Civilisationens död

Billy McFarland, finsansiellt wunderkind i New York som grundade lyxfestivalen Fyre Festival. McFarland hotas nu av fängelse om han döms för bedrägeri. När han kommer ut kanske han kan satsa på en karriär som oldfluencer. Foto: Mary Altaffer/AP/TT

Det dimper ned ett pressmeddelande på redaktionen. Något tänder till i chefens ögon.
– Det här är kul, Ralph. Skriv något om det, säger han.

Jag läser igenom det. Först ler jag. Chefen tar det som ett bra tecken. Det borde han inte. Det är inte den sortens leende.
Sedan sjunker jag ihop. Jag suckar djupt.
Pressmeddelandet kommer från ett företag i HR-branschen. Man ville slå ett slag för nya yrken: oldfluencer, robotpersonlighetsdesigner, kulturflätare, etikutvecklare och molnvakt för att nämna några.
Första leendet kom för att jag tyckte det var lustigt. Kanske inte på det sättet som företaget avsett, men ändå …

För några dagar sedan såg jag en av de två dokumentärerna om Fyre Festival, super de luxe-musikfestivalen som utmynnade i totalt kaos eftersom man lade all kraft på influencers, marknadsföring, varumärkesskapande och lyxkänsla istället för att anställa folk som visste hur man arrangerar en festival.
En kille fattade vad det handlar om och föreslog att man istället för att fundera på champagne borde köpa in tusen toaletter. Han fick sparken. Och det gick som det gick.

Den där sucken fälldes när det slog mig: det här är Roms sista dagar, det är civilisationsens död. Vi har till slut blivit så självgoda i vårt välstånd att vi måste hitta på jobb, inte utifrån uttryckliga behov av att saker ska göras utan utifrån behovet att göra saker.
Som om det inte var nog med influencers ska vi nu alltså behöva stå ut med oldfluencers också. Och kulturflätare, vad det nu är. Det är bara att inse: samtiden är ett enda stort bedrägeri.
Skjut mig!

Fotnot: Fyre! The greatest party that never happened streamas på Netflix.

”Livet är inte perfekt, varför ska en låt då vara det?”

Att kalla Mariam Wallentins uttryck eklektiskt räcker inte riktigt. Det sträcker sig från frijazz till pop, soul och electronica, inte sällan inom samma låt.
På sin senaste ep, String Variations, som släpptes för ett par veckor sedan tar hon det ett steg vidare när hon klär om sex av sina låtar tillsammans med en stråkkvartett.

Stämningen är närmast andäktig inne på ett välfyllt Plan B under Mariam the Believers spelning på fredagskvällen. Mariam Wallentins röst kräver uppmärksamhet, den griper tag och håller oss fast.
Det är fjärde och sista spelningen på en miniturné i samband med utgivningen av String Variations ep, det tredje släppet i Mariam the Believers Instant Creativity Series, en serie som är tänkt att ge henne möjlighet att göra lite kortare projekt mellan större fullängdsutgåvor.
– Det är ett sätt våga testa saker och vara lite mer spontan. Det är en stor del av att vara kreativ för mig, att våga testa nytt, säger Mariam Wallentin.
Vi möts i den uråldriga husvagn som agerar loge på rockklubben Plan B. Hon och maken Andreas Werliin kommer precis från Malmö Live där de soundcheckat inför deras gemensamma duo Wildbirds & Peacedrums spelning på lördagen som en del av Nathan Larsons Dream Music Two-projekt. Olika uttryck och väldigt olika miljö. Men det är inget som Mariam Wallentin räds.
– Det är bara roligt. Det är lite snurrigt när man som nu går från ett soundcheck till ett annat men det får en också att känna att en lever i nuet. Det blir lite improvisatoriskt; att jag måste vara närvarande oavsett i vilket sammanhang jag befinner mig, säger hon.
– Det får mig att gå inåt och tänka: Hur kan jag nyttja det här soundet med stråkar? Och vad kan jag nyttja imorgon när vi ska spela trummor i 30 minuter? Det blir spännande, lite risker måste man ta.

