Vackert men trevande

Det finns en del musikaliska filmscener som brännt sig in i minnet. EN av dem är när Isabella Rossellini från scenen sjunger Blue Velvet för en betagen Kyle MacLachlan i David Lynchs film med samma namn som sången.

Jag kommer att tänka på scenen när jag ser den Bostonbördiga singer songwritern Marissa Nadler på Babel på fredagskvällen. När hon är som allra bäst, som i Said goodbye to that car eller I can’t listen to Gene Clark anymore från numera näst senaste albumet For my crimes (det senaste släpptes igår), känner jag mig just sådär andlöst tagen som MacLachlan ser ut i filmen.

Nadlers sånger är oändligt vackra men bär ett stort mörker inom sig, man kan kalla dem för country noir eller southern gothic. Det samma kan sägas om hennes röst: glasklar och varmt vaggande men ändå olycksbådande. Det är svårt att låta bli att associera till en mer lågmäld Lana del Rey.

Hon står där ensam på scenen. En svart aftonklänning. Två vita gitarrer, en sex- och en tolvsträngad. Två mikrofoner. En looppedal. Det krävs en hel del mod för det formatet, inte minst som looppedalen tydligen är ett nytt inslag i hennes arsenal och att hon uppenbarligen inte behärskar den till fullo ännu gör att det stundtals känns lite trevande.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 47 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Wargirl, Roffe Ruff. Birdcloud, Svenska Akademien, Jason Isbell.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Michelle McNamar: I'll be gone in the dark - one woman's obssesive search for the golden state killer.
Ser just nu: Bland andra The Deuce och American Horror Story. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.