppväxte sångerska, fick en rejäl Kiss-hjärntvätt när bandet blev utvalda att i vintras spela på Kiss Cruise. Foto: Jörgen Johansson.

 

För Guernica Mancini och hennes bandkamrater gav kryssningen med Kiss minnen för livet. Som till exempel möten med forna bandmedlemmar som gitarristerna Bruce Kulick och Ace Frehley. Tillsammans med nuvarande trummisen Eric Singer fick hon till och med jamma.
– Jag kunde inte sjunga på grund av problem med stämbanden men jag fick hybris och trodde jag kunde spela cajon [ett slags rytmlåda som man sitter på och trummor på med händerna, reds.anm.]. Det var skitpinsamt men fantastiskt.
Paul Stanley och Gene Simmons höll sig dock mest för sig själva på båtens översta våning.
– När vi var på Bahamas gick Paul Stanley framför mig med sin son men jag ville inte gå fram och vara störigt fan.

Vad är det då som är så stort med Kiss och som har fått generation efter generation att följa bandet som nu är ute på sin allra sista världsturné? För Guernica Mancini har de varit en inspiration att ta ut svängarna.
– Jag älskar musiken och showen. Det är så storslaget och fett och coolt. Jag gillar att de har tillåtelse att göra det där som många önskar att de vågade göra. Om jag ska ta det till mitt eget band så har jag tagit ut svängarna mycket mer desto mer trygg jag har blivit som frontare och sångerska. Jag känner att Kiss inspirerar till det.
Hon hyllar också Kiss erkännt hängivna fan club Kiss Army.
– De är så fina människor. Så lojala fans. När vi har spelat nu efter Kiss Cruise har det kommit folk från Kiss Army och tittat på oss.
Det har också lett till Thundermother bjudits in till att spela i Miami på förfesten till den kommande kryssningen, tillsammans med bland andra Ace Frehley och Sebastian Bach.

Bröderna Johan och Mattias Carlsson tillsammans med Anja Johansson, alla från Stockholm. ”Men vi är trevliga Stockholmare, det finns faktiskt sådana”, säger Johan. Foto: Jörgen Johansson.

Jack Black lever rockstjärnedrömmen

Jack Black i Tenacious D. Foto: Jörgen Johansson.

”Är ni på låtsas eller på riktigt?”
Den frågan får Doktor Kosmos i en låttext.
Citatet dyker upp i hjärnan under inledningen av Tenacious D:s spelning under torsdagen på Sweden Rock Festival. Duon som består av Hollywood-skådisen Jack Black och Kyle Gass omfamnar ett brett spektrum av (hård)rock med Blacks ständigt närvarande komiska ådra i centrum. Han leker med rockens klischéer och myter. .
Inledningsvis känner jag mig lite tvekande. Blacks scenpersona ekar hans roll i filmen School of Rock. Å andra sidan känns det som att det finns väldigt mycket av Black själv i den rollen och att kärleken till rockmusiken är genuin finns det ingen tvekan om.
De vinner över mig. Det är charmigt, medryckande och framförallt roligt.
”Kan du haja, vi är på låtsas OCH vi är på riktigt”, lyder Doktor Kosmos svar på frågan. Och det känns som att Tenacious D också är just det.

Powerwolf. Foto: Jörgen Johansson.

Komiska under torsdagen på SRF var också tyska power metal-bandet Powerwolf, vars bombastiska musik för tankarna till ett Sabaton med kyrkorgel, corpse paint och Hammer Horror-estetik. Jag är dock inte säker på att det är meningen att de ska te sig som komiska. Det är lite fånigt men ändå kul. Man skojar inte bort de allsångsvänliga refrängerna, även om det bombastiska och teatrala blir lite väl mycket emellanåt.

Joe Elliott i Def Leppard. Foto: Jörgen Johansson.

Torsdagskvällens headliners var Def Leppard, ett band som var ungefär så heta man kunde bli när de 1987 släppte albumet Hysteria. Historien om hur trummisen Rick Allen höll på att mista livet i en bilolycka men istället blev av med en arm och hur han, trots det, lyckades ta sig tillbaka till trumpallen skapade ett massivt intresse som infriades av ett par rejäla radiohits och ett delvis nytt sound framplockat av demonproducenten Mutt Lange.
Jag lyssnade sönder mitt kassettband med skivan på, inte minst låtarna Animal och Pour some sugar on me gick heta. Under de senaste 30 åren måste jag dock erkänna att jag inte skänkt många tankar åt Rick Allen, Joe Elliott och deras bandkamrater. Det tydligt 80-talsfärgade soundet har väl inte klarat tidens tand sådär jättebra och jag var väl inte supeladdad inför deras spelning.
Jag måste ändå ge dem att de levererar en snygg show där allt sitter på proffessionellast möjliga sätt. Även om svänget är ganska stelt så finns det en tilltalande entusiasm, spelglädje och showmanship som väger upp.

Alissa White-Glutz i Arch Enemy. Foto: Jörgen Johansson.

För mig personligen var det dock Arch Enemy. Att byta sångare är en prövning som de flest band knappt överlever. Den svenska melodiska dödsmetallens flaggskepp har gjort det två gånger. Det var med sina andra vokalist, tyskan Angela Gossow och hennes bengkrossargrowl i centrum, som de tog klivet upp till giganterna. Sedan en handfull år tillbaka är det dock kanadensiska Alissa White-Gluz som frontar bandet. Och det gör hon med pondus, attityd och ett bett i rösten som inte står Gossow långt efter.
Det är svårt att kombinera brutalitet med melodier och dynamik men Arch Enemy gör det med den äran. Frågan är dock om festivalen inte borde placerat dem på största scenen med tanke på den massiva publiktillströmningen.