Tanken på att göra om en del av de låtar hon gjort föddes för ett knappt år sedan i samband med en spelning på Uppsala Slott, när hon och Josefin Runsteen, som spelar i den senaste fulla inkarnationen av Mariam the Believer, pratade om hennes dröm att göra något med stråkar.
– Då sade Josefin att hon tyckte det lät kul och att hon ville arrangera den. Och det gjorde hon, sedan gjorde vi en konsert och det blev så pass bra att jag ville göra en inspelning.
Totalt tolv låtar arrangerades varav sex hamnade på skivan.
– Jag ångrar lite att det bara blev en ep men jag hade bara bokat en dag i Atlantis-studion och då hann vi med sex låtar.
I en tid när musiker ofta ägnar lång tid för att få fram det perfekta ljudet i studion är sex låtar på en dag väldigt mycket.
– På gott och ont har jag ofta gjort så. Jag och Andreas spelar in våra första Wildbirds-skivor, från inspelning och mix till mastring, på en vecka. Jag har försökt att ge det lite mer tid men jag gillar att jobba instinktivt. Jag gillar att jobba när det bränner. Då finns fokuset där. Dessutom tycker jag om när uttrycken skaver lite.
– Jag älskar en bra pop-produktion när allting sitter perfekt men jag har insett att det inte riktigt passar mig. Det är en del av mitt uttryck är att det kanske blir lite fel och att det kanske skorrade lite. Livet är inte perfekt, varför ska en låt då vara det? Jag vill fånga en viss direkthet och det behöver man inte göra bara för att man gör tjugo tagningar på en låt.

Hon berättar att hon ville hitta ett eget sätt att ta sig an stråkarna på. En stor förebild var Alice Coltrane, pianist och harpist som i början av karriären spelade mycket med maken John Coltrane.
– Hon var en stor inspiratör för hur jag ville använda stråksoundet.
– Jag var intresserad av att hitta ett sätt att göra det på som inte bara skulle bli smet och klet; ett sätt som inte bara var vackert. Jag ville pusha det och ha kvar nerv.
– Stråkar är fantastiska att sjunga till, de omfamnar och får det att skimra. Man kan stretcha åt så många olika håll med ett stråksound.
På String Variations ep – och på Plan B:s scen – får låtar som Love makes us better, Bodylife och The string of everything en ganska radikalt annorlunda framtoning än i sina ursprungsversioner.
– Jag har halva foten i popkomponerandet. Jag älskar den sortens struktur och ram att jobba kring men sedan så gillar jag också improvisation och att vara i nuet och då upprepas ju inte samma sak. Jag vill försöka hitta sätt där man kan göra det även inom låtstrukturen. Det här var ett väldigt bra sätt att testa det på. Vad behålls och vilken ny form får den här låten, fast kärnan finns kvar? Precis som vi människor har en låt flera lager. En bra låt, i alla fall.

Förutom att de har Wildbirds & Peacedrums tillsammans medverkar Andreas Werliin som percussionist i Mariam the Believer och de båda är med i frijazzgruppen Fire! Orchestra som är Malmöaktuella till sommaren.
– Han är en väldigt stor del i inspelningsprocessen oftast. Men det är också för att han är lite av min musa. Han är en av de musiker som jag ofta återkommer till. Han förstår mitt uttryck. Precis som Tomas Hallonsten, en keyboardist som är med ikväll. Han är med på nya Fire Orchestraskivan också. Det handlar väl om en tillit.
Hon berättar att skillnaden mellan uttrycken i Wildbirds & Peacedrums och Mariam the Believer delvis står att finna i de bilder hon ser under komponeringsprocessen.
– Om jag ska förenkla det så är Wildbirds kött, det är hud, det är kropp och det är jord. Mariam the Believer är något annat, det är mer universum, stjärnor, himmel. Det är olika sätt att uttrycka sig på som fortfarande är jag.
– Wildbirds är också baserat på låtstruktur men det blir ett helt annat fundament när jag inte har ackordsharmonier att förhålla mig till. Då måste man tänka i andra lager.
Soloprojektet Mariam the Believer föddes just i en önskan att efter Wildbirds & Peacedrums få jobba mer med ackord och ackordsharmonier.
– Det är kanske är lite förvirrande både för mig och för andra med många uttryck men jag tycker inte att det är så relevant. Jag är bara så lycklig att få hålla på med det jag gör, att få fortsätta utforska.
Wildbirds & Peacedrums fick snabbt en jazzstämpel och Mariam Wallentin har själv kammat hem det prestigefyllda priset Jazzkatten för några år sedan. Men den musik som hon gör är knappast renlärig.
– Jag har hamnat i den fällan och den friheten med alla mina olika projekt. Var vi jazz eller inte? Jag har aldrig varit jätteintresserad att förhålla mig till de där reglerna. Jag plockar det jag tycker om och nyttjar det.
– Folk får kalla det vad de vill så länge jag kan känna att jag är fri. Min uppgift är väl att vara musiker och försöka ta till vara den situationen jag är i och de medmusiker jag har. Och förhoppningsvis också känna lusten att skapa. Sedan hoppas jag att någon hänger med på de här turerna man tar.

