Etzia – en erfaren debutant

Efter mer än ett decennium som reggaeartist och efter en rad singlar, ett par ep, otaliga liveframträdanden, artistsamarbeten och till och med medverkan i Melodifestivalen är det äntligen dags för Etzia att albumdebutera.
Den första juni är det dags för releasespelning på Inkonst.

Från högtalarna i producenten och trummisen Partillos Drum n Blaze Studio, i källaren på kulturhuset Oceanen i Göteborg, strömmar artisten Etzias debutalbum. Hårda beats blandas med mjuka, reggae möter dancehall, electro och hiphop. Över det Etzias fylliga stämma.
– Egentligen handlar det inte så mycket om att söka som att förstå sig på sina rötter, berättar hon.
Hon sitter uppflugen i skräddarställning i soffan i den mysigt trånga studion. Hennes starka jamaicanska accent när hon sjunger sina engelskspråkiga texter står i stark kontrast till hennes minst lika starka göteborgska idiom när hon pratar.
– Jag kom hit från New York när jag var fem och redan då, säger mamma, att jag älskade att showa. Det var inte så mycket ”Titta på mig!”, men att jag hade ett uttryck.
Att komma till Sverige som ett barn från USA med västindiska rötter beskriver hon som en kulturkrock.
– Man skulle lära sig språket och kulturen och den resan blev lite hämmande för mig. Den personen jag var då, när jag var barn, är den jag börjar hitta tillbaka till nu. Det är ju egentligen den personen jag är. Sedan har omständigheter och livet och kulturen förändrat mig, både positivt och negativt.

Idag är Etzia, eller Erica Haylett som hon egentligen heter, 34 år gammal och har varit en del av den svenska reggaescenen i mer än ett decennium. Hon har synts på scen. Mycket. Både i eget namn och tillsammans med akter som Serengeti och Syster Sol. Inte minst har hon synts som en framträdande del i det kvinnliga musiknätverket Femtastic. En del singlar och ep har det blivit, liksom artistsamarbeten, men inget album. Förrän nu.
– Det har dröjt så länge för att jag valde att gå på musikhögskolan och lära mig en del. Jag kommer ju från undergroundkulturen men jag har alltid velat mer, säger Etzia.
Hon kom in i musikbranschen sent, som hon beskriver det själv. Hon var 22 år när hon 2008 tillsammans med Partillo åkte till Jamaica första gången och insikten slog henne om vad det var hon skulle syssla med.
– På den tiden var jag inte intresserad av reggaemusik på det sättet. Jag hade gjort lite backing vocals med Jr Eric och Governor Andy men skulle egentligen bli nöjesadvokat och pluggade ekonomi.
– Vi var där i en månad och när vi åkte därifrån tänkte jag att det här måste jag jobba med. Jag bestämde mig då för att ge det fem år.

Ungefär i lagom tid till att de fem åren var slut blev Etzia antagen till det individuella musikerprogrammet vid musikhögskolan. I samband med det började även resan mot det som skulle bli albumet Motivation.
– När jag började på musikhögskolan förstod jag att det var något i mig som inte var uppfyllt och började undersöka det. Skolan gav mig chansen att prova saker och ta för mig av saker som jag inte hade kunnat göra annars. Och att våga göra fel, att ta tid att växa i musiken, det som de flesta gjort som barn och ungdomar med sitt garageband eller vad det nu är. Jag hade aldrig gjort det där. Det blev en lekperiod för mig. Jag började ifrågasätta mitt musicerande.
Hon började även ifrågasätta vem artistalteregot Etzia egentligen var. Var hon i själva verket identisk med Erica – hennes “vanliga” jag.
– Under de här tre åren började de gå ihop och bli ett.

