Vackert men trevande

Det finns en del musikaliska filmscener som brännt sig in i minnet. EN av dem är när Isabella Rossellini från scenen sjunger Blue Velvet för en betagen Kyle MacLachlan i David Lynchs film med samma namn som sången.

Jag kommer att tänka på scenen när jag ser den Bostonbördiga singer songwritern Marissa Nadler på Babel på fredagskvällen. När hon är som allra bäst, som i Said goodbye to that car eller I can’t listen to Gene Clark anymore från numera näst senaste albumet For my crimes (det senaste släpptes igår), känner jag mig just sådär andlöst tagen som MacLachlan ser ut i filmen.

Nadlers sånger är oändligt vackra men bär ett stort mörker inom sig, man kan kalla dem för country noir eller southern gothic. Det samma kan sägas om hennes röst: glasklar och varmt vaggande men ändå olycksbådande. Det är svårt att låta bli att associera till en mer lågmäld Lana del Rey.

Hon står där ensam på scenen. En svart aftonklänning. Två vita gitarrer, en sex- och en tolvsträngad. Två mikrofoner. En looppedal. Det krävs en hel del mod för det formatet, inte minst som looppedalen tydligen är ett nytt inslag i hennes arsenal och att hon uppenbarligen inte behärskar den till fullo ännu gör att det stundtals känns lite trevande.

Med en smak av 60-tal och blåögd soul

Ensam med sin halvakustiska gitarr står Astrid Holiday i Roasting House-studion. Hon plockar sprött på gitarren med en reverbmättad ton. Så öppnar hon munnen …
Rösten är stor, säker och personlig. Det smakar 60-tals-singer-songwriter, blåögd soul och jazz. Rösten har en mognad över hennes 22 år.

Your own reflection is what you see
There is no blue sky or sea
There is only you and yourself
No striking view there is only you.
Snow white roses
Such a pity you didn’t notice
and now they’re gone.

Det är releasemingel för Astrid Holidays nya singel Mirror på långfredagen. Det är första låten från det debutalbum som är färdiginspelat men ännu inte färdigmixat och som ska släppas senare i år. Vi träffas i solskenet på studions innergård, ett stenkast från Värnhemstorget i Malmö, innan minglet börjar.
– Den handlar om någon som tänker på sig själv mycket och som missar allt det vackra, berättar hon om texten.
– Jag fick idén när jag åkte tåg någonstans. När det blev lite mörkt så såg man sin reflektion i fönsterrutan. Då fick jag idén med någon som åker tåg och, i stället för att titta på det vackra landskapet som passerar förbi, tittar på sig själv.
Är det så du brukar skriva låtar, att de kommer till dig, eller sätter du dig ned med det bestämda syftet att skriva?
– Jag sitter ofta ned och säger åt mig att skriva en låt, men det är inte riktigt då de kommer. Det brukar vara att jag får en idé som jag känner är tillräckligt stark att bygga en låt på. Ofta börjar jag med texten men ibland börjar jag med att bara sitta med gitarren eller pianot och nynna lite och så får man till något som känns bra.

Textraden om de snövita rosorna går igen i singelomslaget som Astrid Holiday ritat själv. Bilden visar en ros där bladen består av ögon.
– Att rita är min andra kreativa grej som jag gör. Jag fick en idé om att jag skulle göra en illustration till varje låt. Bilden för just Mirror ritade jag egentligen inte till den låten men insåg att den passade väldigt bra.
Studioversionen av Mirror som gick ut på Spotify i fredags är nästan lika avskalad som den version hon framförde på studiospelningen. Det är hennes röst, gitarr och körer som är sjungna av henne själv.
– Jag använder körer som ett instrument ibland. Jag älskar att hitta på körstämmor. Jag sjunger alltid mina egna körer. Jag skulle inte kunna lita på någon annan att sjunga dem.
Hela skivan är dock inte lika avskalad. I studion har hon haft ett band med medlemmar från bland annat The Ark.

Astrid Holiday började skriva musik som 14-åring och ungefär samtidigt hittade hon den lite speciella karaktären i sin röst. Sommaren 2016 blev hon upptäckt av Anders “Theo” Theander som driver Roasting House. Han satt med laptopen i knät på akterdäcket till sin båt i Limhamn samtidigt som hamnfestivalen pågick när han hörde en röst som fick honom att haja till och söka sig bort mot scenen.
– Där stod Astrid i svart långklänning med sin röda halvakustiska gitarr helt ensam på scenen, berättar han.
– Jag har aldrig upplevt något liknande, något som tagit mig så hårt.
Resten är, som man säger, historia. Holiday blev låtskrivare i studion. Året därpå var det besök från ett Sydkoreanskt skivbolag som Roasting House arbetar med. När de gick runt och lyssnade på de olika låtskrivarnas inspelningar kom de till slut studion där Holiday arbetade.
– Istället för att spela upp något från datorn valde Astrid att hänga på sig gitarren. Efter det fick hon åka till Korea och spela in en video som nu har visats över 700 000 gånger på Youtube– Tack vare detta har hon stor fan base, framförallt i Asien, säger Theo Thelander.
– 700 000 visningar, det är rätt galet. Det hade jag aldrigt trott, säger Astrid Holiday.

