Med röst som en sommarbris

Det drog en värmande bris genom Palladium igårkväll, lika lätt som ett andetag och lika varm som den gångna sommaren. Den luktar som lata dagar vid havet och storstadsnätter på ännu solvarm asfalt. Amanda Ginsburg har förmågan att med sin stämma locka fram de där bilderna och den där känslan.

Första gången hennes musik kom in i mitt liv var en gråkall novemberdag förrförra året när regnet på klassiskt Malmöitiskt sätt drev in från sidan. Hon skulle till att släppa sin andra singel, Flykten från vardagen, precis när jag som bäst behövde en sådan och jag skrev en entusiastisk krönika.

Sedan dess har allting hänt: debutalbum och Allsång på Skansen, Jazzkatt och Grammis, Olle Adolphsson-stipendium och långt många fler jämförelser med Monica Zetterlund än vad som går att räkna.

De är ju svåra att komma ifrån, förstås, de där jämförelserna med Monica Z. Det är något med fraseringarna och det lätta handlaget, den ekvilibristiska röstbehandlingen och referenserna till 50- och 60-talens Jazzstockholm, till Beppe Wolgers och Olle Adolphsons texter, till Jan Johanssons folktoner och Hasse & Tages revyer. Och över hela spelningens första set vilar den där somriga känslan från Monicas Zetterlunds Sakta vi går genom stan.

Inte så att Ginsburgs sånger till sitt innehåll är tillbakablickande. Hon tar arvet av en stolt tradition och placerar den rent textmässigt i nutiden, utan att för den skull göra en grej av det.

Egentligen borde jag tycka det är lite för snällt och lite för glatt. Till och med när hon sjunger om En blå dag liksom glittrar det om rösten. Men det gör jag inte. Det vänliga tilltalet och den uppenbara musikglädjen blir istället fullständigt charmerande. Hennes band – pianisten och låtskrivarpartnern Filip Ekestubbe, basisten Ludvig Eriksson och Ludwig Gustavsson på trummor – imponerar både individuellt och som dynamisk enhet.

Höjdpunkterna är många. Den ännu inte namngivna sång som tydligen hette Ballad i Ciss moll innan den fick en text och bytte tonart är en. Kvällens allra blåaste stund där Ginsburg sjunger Olle Adolphson-tolkningen Nu har jag fått den jag vill ha, bara kompad av Ludvig Erikssons kontrabas, är en annan.

Ändå är det nog det avslutande numret, hiten, Havsmelodi som fortsätter att spela i skallen på väg hem i den fuktiga Malmökvällen. Den är, tillsammans med Flykten från verkligheten, något av en programförklaring, både för debutalbumet Jag har funderat på en sak och för spelningen. Då drar den där varma brisen genom Palladiums vackra lokaler och känns hela vägen in i märgen.

 

 

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 47 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Wargirl, Roffe Ruff. Birdcloud, Svenska Akademien, Jason Isbell.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Michelle McNamar: I'll be gone in the dark - one woman's obssesive search for the golden state killer.
Ser just nu: Bland andra The Deuce och American Horror Story. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.