Även som sångerska målar Mariam Wallentin med en bred palett. En stunden går tankarna till Kate Bush, nästa till Björk eller Nina Simone. Ändå finns det något där som är distinkt hennes eget. På frågan var hon hittade sin röst svarar hon trevande för att till slut säga att hon nog inte kan svara på det.
– Jag vet inte heller om jag hittat den. Jag har väl ett grundsound i hur jag är formad och hur jag tycker om att använda det jag har men jag försöker också att utvecklas. Jag ser fram emot att bli 70 och gå ned en oktav till, den där Leonard Cohen-oktaven, säger hon med ett skratt.
– Jag kan också fascineras av människor som har hittat ett uttryck och tycker om att vara i det. Man kan ju fortfarande pusha sig inom den där bubblan. Men jag tror att jag är lite för rastlös. Och jag är kanske inte jätterädd för att misslyckas. Det är klart att man bryr sig om att det ska låta bra – det är en balansgång – men man måste ju också våga. Ställer man sig på en scen, oavsett vad man gör, då tittar folk på en och då måste man våga stå där.

* * *

Fredagen på Plan B innebar inte bara en spelning med Mariam the Believer utan även kontraktskrivande. Det förefaller som att Plan B som länge varit hotade på grund av att de nekats alkoholtillstånd har fått en räddningsplanka i och med att Ulf Johansson som driver Stockholmsklubbarna Slaktkyrkan och Kraken går in i verksamheten. Om det skriver jag i artiklarna nedan:

Från barerna i New Jersey till omslaget på Rolling Stone

Dennis Locorriere, sångare och gitarrist i Dr Hook. Foto: Pressbild

De var barbandet från New Jersey som skulle ta sig hela vägen till omslaget på Rolling Stone och hitlistor jorden runt.
50 år senare firar Dr Hooks sångare Dennis Locorriere bandets låtskatt med en jubileumsturné som den 5 maj når Malmö Live.

Var börjar en historia? För halva det som skulle bli Dr Hook började det i Alabama någon gång under hippieåren men det var i New Jersey bandet tog form under ledning av hemmasonen Dennis Locorriere.
– Vi var ett barband, konstaterar Locorriere över telefon.
Även om det var Dennis Locorriere som var den ledande rösten i bandet delade han rampljuset med Ray Sawyer.
– Från början hade vi inget namn, vi behövde inget men när vi spelade på en liten bar i New Jersey så ville barägaren, Joe, sätta upp en affisch i fönstret och undrade vad vi hette.
De var tvungna att snabbt komma på ett namn och valet föll på Dr Hook and the Medicine Show.
– Vi hade en kille med ögonlapp i bandet så det kändes rätt, säger han med hänvisning till Sawyer.
Namnets senare del kom från de så kallade medicin-shower där mindre nogräknade handlare reste omkring från stad till stad. När de kom fram ställde de till med en massa liv för att få till en folksamling som man sedan kunde sälja sina mirakelmediciner till.
– ”Dr Hook and the medicine Show gives you tonic for the soul” stod det på affischerna. Och ”the tonic” var öl, skrattar Locorriere.

