Vemodspunkarna Vånna Inget är tillbaka

Efter sex års relativ tystnad på skivfronten är skånska vemodspunkarna Vånna Inget tillbaka med ett nytt album.
Utopi släpptes igår och den 25 maj står de på Kulturbolagets scen.

“Jag tar allting på för stort jävla allvar.”

Så sjöng Karolina Engdahl med glödande stämband på titelspåret till Vånna Ingets första skiva från hösten 2011. Melodierna var stora och sorgsvärtade och skickade tankarna till ett mörkt 80-tal utan att kännas retronostalgiskt. Bandet fick stort genomslag och uppföljaren Ingen botten kom knappt två år senare. Sedan dess har det varit sparsmakat med ny musik. En tvåspårs-singel och en liveplatta har det blivit men förutom det har det varit tyst.
– Det känns som att det har varit en naturlig paus, som att det har krävts. Om jag talar utifrån mig själv så behövdes det för inspiration till texter och för skaparglädjen, berättar Karolina Engdahl.

Skånskan möter henne och gitarristen Tommy Tift i The End-studion utanför Lund, där Tommy arbetar och där nya skivan Utopi har spelats in. Med sig har de snart halvårsgamla dottern Nike.
– Ganska direkt efter att vi spelade in Ingen botten så gjorde vi tio, tolv nya låtar men det kändes inte rätt, säger Tommy Tift.

Istället plockade paret upp den lite postpunkiga tråd som fanns på Ingen botten och jobbade vidare på den i sitt engelskspråkiga band True Moon som drar mer åt dark wave än renodlad punk. Helt i dvala har dock inte Vånna Inget legat, trots att samtliga bandmedlemmar under perioden som gått sedan Ingen botten släpptes skaffat barn och därmed, får man förmoda, fått lite annat att tänka på. De har gjort ett par hundra spelningar under tiden.
– Det har inte varit en paus med Vånna utan bara med skriveriet, säger Karolina.
– Med True Moon kändes det som att man gick in i något slags förälskelese. Att man tänkte att här kan jag använda en ny slags kreativitet.

True Moon är inte heller lagda på is. En ny skiva är inspelad men ännu inte släppt.
– För min del blev jag lite trött på att låtarna skulle börja lugnt och så skulle det sluta med de här explosionerna som de gör med Vånna Inget, säger Tommy
– Jag älskar sådant men jag började se det i allt. Det är så jäkla gött med brittisk dark wave att den är mer versdriven och att den inte har de där schlagerexplosionerna i refrängen. Men det älskar man ju också så därför har vi gjort den här skivan.

Under förra årets Malmöfestival stod så Vånna Inget åter på scen på hemmaplan, en spelning som kändes som en efterlängtad återkomst.
– Vi hade inte spelat så mycket i Sverige de två åren innan dess. Vi hade gjort ett par turnéer, i Japan och USA bland annat. Bara gjort roliga grejer för det kändes som det höll på att bli lite för mycket business, säger Tommy.
Hur fungerar det att turnera i USA och Japan med texter på svenska?
– De första gångerna tänkte jag: Hur ska man nå fram? Men vid en av de första spelningarna var det någon som kom fram och sa: Jag förstår inte ett ord men jag förstår ändå precis vad du säger. Då har man lyckats förmedla en känsla, säger Karolina.

Tommy och Karolina menar att det centrala inte är vad de själva tänkt när texterna kommit till utan det som lyssnaren fyller dem med.
– Det är egentligen det man vill i Sverige också. Det är ganska ointressant vad låtar handlar om för oss. Det intressanta är vad det handlar om för den som lyssnar, säger Tommy.

Utopi innebär en utveckling för Vånna Inget rent musikaliskt och skivan genomsyras av en större dynamik där ett par pianodrivna låtar har smugit sig in.
Skivans avslutande spår, den finstämda 80-talsbarn, är den enda låt som i sin helhet överlevt från de som skrevs direkt efter Ingen botten.
– Det finns en låt som avslutar Håkan Hellströms andra album som är en vaggvisa. Jag tycker att det är så snyggt att sluta på det sättet, att man inte slutar med det mest storslagna utan man liksom tonar ut. Med en sådan låt känns det så hoppfullt; att det ska komma något mer. En annan skiva kanske, säger Tommy Tift.

Hur har det påverkat låtskrivandet att få barn?
– Låtskrivandet har det egentligen inte påverkat någonting. Låtskrivandet har alltid fungerat så att jag har skrivit all musik och Karro skriver all sång och det sker hemma, säger Tommy.
– Tidigare träffades vi i replokalen och jammade och kände på låtarna. Det kan vi inte göra längre. Vi har inte repat en sekund innan albumet spelades in. Allt var uppriggat här i studion. Sedan visade jag grejerna och två timmar senare var låten inspelad.