Johanna Sadonis i Lucifer. Foto: Jörgen Johansson.

Det enda trista är att spelningen krockar med Lucifers gig vilket tvingar mig att alternera mellan två scener. Lucifer centrerar kring sångerskan Johanna Sadonis och den nuvarande upplagan av bandet har hennes fästman, den inte helt obekante Nicke Andersson, på trummor.
Det är inte bara Lucifer-loggan från Kenneth Angers film Lucifer Rising på Sadonis byxdress som för tankarna till den mörkare sidan av det sena 60-talets San Francisco. Musiken påminner om en hårdare variant av bandet Coven och Sadonis utspel känns som en sentida Stevie Nicks samtidigt som rösten ekar Grace Slick. Det är på det hela taget en alldeles utmärkt spelning.

Psykedelians gudfader har gått ur tiden

En av den psykedeliska rockens allra största, Roky Erickson, har gått ur tiden 71 år gammal. Erickson hade på bas av sin år med bandet 13th Floor Elevators och ett antal soloskivor en närmast kultartad legendstatus som inte blev mindre av många år borta från rampljuset, år där han plågades av missbruk och psykisk sjukdom.

Under 2000-talet vände hans liv dock uppåt igen. Rättmedicinerad och till synes välmående gjorde han comeback och kom till Sverige ett antal gånger. Vad som på många sätt var ett tragiskt levnadsöde fick vad som åtminstone sett från utsidan ter sig som en ljus sista akt. 2007 spelade han på KB i Malmö och då skrev jag såhär under rubriken ”Roky Erickson fortfarande publikfavorit”:

Återkomsten är efterlängtad. När Roky Erickson kliver upp på KB:s scen är lokalen packad till bristningsgränsen och han möts av ett jubel som nästan lyfter taket. Roky ler stort, han ser ut att må bra. Och det låter som att han mår bra. Musiken är egentligen ganska ordinär psykedelisk bluesrock men den framförs tajt, kompetent och med värme.
Sedan är det ju rösten. Den finns där fortfarande, lika skrovlig och med samma brinnande intensitet även om den mest skräckrockiga sidan är nedtonad. Det senare gör inte så mycket. Med låtar som den fantastiska ”Night of the vampire”, ”Two headed dog” och ”I walked with a zombie” och den där spöklika rösten blir det skräck så det räcker.
Kanske är det också ett hälsotecken att skräcksidan är nedtonad. En gång i tiden trodde han ju på allvar att utomjordingar tagit hans kropp i besittning. Faktum är att det låter oförskämt bra; mycket bättre än man har någon rätt att kräva med tanke på de smällar som Roky har fått ta emot under sitt liv.

Roky Ericksons liv är som en klassisk tragedi. Från de tidiga dagarna på 60-talet med 13th Floor Elevators, en av den psykedeliska rockens hörnstenar, och den tidens LSD- och marijuanadimmor till 30-år inom den amerikanska mentalsjukvården skuggexistens.
Han diagnosticerades som paranoid schizofren, utsattes för elchockterapi och, i alla fall enligt två år gamla dokumentärfilmen ”You’re gonna miss me”, felmedicinerades svårt.
Kanske är det också de mentala problemen som gett Roky Ericksons röst den där glödande intensiteten. Jag minns mitt eget första möte med den rösten. Det var i mitten av 80-talet och i skräckfilmen Return of the living dead som låten ”Burn the flames” fullständigt brände sig in i mitt då tonåriga medvetande. Det gläder mig att den fortfarande brinner.

Tragedin tycks dock ha fått en betydligt ljusare tredje akt. Efter att hans yngre bror för sex år sedan lyckades få vårdnaden över honom har saker dock börjat se ljusare ut. Han har fått medicinsk och juridisk hjälp och han turnerar igen för första gången på två decennier.
Publikens sammansättning visar också att Roky Ericksons musik i högsta grad är levande. Där var folk i 60-årsåldern som säkert funnits med sedan Elevators-tiden men också de som kunde vara deras barn och barnbarn. Punkare möter indiefolket och mer eller mindre medelålders rockers.
Ryktet säger att det är en ny platta på gång, en platta som ska vara producerad av ZZ Top-gitarristen Billy Gibbons. Jag ser fram emot den.

Så långt min recension. Roky Erickson skulle komma tillbaka flera gånger till Malmö, den senaste och sista gången var 2016. Han avled på fredagen, 71 år gammal. En representant för Roky Erickson lämnade ett officiellt uttalande till sajten Pitchfork:

”Roky Erickson, en heroisk ikon för modern rock & roll och en av de bästa vänner musiken någonsin haft, dog i Austin, Texas idag. Han föddes där den 15 juli 1947 och hade en sällan skådad visionär iver när han 1965 grundade The 13:th Floor Elevators. Bandets egna sånger, många skrivna med textförfattaren Tommy Hall, i kombination med Ericksons superladdade sång och gitarr gav gnistan till den psykedeliska musikrevolutionen under mitten av 1960-talet och ledde till en ny roll för vad rock kunde vara. Erickson avvek aldrig från den vägen och medan han ställdes inför otroliga utmaningar vid olika tillfällen i sitt liv, ledde hans mod alltid till nya musikaliska äventyr, och han fortsatte kompromisslöst hela sitt liv. Familjen ber om respekt för sitt privatliv medan de hanterar förlusten av en son, bror, make och far.”

Fotnot: Recensionen ursprungligen publicerad i Skånskan 15 december 2007.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 47 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Wargirl, Roffe Ruff. Birdcloud, Svenska Akademien, Jason Isbell.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Michelle McNamar: I'll be gone in the dark - one woman's obssesive search for the golden state killer.
Ser just nu: Bland andra The Deuce och American Horror Story. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.