Hon beskriver hur hon under det första året på musikhögskolan var skrämmande och att hon kände sig otillräcklig.
– De som pluggar där kommer från folkhögskolor där de studerat klassisk musik och jazz i flera år. Jag kommer dit som en total rookie. Det jag hade var mitt uttryck och en jävla anamma, en vision. Första året var det lite jobbigt och jag förstod inte min plats. Andra året började den här Etzia/Erica-grejen. Det tredje året, då tog jag platsen.
Under tiden på musikhögskolan släpptes ep:n Chapter Done, en lite hårdare skiva än Motivation.
– Jag behövde det hårda uttrycket då men nu behöver jag lugnet, ödmjukheten och en medvetenhet kring mig själv, min självkänsla och min utveckling. Ju äldre jag har blivit desto mer medveten har jag blivit om vissa saker som jag känner i mitt liv. Därför har jag skapat den här fristaden av Motivation, för att hjälpa mig att hitta balansen i mig själv och också att kunna ge det till folk som också behöver någonting att luta sig emot. Den är gjord för mig men jag delar gärna med mig.

I ett kanske inte helt självklart karriärmässigt drag för en reggaeartist dök hon upp i Melodifestivalen 2017. Men en första smak av att kliva in i schlagerbubblan fick hon redan 2012 när hon hängde med sin kompis, rapparen Cleo, som skulle uppträda som mellanakt.
– Jag satt åt lunch när Bert Karlsson ropade “Du!” till mig. Jag tänkte: Vad vill han?. “Vem är du” frågade han. 2012 hade jag inte hållit på så länge men jag sa: Jag är Etzia. “Du har karisma! Du ska vara med i Melodifestivalen.” Han hade inte ens hört någonting med mig.
Bert Karlsson fick hennes nummer men tappade bort lappen. Ett halvår senare lyckades han dock få tag på henne för att få henne att ställa upp i Mello. Men på grund av studierna hoppade hon av efter två månader.
– Det är så mycket jag ville göra med mig själv innan jag var redo för att göra ett liveframträdande i tv för hela folket.
Men 2016, när hon fick chansen igen, kände hon sig redo. Året därpå stod hon på scen i Malmö Arena med låten Up.
– Jag hade gått ut musikhögskolan och kände att jag hade mer kött på benen. Vad jag inte fattat var hur modernt det är idag. Jag hade följt Melodifestivalen som barn men inte under reggaeåren. Det känns som att jag hade kunnat göra något mer modernt och urbant med den låten.
På deltävlingen i Malmö slutade det med en sjätteplats och Up gick inte vidare. Men Etzia utesluter inte att det kan bli fler gånger i Mello.

Etzia och Partillo.

Den 31 maj släpps så Motivation och dagen efter spelar hon, tillsammans med Hot this year band, på Inkonst i Malmö. Det är andra giget på en miniturné som tar henne till Göteborg, Malmö och Stockholm i samband med släppet.
Skivan ges ut på nystartade egna skivbolaget Mambia Records och när hon talar om det låter det lite som att hennes gamla tankar om att bli nöjesadvokat lever kvar i projektet.
– Målet är att knyta till sig framförallt kvinnliga artister som har två eller fler kulturer som vill kunna uttrycka sig fritt. Jag börjar med Mambia Records och vill gå över till Mambia Foundation och bygga plattformar, ungefär som Femtastic, men i Europa.

Bakom finns tankar om att förbli oberoende men att tänka på samma sätt som storbolagen gör.
– I grunden betyder det att jag skapar en ideologi kring vad jag vill göra med mitt skivbolag och sedan kommer jag att knyta till mig folk som Rudeboy Management, producenter som Partillo, artister, pr-folk i utlandet …
– Jag vill inte bara göra det för mig själv. Jag vet att det finns så många fler som behöver den här hjälpen. I och med att jag varit inblandad med många storbolag har jag förstått vad pushen och teamet betyder i det sammanhanget. Man kan inte göra det ensam, man måste göra det med kompetenta människor som har samma vision.
– Det är frågan om vilken nivå man vill lägga sig på. Jag vill lägga mig på en nivå där jag kan vara ledig och skapa och samtidigt kunna vara med min familj och kunna ta hand om mig själv. Då måste man upp till en viss nivå, annars blir det som den där frågan man får hela tiden: Hur går det med musiken? Tjänar du några pengar? Jag vill inte ha den frågan mer. Jag vill kunna ta del av livet. Och det kan jag bara göra om jag har det team jag behöver runt omkring mig.