Foto: Pressbild

Dr Hooks lycka var gjord den dagen de kom i kontakt med låtskrivaren Shel Silverstein. Silverstein var inte mycket till sångare och hans egna skivor är svårlyssnade men som låtskrivare var han desto vassare med sånger som gick balansgången mellan det känslosamma och det humoristiska. Karriären tog ett skutt när man kom med i filmen Who is Harry Kellerman and why is he saying those terrible things about me? 1971. Samma år kom den självbetitlade debutplattan som innehöll klassikern Sylvia’s mother. Majoriteten av låtarna var skrivna av Silverstein.
– Jag hade varit Shel Silverstein-fan sedan jag var 15, 16 år. Jag minns att jag såg honom på gatan i New York som barn och inte vågade gå fram och hälsa. Sedan, några år senare var det någon som kom till oss med ett kassettband och sa att vi hade möjligheten att vara med i en film med Dustin Hoffman. Lär er de här låtarna men bryr er inte om killen som sjunger. Jag satte på bandet och blev helt galen för att jag förstod att jag skulle få jobba med honom.
Sammarbetat varade över två album och resulterade i låtar som Carry me Carrie, The Ballad of Lucy Jordan, Freakin at the freakers ball, för att bara nämna några.
– Efter det sade han till oss att börja skriva själva för att annars skulle folk tro att det bara handlade om honom. Det var en sådan kille han var. Vi förblev vänner för resten av hans liv och efter tiden med Dr Hook gjorde jag en enmansteateruppsättning som han skrev på Lincoln Center i New York.
– Shel var en sådan där kille som kunde försvinna bara man gick ut och pissade, sedan såg man honom inte igen förrän sex månader senare men då hade han å andra sidan 30 nya låtar att välja bland.
– Han hade en stor litterär hjärna. Jag frågade honom senare i livet varför han litade på en så ung kille att förvalta hans sånger och han svarade att det var för att jag var en gammal själ. Jag förstod alltid tragedin i The Ballad of Lucy Jordan och More like the movies, Jag kanske bara var en ledsen liten jävel. På något sätt fattade jag alltid Shels känslor. Det tjänade mig väl och, när jag tänker tillbaka, så tjänade det nog honom väl också.

Ett av de mest kända – och lyckade samarbetena mellan Dr Hook och Shel Silverstein kom med låten Cover of the Rolling Stone som handlar om ett stort rockband som lyckas med det mesta – utom att hamna på omslaget på den amerikanska musikpressens flaggskepp. Vilket de dock gjorde efter att den låten släppts. Typ. Artikeln inne i tidningen var skriven av en då blott 15-årig Cameron Crowe som skulle växa upp och bli firad filmregissör.
– Det var bara tre av oss med och vi var karrikerade. Det var kul att få ett erkännande men det stod inte Dr Hook på omslaget utan ”What-their-names”. Jag läste om artikeln för några år sedan och jag hade ingenting att säga i den. Jag var bara en grabb, 18 eller 19 år gammal och hade precis slutat high school. Jag hade ingen erfarenhet.