Visste du från början att du ville göra det här som ett jobb?
– Jag visste inte riktigt att man kunde göra bara musik. Jag hade inte heller tänkt på att skriva låtar för andra förrän jag hamnade på Roasting House. Det har utvecklat mitt låtskrivande väldigt mycket, det och att arbeta med andra låtskrivare. Sedan jag började med det har jag lärt mig att skriva låtar på ett annat sätt.
– Planen är att skriva musik och spela in musik och fortsätta med det för alltid. Det är min dröm. Och att komma ut och spela.
Trivs du bäst i studion eller på scenen?
– Det är en svår fråga. Jag tror att jag trivs bäst i studion men jag gillar att stå på scenen och få visa min musik också. Och att få folks reaktioner på min musik. Det får man ju inte i studion.

Genom medvetandets bakvatten

Rött ljus flödar över det vitklädda bandet på scen.  Det skapar en monokrom känsla som klär musiken väl. Vi befinner oss i ett skymningsland där färgen tvättats ut och medvetandet spelar upp sin egen gryniga svartvita film.

I Storbritannien bosatta kanadensiskan Tess Parks, som igår gästade Plan B, rör sig inom det mer hynotiska, för att inte säga narkotiska segmentet av gitarrpopen. Tänk The Jesus and Mary Chain under Psycho Candy-eran om man hade tagit ifrån bröderna Reid deras amfetamin och ersatt det med valium. Eller tänk Mazzy Star om Hope Sandoval inte varit fullt så introvert.

Fast varken bröderna Reid eller Hope Sandoval skulle komma på tanken att sjunga ”It feels good to be alive again” som Parks gör på ett av spåren på senaste skivan som hon gjort tillsammans med Anton Newcombe från Brian Jonestown Massacre.

Det känns hur som helst fullt naturligt att gamle Creation-bossen Alan McGee som givit ut några av de viktigaste skivorna inom britpop-genren (med band som My Bloody Valentine, Primal Scream och Jesus and Mary Chain) föll som en sten när han hörde Tess Parks och signade henne för det som skulle bli hennes debutplatta Blood hot som släpptes 2013.

Musiken rör sig framåt i sävligt tempo men under ytan driver kompromisslöst svängiga trummor musiken framför sig och bär upp Parks beslöjade visksång. Gitarrerna vibrerar i det reverbrika ljudet. Intensiteten vrids upp och skär in i det undermedvetna.

Kanske skulle man kunna ta det där sistnämnda ett litet steg längre. Tess Parks har uttrycket, rösten och förmågan att snärja en lyssnare med sin suggestiva stämma. Hon har också ett band som förmår att ge henne en uppbackning som lyckas med konsstycket att vara monoton utan att bli enahanda; som lever och rör sig inom sin ram.

När världen vände

 

Foto: Robert Sorbo/AP/TT

Hösten 1991 var jag 20 år gammal. Det var hösten som en musikvideo skulle förändra, om inte allt så väldigt mycket.

Nirvana var inte en okänd storhet. Bland folk som lyssnade på alternativ rockmusik, som det kallades på den tiden, hade ryktet om dem som ”nästa stora grej” växt till sig sedan debuten med Bleach 1989. Hela grunge-grejen var redan satt i rörelse. Mudhoney hade släppt sina två första album och Soundgarden sina tre första.

Ingen hade nog ändå kunnat förutspå det totala genomslag Smells like teen spirit skulle få. Ingen som inte hade sett videon.

En mörk idrottssal. En uttråkad elevkår. Ett punkband som spelar. Svartklädda cheerleaders med anarkist-A:n på bröstet. Det var som en invertering av en highschool-film.

Riffet är naturligtvis giftigare än en skål stryknin och texten så öppen att du som lyssnare kan fylla den med precis din egen typ av ångest.

I feel stupid and contagious
Here we are now, entertain us

Efter yuppie-eran, pastellfärgerna och den plastiga sena 80-talspopen var det ett totalbrott. Det var alla underdogs och outsiders som ställde sig upp; alla som kände sig annorlunda som tog tillbaka ordet. För en underbar men kort stund var underjorden mainstream och mainstream obsolet.

Nirvana åkte ut på turné med Sonic Youth. När den så småningom släpptes på köpvideo fick den titeln ”1991: The Year Punk Broke”.

– Shit, vi vann, minns jag att jag tänkte där jag satt i soffan och såg videon på MTV.
– Shit, vi vann, tänkte jag i ungdomligt oförstånd.