Black Sabbaths ande vilade över Norra Gränges

Det var tungt igår på Plan B. Nedstämt. På det bra sättet. På det där sättet som bär sina Black Sabbath referenser på utsidan. Inte minst gäller det kvällens huvudakt Electric Citizen. Precis som Sabbath kommer de från ett område kännt för sina tunga industrier. För Black Sabbath var det Birmingham, själva industrialismens födelseplats, och för Electric Citizen är det Cincinnati mitt i det amerikanska rostbältet.

Ross Dolan lägger lika eleganta som blytunga riff som inte på något sätt hymlar om var inspirationen kommer från. Över det hustrun Laura Dolans mässande befallande stämma. Det är ett band med självklar pondus på scen. Killarna i bandet håller sig på sin kant och lämnar spelrummet fritt för Laura Dolans intensiva utspel.

Det känns lite som om Black Sabbath, efter att Ronnie James Dio hoppade av som sångare, hade vänt sig åt San Francisco, rekryterat Jefferson Airplane-sångerskan Grace Slick och lagt mer fokus på den psykedeliska sidan av musiken – vilket för övrigt hade varit en alldeles förträfflig idé som hade besparat både bandet och dess fans en lång ökenvandring.

Trots att de bara funnits som band i fem år har Electric Citizen hunnit få ur sig en imponerande låtkatalog utspridd över tre fullängdsalbum, det senaste – Helltown – döpt efter det folkliga namnet på den Cincinnati-stadsdel där de kommer ifrån. Lika rutinerade är inte kvällens första akt Blackwater Holylight från Portland i Oregon.

Blackwater Holylight släppte sitt självbetitlade och alldeles utmärkta debutalbum i april i år och de kan inte riktigt visa upp samma självklara pondus som Electric Citizen. I gengäld har deras musik ett större musikaliskt djup och dynamik.

Visst finns tyngden från Black Sabbath även här men det psykedeliska elementet är starkare accentuerat och basisten Alison ”Sunny” Faris och gitarristen Laura Hopkins sjunger stämmor på ett sätt som ekar av systrarna Deal i The Breeders (och i syster Kims fall även Pixies).

Stämsången är en lätt flytande och svävande kontrapunkt till gitarrens och basens tunga jordiga riffande. Ett 90-tal till gitarrernas 70-tal skulle man också kunna säga. I kombination med alldeles utmärkta låtar är det svårt att inte falla för deras musik. Jag har svårt att se att detta inte skulle vara ett band för framtiden. Med lite mer utspel på scen och ett album till i bagaget så lär det här bandet vara headliner nästa gång de kommer till Sverige.

Lilith låter rockklubben bli en scen

Cecilia Nordlund (i mitten) är stjärnan på klubben i Elin Lundgren och Petter Petterssons performancekonstverk Animal.

Rockklubben är en scen och alla har sina roller att spela, även de som är gäster på klubben.
Det är själva utgångspunkten i Lilith Performance Studios nya verk, Animal, som har premiär på torsdag.

Vem är du på klubben? Vilken roll ikläder du dig? Den som tar plats och spelar ut? Eller den som håller sig i bakgrunden och ser utan att bli sedd?
I Animal får publiken komma in i ett svart rum. På en upphöjd scen spelas det skådespel som är en rockkonsert upp med gestaltad publik och allt. En del av besökarna kommer dock att ledas rakt in på den fiktiva klubben och på så sätt bli en del av skådespelet medan de som ser på från det svarta rummet också kan välja att när de känner för det gå runt och, via en dörrvakt naturligtvis, gå in i fantasin.
– Om man kommer in beror lite på hur mycket kö det är och vilket humör vakten är på. Vi jobbar lite med den hierarkiska strukturen som är på en rockklubb, säger Elin Lundgren.
Hon är tillsammans med Petter Pettersson konstnärlig ledare för Lilith och tillsammans har de skapat Animal. Under föreställningen liveregisserar de den ”riktiga” på publiken.