– Mycket har kommit till av slumpen. Som den tredje låten som heter Murar. Egentligen skulle jag sätta mig och lägga pålägg på en annan låt. När jag satt och testade gitarrljud hörde Karolina någonting och kom in och sa: det där lät bra. Sedan spelade vi in det hemma.
Är det så det brukar fungera, att Tommy sitter på sin kammare …
– … och så kommer jag förbi och hör något, säger Karolina med ett skratt.
– Så är det oftast. Sedan är det vissa låtar som har gjorts utan att Karolina hört dem innan vi spelat in, sedan hittar hon in i det och så har vi ändrat i efterhand.

Även om Vånna Inget har kommit till på skånsk mark så har de rötterna i Småland där både Karolina och Tommy kommer ifrån. Bandnamnet kommer från det småländska uttrycket Vånna ingentingen som betyder ungefär “våndas inte”
Det är inte riktigt vad man tänker på när man hör er musik …
– Det är just därför vi heter så, för att påminna oss själva, säger Karolina.
– Musiken har alltid varit mitt utlopp. Jag har alltid suttit hemma, plinkat på gitarren och skrivit låtar.

Är det ett sätt att lindra ångesten?
– Ja, antagligen. Det har varit så naturligt att skriva av sig och sjunga av sig. Att skapa.
– Det roliga med Vånna Inget är att det har fungerat som en sådan grej att fler har kunnat använda det på det sättet, folk som kanske inte kan skriva och spela men de kan ändå lyssna på musik, säger Tommy.

Bandet kom till när Tommy spelade med punkbandet Sista Sekunden men blev sugen på att göra någonting annat också. Den ursprungliga tanken var något som drog mer åt garagerock-hållet. Karolinas syster, som han kände redan då, visade ett klipp där hon och Karolina sjöng tillsammans och tänkte att hon skulle passa in och skickade iväg ett meddelande på Facebook.
– “Hej! Vill du sjunga i ett band jag håller på att sätta ihop” skrev han, säger Karolina.

– Jag bara stängde ned datorn, gick ut på innergården och kedjerökte och hade panik. Det här var ju det jag ville så jäkla mycket samtidigt som jag var panikslagen. Men sedan gick jag upp och skrev: “Ja, det kan jag väl göra”.
– Sedan mitt alltihop när vi börjat repa lite begick en kompis som hade band ihop med trummisen självmord och då avtog allting, säger Tommy.
– Men då hade jag redan tackat ja till en spelning som var några månader senare. Då tvingades vi att ändå göra någonting. Och det var tur att vi ändå gjorde det för där var Dempe och Anna från Punks only som ville släppa oss.

Så ni fick skivkontrakt på första spelningen?
– Ja, precis. Det är så det funkar i punksvängen. Någon sätter upp en spelning för att de tycker det är kul och har inget intresse av att tjäna pengar. Så är det någon som ser någonting de gillar och vill släppa det.

Den 25 maj står Vånna Inget på Kulturbolagets scen och man har försökt göra det möjligt för så många som möjligt att komma genom att ha fritt inträde innan nio på kvällen. Däremot lyckades man inte, som man ville, att få till en 13-årsgräns.

– Jag kan tycka att de borde lösa det. Alla har ju ett intresse av att det ska komma 13-åringar som blir lika förälskade i livemusik som man själv blev. Med Vånna har det varit en del av vår grej. När vi spelade i Göteborg för två år sedan gjorde vi en spelning på kvällen och sedan, dagen efter, gjorde vi en matinéspelning där det var gratis för alla under 15. Drömmen är att när man själv blir för gammal för att hålla på så ska man se band som kanske har blivit inspirerade av det vi gör nu som kan bli ens nya favoritband, säger Tommy.

Vånna Inget på Siestafestivalen 2012, Action i Parken i Göteborg 2016 och på Malmöfestivalen 2018.

Bandet debuterade med skivan Allvar 2011. Allvar följdes av Ingen Botten två år senare som  producerades av Jari Haapalainen och nominerades till en Grammis i kategorin årets rock. Singeln Vi har begränsat med tid från vårt riktiga live kom 2016 och livealbumet Vi tar alla minnen härifrån släpptes 2017.
Medlemmar: Karolina Engdahl, Tommy Tift, Joel Nervrup, Christine Owman och Andréas Almqvist.
Sidoprojektet True Moon släppte sitt självbetitlade album 2016 och ett nytt är på gång.
Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 47 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Wargirl, Roffe Ruff. Birdcloud, Svenska Akademien, Jason Isbell.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Michelle McNamar: I'll be gone in the dark - one woman's obssesive search for the golden state killer.
Ser just nu: Bland andra The Deuce och American Horror Story. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.