Var börjar en historia? Var tar den slut? Dr Hook tackade för sig 1985. För Shel Silverstein slutade den på våren 1999 och Ray Sawyer – mannen med ögonlappen som inspirerade gruppens namn – gick ur tiden nu på nyårsafton. Men den musik de gjorde under de 17 år bandet fanns lever än.
– Efter bandets farvälturné lämnade jag det. Jag spelade någon Dr Hook-låt här och där men släppte soloskivor och gjordet soloturnéer, teaterpjäsen och skrev låtar åt andra. Jag hade kommit till en punkt i livet där jag frågade mig om det här var allt jag var. Är det den jag ska vara för alltid? Om jag inte sjunger Sylvia’s mother – är jag skit då? Det var inte att jag inte var stolt över vad vi gjort men jag ville inte bli den där killen som vid 50 års ålder fortfarande visar filmklipp på den där touch downen han gjorde när han gick i high school.
Men så, för en dryg handfull år sedan, köpte Universal upp bland annat Dr Hooks låtkatalog från EMI. Locorriere fick frågan om han kunde tänka sig att sätta ihop ett samlingsalbum som även skulle innehålla lite mer udda spår.
– Jag tog jobbet och satte mig att lyssna igenom alla inspelningar vi gjorde, något jag aldrig gjort innan. När jag gjorde det blev jag glad över insikten att vi inte gjorde samma låt om och om igen. Det slog mig att det här skulle man kunna göra en fantastisk show med, jag tänkte inte ens på 50-årsjubiléet då. Det handlade om dynamiken. Vi skulle kunna få folk att skratta och gråta, precis som Shels låtar fick mig att skratta och gråta. Jag satte ihop ett band och började turnera världen över med det och … det slog gnistor om det.
– Förr i tiden sade folk alltid till oss att: ”Först var ni ett gäng hippies, sedan klippte ni er och började spela disco”. Det var något som vi dömdes för men allt vi gjorde var att följa med i tiden. Visst finns det saker jag ångrar. Vissa låtar blev hits och andra inte. Vissa skjortor undrar jag vad jag tänkte när jag tog på mig dem. Men när jag ser på Dr Hook som helhet så gjorde jag rätt. Det som bevisar det är att när vi släpper biljetter så är det folk som köper dem.

Fotnot: Intervjun med Dennis Locorriere gjordes innan Ray Sawyers död.

Fotnot 2: Spelningen skulle gått av stapel den 19 februari men har skjutits fram till den 5 maj eftersom Dennis Locorriere tvingats genomföra en mindre operation.

Från stallet till djungeln till buren

Foto: Leo Bretzer

Var börjar en historia? För mig kan det ha varit 1982, kanske. Jag var i alla fall någonstans i trakterna av 11 år och ägnade mycket av min fritid till att rida. I stallet dit mina stackars föräldrar tvingades skjutsa mig till i ottan varje söndagsmorgon råkade jag hitta ett kassettband.
För de som är lite yngre kan det vara på sin plats att påpeka att om man växte upp i en svensk småstad i början av 80-talet utan storasyskon som kunde ta en vid handen och leda en in i den populärmusikaliska djungeln var det lätt att förrirra sig bort från stigen.

På tv visades musik riktad mot en yngre publik regelbundet. Regelbundet en gång om året, vill säga, på Lucianatten. Ny input var därför välkommet och jag stoppade kassettbandet i bandaren, tryckte på play och …

“The tiger, he looked out of his cage and smiled.”

Rösten bars fram av ett ganska corny baktaktsbeat men den hade något uppfordrande över sig, lite som tigern som tittar ut från sin bur och ler mot pojken som kommer där.

“He said: I once was running wild and free, just the same as you,
but it’s one step from the jungle to the zoo.
You better watch out or they’re gonna get you to.
They clip your claws, cut you’re hair and make a pussycat out of you.”

Mitt förpubertala jag hade inga som helst problem att relatera till de orden och jag hade i en handvändning fått vad jag nog, såhär i efterhand, måste kalla mitt första favoritband. Kassettbandet fick följa med hem och bli kopierat innan jag lade tillbaka det där jag tog det.
Det gjorde väl inget underverk för ens sociala status direkt på den mellanstadieskola jag gick på med tanke på att de andra killarna på skolan precis börjat upptäcka hårdrock och tyckte att Dr Hook var i mesigaste laget, men vad tusan – hade man varit orolig för sin sociala status hade jag nog inte gett mig in på att som kille skaffa ridning som hobby i ett Sverige som inte direkt på allvar börjat fundera på saker som värdegrund och varje människas rätt att vara sig själv. Men å andra sidan: är man tillräckligt annorlunda brukar det lösa sig ändå.

