När världen vände

 

Foto: Robert Sorbo/AP/TT

Hösten 1991 var jag 20 år gammal. Det var hösten som en musikvideo skulle förändra, om inte allt så väldigt mycket.

Nirvana var inte en okänd storhet. Bland folk som lyssnade på alternativ rockmusik, som det kallades på den tiden, hade ryktet om dem som ”nästa stora grej” växt till sig sedan debuten med Bleach 1989. Hela grunge-grejen var redan satt i rörelse. Mudhoney hade släppt sina två första album och Soundgarden sina tre första.

Ingen hade nog ändå kunnat förutspå det totala genomslag Smells like teen spirit skulle få. Ingen som inte hade sett videon.

En mörk idrottssal. En uttråkad elevkår. Ett punkband som spelar. Svartklädda cheerleaders med anarkist-A:n på bröstet. Det var som en invertering av en highschool-film.

Riffet är naturligtvis giftigare än en skål stryknin och texten så öppen att du som lyssnare kan fylla den med precis din egen typ av ångest.

I feel stupid and contagious
Here we are now, entertain us

Efter yuppie-eran, pastellfärgerna och den plastiga sena 80-talspopen var det ett totalbrott. Det var alla underdogs och outsiders som ställde sig upp; alla som kände sig annorlunda som tog tillbaka ordet. För en underbar men kort stund var underjorden mainstream och mainstream obsolet.

Nirvana åkte ut på turné med Sonic Youth. När den så småningom släpptes på köpvideo fick den titeln ”1991: The Year Punk Broke”.

– Shit, vi vann, minns jag att jag tänkte där jag satt i soffan och såg videon på MTV.
– Shit, vi vann, tänkte jag i ungdomligt oförstånd.

För det gick ju som det alltid går. Industrin vaknade och hängde på. Tre år senare hade ord som just underground, alternativ och independant helt förlorat sitt värde. Jag säger inte att det var därför Kurt Cobain för dag 25 år sedan, 27 år gammal, tog sitt liv men det, och att han själv blivit något han egentligen inte ville vara: en ikon, spelade säkert in.

Det i kombination med missbruksproblem, fysisk smärta, ADD och bipolaritet och pressen att förvandlas från en begåvad ung musiker från en strulig bakgrund i Aberdeen, ett hopplöst bakvatten längs Washington-kusten, till att vara en generations röst. Hur kan någon som inte är lagd åt storhetsvansinne leva med den bördan – att tala för hela sin generation?

Senaste nytt omRock
Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 47 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Wargirl, Roffe Ruff. Birdcloud, Svenska Akademien, Jason Isbell.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Michelle McNamar: I'll be gone in the dark - one woman's obssesive search for the golden state killer.
Ser just nu: Bland andra The Deuce och American Horror Story. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.