I klubbens fiktiva verklighet drar ett band igång på scen. Responsen är minst sagt stark. Det dansas och sjungs med framför bandet. Den uppmärksamme kommer känna igen medlemmarna från Cecilia Nordlund och Fullmånen från Helvetet.
– Men det är är en fiktiv grupp som spelar, säger Elin Lundgren.
Cecilia Nordlund, som på 90-talet slog igenom med bandet Souls, har översatt två av sina låtar till engelska för Animal och även specialskrivit en. Fuck the System sjunger hon på den sistnämnda. Åt helvete med systemet. Vilket systemet är som ska fara åt helvete är oklart och klischén är avsiktlig. Hon berättar att hon ända sedan tiden med Souls funderat mycket över rockmyten.
– I perioder har jag försökt komma så långt bort från det som möjligt, säger hon.
– På 90-talet var det väldigt tydligt. Man fick inte le, man skulle stå och titta ned i golvet. Det fanns väldigt mycket regler, framförallt från mina manliga bandkamrater.
Men här handlar det snarare om att odla myten.
– Jag jobbar jättemycket med alla de där rockklyschorna som vi brukar se män göra. Vi leker rockstjärnor.
– Bättre jobb kan man inte ha, tillägger hon och skrattar.

Syftet med Animal är att synliggöra och samtidigt lösa upp gränsen mellan fiktion och verklighet, aktör och publik. På klubben, och i vissa fall även mitt bland publiken rör sig 28 skådespelare.
– Vi kommer att släppa in både högst excentriska personer som bara älskar att synas och andra som vill backa och vara mer i bakgrunden, säger Petter Pettersson.
Föreställningen sker i en loop som markeras av ett strömavbrott. På så sätt bryts fiktionen.
– Publiken som stannar under några loopar kommer att märka hur det skeva kommer in, säger Elin Lundgren.

Petter Pettersson menar att Animal är ett i grunden ganska sorgligt stycke.
– Vi vill ju alla tro på den här fiktionen som levereras när vi går på en konsert. Vi vill ta den överenskommelsen att det här är på riktigt men i själva verket fortsätter den här stjärnan och gör precis samma sak för nästa publik, säger han.
– Det handlar om ensamhet. Folk kommer in, positionerar sig, tar sig in mot scenen sedan så rasar hela fasaden när de börjar rocka loss och det bara blir en stor massa extas. Sedan återtar de den här posen som de hade tidigare.

Vemodspunkarna Vånna Inget är tillbaka

Efter sex års relativ tystnad på skivfronten är skånska vemodspunkarna Vånna Inget tillbaka med ett nytt album.
Utopi släpptes igår och den 25 maj står de på Kulturbolagets scen.

“Jag tar allting på för stort jävla allvar.”

Så sjöng Karolina Engdahl med glödande stämband på titelspåret till Vånna Ingets första skiva från hösten 2011. Melodierna var stora och sorgsvärtade och skickade tankarna till ett mörkt 80-tal utan att kännas retronostalgiskt. Bandet fick stort genomslag och uppföljaren Ingen botten kom knappt två år senare. Sedan dess har det varit sparsmakat med ny musik. En tvåspårs-singel och en liveplatta har det blivit men förutom det har det varit tyst.
– Det känns som att det har varit en naturlig paus, som att det har krävts. Om jag talar utifrån mig själv så behövdes det för inspiration till texter och för skaparglädjen, berättar Karolina Engdahl.

Skånskan möter henne och gitarristen Tommy Tift i The End-studion utanför Lund, där Tommy arbetar och där nya skivan Utopi har spelats in. Med sig har de snart halvårsgamla dottern Nike.
– Ganska direkt efter att vi spelade in Ingen botten så gjorde vi tio, tolv nya låtar men det kändes inte rätt, säger Tommy Tift.

