Sky Ferreira gör efterlängtad comeback

Foto: Diane Bondareff/Invision for SoundCloud/AP/TT

Det går långsamt, så långsamt. Det känns som att basen och trummorna är på väg att falla isär av det låga tempot. Samtidigt bygger stråkarna en emotionell laddning som hela tiden trissas upp, som hotar att brisera. Och genom det kommer Sky Ferreiras röst, låg i mixen, nästan drömskt viskande. Men det är inte fluffiga-moln-drömskt. Det är Nick-Caves-Murder-Ballads-drömskt. Det är Twin-Peaks-drömskt.

”En ung Madonna snubblar ut från nattklubben. Utanför CBGB springer hon, med dansmusiken fortfarande ringande i öronen, på Martin Rev och Alan Vega i Suicide. Trion landar i en musikstudio där de då och då får besök av en brittisk postpunkgitarrist.”

Så inledde jag min (mycket positiva) recension av Sky Ferreiras debutalbum, Night Time, My Time, som kom hösten 2013. Den var kraftigt försenad när den kom men innebar också ett rejält kliv framåt från det lättviktiga popsoundet på den första, Bloodshy & Avant-producerade EP:n, från två år tidigare. Nu framstod hon mer som Lana Del Reys störiga lillasyster som kom raka spåret från Hollywoods skitigare bakgator. Det känns inte som en slump att Debbie Harry  valde ut henne att agera förband åt Blondie.

Sedan var det tyst, så när som på några gästspel och tweets som utlovade att ny musik var på gång. Och ingen musik kom. Förrän nu. För en vecka sedan twittrade Ferreira att låten Downhill Lullaby skulle släppas igår, och där var den. En drömsk, nästan narkotisk, mardröm från ett förhållande som gått väldigt fel. Det är inte vad man förväntar sig av en storstilad comeback men det är märkligt vanebildande och jag finner mig själv lyssnande på den om och om igen.

På Twitter anger Ferreira sina influenser till låten: de klassiska kompositörerna George Antheil och Krzystof Penderecki samt Mica Levi och John Cale, två artister ur olika generationer som spenderat sina respektive karriärer i mellanrummet mellan konst- och populärmusiken. Det är på något sätt både logiskt och oväntat.

Redan Night Time, My Time var en triumf för en artist som slitit sig loss från rollen som fabrikstillverkad pop-prinsessa till seriös artist med en vision. Att det dröjt så länge sedan dess är inte självmant och inte heller på grund av modell- och filmuppdrag, det framgår i den intervju hon gjorde med Pitchfork och som publicerades för några dagar sedan. Oviljan att rätta in sig i ledet, att följa sitt eget huvud, sin egen vision är också en viktig del i det som gör henne till en så intressant artist.

Nu väntar vi bara på albumet också som ska vara på väg. För LA Times berättar den Nya Zeeländska artisten Tamryn att hon arbetat tillsammans med Ferreira på material till hennes kommande andra album:
– Hon gör mer utmanande val. Hon har haft varje möjlighet man kan tänka sig men har valt att bege sig på sin egen artistiska resa. Jag vill stödja henne på alla sätt jag kan som samarbetspartner och vän, säger Tamryn.

Senaste nytt omPop
Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 47 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Wargirl, Roffe Ruff. Birdcloud, Svenska Akademien, Jason Isbell.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Michelle McNamar: I'll be gone in the dark - one woman's obssesive search for the golden state killer.
Ser just nu: Bland andra The Deuce och American Horror Story. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.