Black Sabbaths ande vilade över Norra Gränges

Det var tungt igår på Plan B. Nedstämt. På det bra sättet. På det där sättet som bär sina Black Sabbath referenser på utsidan. Inte minst gäller det kvällens huvudakt Electric Citizen. Precis som Sabbath kommer de från ett område kännt för sina tunga industrier. För Black Sabbath var det Birmingham, själva industrialismens födelseplats, och för Electric Citizen är det Cincinnati mitt i det amerikanska rostbältet.

Ross Dolan lägger lika eleganta som blytunga riff som inte på något sätt hymlar om var inspirationen kommer från. Över det hustrun Laura Dolans mässande befallande stämma. Det är ett band med självklar pondus på scen. Killarna i bandet håller sig på sin kant och lämnar spelrummet fritt för Laura Dolans intensiva utspel.

Det känns lite som om Black Sabbath, efter att Ronnie James Dio hoppade av som sångare, hade vänt sig åt San Francisco, rekryterat Jefferson Airplane-sångerskan Grace Slick och lagt mer fokus på den psykedeliska sidan av musiken – vilket för övrigt hade varit en alldeles förträfflig idé som hade besparat både bandet och dess fans en lång ökenvandring.

Trots att de bara funnits som band i fem år har Electric Citizen hunnit få ur sig en imponerande låtkatalog utspridd över tre fullängdsalbum, det senaste – Helltown – döpt efter det folkliga namnet på den Cincinnati-stadsdel där de kommer ifrån. Lika rutinerade är inte kvällens första akt Blackwater Holylight från Portland i Oregon.

Blackwater Holylight släppte sitt självbetitlade och alldeles utmärkta debutalbum i april i år och de kan inte riktigt visa upp samma självklara pondus som Electric Citizen. I gengäld har deras musik ett större musikaliskt djup och dynamik.

Visst finns tyngden från Black Sabbath även här men det psykedeliska elementet är starkare accentuerat och basisten Alison ”Sunny” Faris och gitarristen Laura Hopkins sjunger stämmor på ett sätt som ekar av systrarna Deal i The Breeders (och i syster Kims fall även Pixies).

Stämsången är en lätt flytande och svävande kontrapunkt till gitarrens och basens tunga jordiga riffande. Ett 90-tal till gitarrernas 70-tal skulle man också kunna säga. I kombination med alldeles utmärkta låtar är det svårt att inte falla för deras musik. Jag har svårt att se att detta inte skulle vara ett band för framtiden. Med lite mer utspel på scen och ett album till i bagaget så lär det här bandet vara headliner nästa gång de kommer till Sverige.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 47 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Wargirl, Roffe Ruff. Birdcloud, Svenska Akademien, Jason Isbell.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Michelle McNamar: I'll be gone in the dark - one woman's obssesive search for the golden state killer.
Ser just nu: Bland andra The Deuce och American Horror Story. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.