Istället plockade paret upp den lite postpunkiga tråd som fanns på Ingen botten och jobbade vidare på den i sitt engelskspråkiga band True Moon som drar mer åt dark wave än renodlad punk. Helt i dvala har dock inte Vånna Inget legat, trots att samtliga bandmedlemmar under perioden som gått sedan Ingen botten släpptes skaffat barn och därmed, får man förmoda, fått lite annat att tänka på. De har gjort ett par hundra spelningar under tiden.
– Det har inte varit en paus med Vånna utan bara med skriveriet, säger Karolina.
– Med True Moon kändes det som att man gick in i något slags förälskelese. Att man tänkte att här kan jag använda en ny slags kreativitet.

True Moon är inte heller lagda på is. En ny skiva är inspelad men ännu inte släppt.
– För min del blev jag lite trött på att låtarna skulle börja lugnt och så skulle det sluta med de här explosionerna som de gör med Vånna Inget, säger Tommy
– Jag älskar sådant men jag började se det i allt. Det är så jäkla gött med brittisk dark wave att den är mer versdriven och att den inte har de där schlagerexplosionerna i refrängen. Men det älskar man ju också så därför har vi gjort den här skivan.

Under förra årets Malmöfestival stod så Vånna Inget åter på scen på hemmaplan, en spelning som kändes som en efterlängtad återkomst.
– Vi hade inte spelat så mycket i Sverige de två åren innan dess. Vi hade gjort ett par turnéer, i Japan och USA bland annat. Bara gjort roliga grejer för det kändes som det höll på att bli lite för mycket business, säger Tommy.
Hur fungerar det att turnera i USA och Japan med texter på svenska?
– De första gångerna tänkte jag: Hur ska man nå fram? Men vid en av de första spelningarna var det någon som kom fram och sa: Jag förstår inte ett ord men jag förstår ändå precis vad du säger. Då har man lyckats förmedla en känsla, säger Karolina.

Tommy och Karolina menar att det centrala inte är vad de själva tänkt när texterna kommit till utan det som lyssnaren fyller dem med.
– Det är egentligen det man vill i Sverige också. Det är ganska ointressant vad låtar handlar om för oss. Det intressanta är vad det handlar om för den som lyssnar, säger Tommy.

Utopi innebär en utveckling för Vånna Inget rent musikaliskt och skivan genomsyras av en större dynamik där ett par pianodrivna låtar har smugit sig in.
Skivans avslutande spår, den finstämda 80-talsbarn, är den enda låt som i sin helhet överlevt från de som skrevs direkt efter Ingen botten.
– Det finns en låt som avslutar Håkan Hellströms andra album som är en vaggvisa. Jag tycker att det är så snyggt att sluta på det sättet, att man inte slutar med det mest storslagna utan man liksom tonar ut. Med en sådan låt känns det så hoppfullt; att det ska komma något mer. En annan skiva kanske, säger Tommy Tift.

Hur har det påverkat låtskrivandet att få barn?
– Låtskrivandet har det egentligen inte påverkat någonting. Låtskrivandet har alltid fungerat så att jag har skrivit all musik och Karro skriver all sång och det sker hemma, säger Tommy.
– Tidigare träffades vi i replokalen och jammade och kände på låtarna. Det kan vi inte göra längre. Vi har inte repat en sekund innan albumet spelades in. Allt var uppriggat här i studion. Sedan visade jag grejerna och två timmar senare var låten inspelad.

– Mycket har kommit till av slumpen. Som den tredje låten som heter Murar. Egentligen skulle jag sätta mig och lägga pålägg på en annan låt. När jag satt och testade gitarrljud hörde Karolina någonting och kom in och sa: det där lät bra. Sedan spelade vi in det hemma.
Är det så det brukar fungera, att Tommy sitter på sin kammare …
– … och så kommer jag förbi och hör något, säger Karolina med ett skratt.
– Så är det oftast. Sedan är det vissa låtar som har gjorts utan att Karolina hört dem innan vi spelat in, sedan hittar hon in i det och så har vi ändrat i efterhand.