För det gick ju som det alltid går. Industrin vaknade och hängde på. Tre år senare hade ord som just underground, alternativ och independant helt förlorat sitt värde. Jag säger inte att det var därför Kurt Cobain för dag 25 år sedan, 27 år gammal, tog sitt liv men det, och att han själv blivit något han egentligen inte ville vara: en ikon, spelade säkert in.

Det i kombination med missbruksproblem, fysisk smärta, ADD och bipolaritet och pressen att förvandlas från en begåvad ung musiker från en strulig bakgrund i Aberdeen, ett hopplöst bakvatten längs Washington-kusten, till att vara en generations röst. Hur kan någon som inte är lagd åt storhetsvansinne leva med den bördan – att tala för hela sin generation?

Senaste nytt omRock

Katharsis vs. full attack

Man går till Plan B för att se en man göra brutal industrimusik med fräcka egenhändigt byggda maskiner. Man går därifrån fullständigt förkrossad av förbandet.

Kristin Hayter, som uppträder under namnet Lingua Ignota, står på golvet nedanför scenen. Vi andra står i en halvcirkel omkring henne, på behörigt avstånd. Hon står där med en liten synt på ett ställ, med tre bygglampor och en mikrofon. Hon ser liten och ensam ut.

Men rösten. Men uttrycket.

Hon rör sig runt i rummet. Rör sig ibland oss. Hon är ömsom bräcklig och går ned på knä framför oss. Ömsom går hon till full attack svingandes bygglamporna omkring sig.

Men musiken.

Det är svårt att inte dra paralleller mellan Kristin Hayters musik och Jenny Wilsons på senaste och kommande albumet. Det är svårt att inte se det som en exorcism. Där Wilson driver ut de onda andarna från en våldtäkt hon utsatts för är det för Hayter den ackumulerade smärtan från ett femårigt förhållande fyllt av fysisk och psykisk misshandel.

Till detta har Hayter hittat ett musikaliskt uttryck som känns lika drabbande som det textmässiga innehållet. Lingua Ignota, latin för okänt språk, är en term hämtat från 1100-talsabbedissan, kompositören och mystikern Hildegard von Bingen och hon står med ena benet i den liturgiska musiken och den andra i industri- och noisemusiken.

Rösten är uppenbart skolad och hon använder dess fulla spännvidd från magtonerna ända upp till huvudklangen.  Och det är i skarven dem emellan där hon hittar till pudelns kärna; där allting spricker och smärtan flödar fritt. Hon plockar upp en sliten cover, Dolly Partons Jolene, och dekonstruerar den vokalt; kokar ned den till sin känslomässiga kärna. Sången kontrapunkteras av en inspelad intervju med numera avrättade seriemördaren Aileen Wuornos.

Det är lätt att dra liknelser med Diamanda Galas och Anna von Hausswolff, två sångerskor som inte heller drar några absoluta gränser mellan det vackra och det fula, men det känns lite som att förringa Kristin Hayters musik och sceniska uttryck.

Hon ser liten och ensam ut. Till en början. Men det är ett musikalisk reningsbad vi ser och hör. Musiken tas upp till ett crescendo innan det blott alltför snart är över. Liten och ensam på scen, kanske, men det är ingen tvekan om att hon äger rummet, att hon har vår fulla uppmärksamhet.

Det är faktiskt alldeles fantastiskt.

Det är en tung uppförsbacke för Tristan Shone, alias Author & Punisher, kvällens andra enmansband. Det är kanske inte helt rättvist att behöva följa upp på, och, som huvudband, kanske helst toppa, en akt som Lingua Ignota. Och det gör han inte heller.

Lika delar ingenjör och musiker har han konstruerat sin egensinniga arsenal av spakar, skjutreglage och rattar som kontrollerar hans dator. Det låter stenhårt och industriellt, lite som om det löpande bandet i en tillverkningsindustri börjat skapa sin egen musik.

Under det nästan monumentala oväsendet finns det låtar och ett brutalistiskt sväng. Tyvärr ställer han sig lite i vägen för sin egen musik genom att gå på full attack hela tiden.

Det blir tyvärr i längden lite enahanda på grund av bristen på dynamik. Om han emellanåt hade plockat ned intensiteten i musiken lite skulle käftsmällarna få så mycket större effekt.

Med det sagt är det ändå till största delen en underhållande spelning och inte minst skaparglädjen som skiner igenom i form av hans egensinniga maskiner tilltalar mig. Det blir bara en lite för tung match att gå upp på scen efter Kristin Hayters katharsis.

Fotnot: Aileen Wuornos mördade på 80-talet sju män som hon hävdade hade våldtagit henne. Filmen Monster från 2003 med Charlize Theron handlar om Wuornos. Theron fick både en Oscar och en Golden Globe för sin tolkning. Det är en fantastisk film. Se den.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 47 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Wargirl, Roffe Ruff. Birdcloud, Svenska Akademien, Jason Isbell.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Michelle McNamar: I'll be gone in the dark - one woman's obssesive search for the golden state killer.
Ser just nu: Bland andra The Deuce och American Horror Story. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.