Även om Vånna Inget har kommit till på skånsk mark så har de rötterna i Småland där både Karolina och Tommy kommer ifrån. Bandnamnet kommer från det småländska uttrycket Vånna ingentingen som betyder ungefär “våndas inte”
Det är inte riktigt vad man tänker på när man hör er musik …
– Det är just därför vi heter så, för att påminna oss själva, säger Karolina.
– Musiken har alltid varit mitt utlopp. Jag har alltid suttit hemma, plinkat på gitarren och skrivit låtar.

Är det ett sätt att lindra ångesten?
– Ja, antagligen. Det har varit så naturligt att skriva av sig och sjunga av sig. Att skapa.
– Det roliga med Vånna Inget är att det har fungerat som en sådan grej att fler har kunnat använda det på det sättet, folk som kanske inte kan skriva och spela men de kan ändå lyssna på musik, säger Tommy.

Bandet kom till när Tommy spelade med punkbandet Sista Sekunden men blev sugen på att göra någonting annat också. Den ursprungliga tanken var något som drog mer åt garagerock-hållet. Karolinas syster, som han kände redan då, visade ett klipp där hon och Karolina sjöng tillsammans och tänkte att hon skulle passa in och skickade iväg ett meddelande på Facebook.
– “Hej! Vill du sjunga i ett band jag håller på att sätta ihop” skrev han, säger Karolina.

– Jag bara stängde ned datorn, gick ut på innergården och kedjerökte och hade panik. Det här var ju det jag ville så jäkla mycket samtidigt som jag var panikslagen. Men sedan gick jag upp och skrev: “Ja, det kan jag väl göra”.
– Sedan mitt alltihop när vi börjat repa lite begick en kompis som hade band ihop med trummisen självmord och då avtog allting, säger Tommy.
– Men då hade jag redan tackat ja till en spelning som var några månader senare. Då tvingades vi att ändå göra någonting. Och det var tur att vi ändå gjorde det för där var Dempe och Anna från Punks only som ville släppa oss.

Så ni fick skivkontrakt på första spelningen?
– Ja, precis. Det är så det funkar i punksvängen. Någon sätter upp en spelning för att de tycker det är kul och har inget intresse av att tjäna pengar. Så är det någon som ser någonting de gillar och vill släppa det.

Den 25 maj står Vånna Inget på Kulturbolagets scen och man har försökt göra det möjligt för så många som möjligt att komma genom att ha fritt inträde innan nio på kvällen. Däremot lyckades man inte, som man ville, att få till en 13-årsgräns.

– Jag kan tycka att de borde lösa det. Alla har ju ett intresse av att det ska komma 13-åringar som blir lika förälskade i livemusik som man själv blev. Med Vånna har det varit en del av vår grej. När vi spelade i Göteborg för två år sedan gjorde vi en spelning på kvällen och sedan, dagen efter, gjorde vi en matinéspelning där det var gratis för alla under 15. Drömmen är att när man själv blir för gammal för att hålla på så ska man se band som kanske har blivit inspirerade av det vi gör nu som kan bli ens nya favoritband, säger Tommy.

Vånna Inget på Siestafestivalen 2012, Action i Parken i Göteborg 2016 och på Malmöfestivalen 2018.

Bandet debuterade med skivan Allvar 2011. Allvar följdes av Ingen Botten två år senare som  producerades av Jari Haapalainen och nominerades till en Grammis i kategorin årets rock. Singeln Vi har begränsat med tid från vårt riktiga live kom 2016 och livealbumet Vi tar alla minnen härifrån släpptes 2017.
Medlemmar: Karolina Engdahl, Tommy Tift, Joel Nervrup, Christine Owman och Andréas Almqvist.
Sidoprojektet True Moon släppte sitt självbetitlade album 2016 och ett nytt är på gång.
Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 47 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Wargirl, Roffe Ruff. Birdcloud, Svenska Akademien, Jason Isbell.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Michelle McNamar: I'll be gone in the dark - one woman's obssesive search for the golden state killer.
Ser just nu: Bland andra The Deuce och American Horror Story. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.