Var börjar historien? Var slutar den? Någonstans längs vägen gick jag vidare musikaliskt. Som man ju gör. Jag minns att jag någon gång kring 1987, 88 såg Ray Sawyer, den mindre prominente men med sin ögonlapp den mest synlige av bandets båda sångare, uppträda under namnet Dr Hook på ett disco i Falkenberg. ”Hey Ray, where’s Dennis?” ropade någon i publiken. Jag minns inte om det var bra men jag minns att det kändes lite sorgligt. Från The Cover of the Rolling Stone till ett disco i Falkenberg, liksom.

Men det är klart att elvaåringen i mig vaknar till liv när det ges möjlighet att ringa upp mannen som sjöng den där sången om att det var ett enda steg från djungeln till zoo:et. Och när jag inför intervjun lyssnar in mig på mina gamla hjältar så är det med glädje jag kan konstatera att mycket av materialet, framförallt från åren de arbetade med Shel Silverstein som låtskrivare, fortfarande håller. Som Dennis Locorriere säger: de gjorde inte samma låt om och om igen. Ibland var de tramsiga, ibland roliga, innerliga och dansanta. The Ballad of Lucy Jordan berör fortfarande. Och Cover of the Rolling Stone är fortfarande kul. Och You make my pants wanna get up and dance är fortfarande mest fånig.

Vitt vin, punk och poesi

Victoriateatern i Malmö är inte så punkig, för att uttrycka det milt. Med sin fantastiska art noveau-entré och mysiga teatersalong med små runda bord och sittande publik är det den perfekta lokalen för picknick-konserter. Men för klassiska punkband är det en något udda lokal.

Göteborgsstadsdelen Majornas stoltheter, Attentat, bangar dock inte för aparta miljöer. Den ”riktiga” avslutningen på Svart får i 40 år-firande var på Bommens salonger i centrala Göteborg, en lokal som inte heller ter sig skapad för band som bär sitt arv efter Sex Pistols och The Clash på rockärmen. När den turnén nu får en appendix är det för att säga tack och farväl till basisten Crippa Odin som lämnar bandet efter fyra decennier.

Det är ett farväl som varar i två kvällar, den andra är i kväll. Naturligtvis har biljettrycket varit högre på den andra, och Crippas allra sista spelning, men det var ändå helt okej uppslutning. Och Attentat bjöd sin vana trogen upp till party, trots att gitarristen Kruse var synbart febrig och tvingades sitta ned under delar av spelningen.

Det är en något märklig känsla att se ett band som man brukar stå, hoppa och skräna med till sittande vid ett bord med ett glas vitt framför sig, istället för en pilsner i handen. Men det finns ett driv i bandets musik som kör över sådana petitesser. Jag finner mig ömsom vevande med handen, skränande och allmänt löjligt fånleende till klassiker som ”Rudebecks & Sam”, ”Bonden, byråkraten och jag” och inte minst det som i mina ögon är en av de ultimata svenska punksinglarna: debuten Ge fan i mej.

Glöden slocknar aldrig, heter en dokumentärfilm om bandet och det tycks stämma bra.Sedan blir det kanske ändå inte samma magiska känsla som när jag såg dem på Musikens Hus hemma i Majorna 2010 när de bestämde sig för att sparka igång igen på allvar. Men det kan man kanske inte begära heller.

När jag intervjuade sångaren Mats Jönsson i slutet av förra året pratade han om hur de nyare låtarna, från albumet Fy fan! från 2013, efter att först ha tagits emot lite styvmoderligt av publiken när de spelade live under åren som gått släppts in i värmen bland de gamla klassikerna. Jag kan bara tala för mig själv men jag är böjd att hålla med. Inte minst gäller det ”Går i taket” och ”Sång till punkarna” (den sistnämnda med textreferenser till i princip hela bandets karriär) som får rama in spelningen.

Inför kvällens spelning går ryckten om gästspel från ett celebert lokalt band. Synd att man inte kan vara med då.

Kylan och mörkret inspirerar isländsk trio

Kælan Mikla är der isländska namnet på Isfrun i Mumindalen, en lika vacker som farlig kvinna, Det är också namnet på en ung isländsk trio som skickar tankarna till såväl 80-talets gothscen som till hemlandets folklore.
I torsdags gästade de Plan B i Malmö.

Tre kvinnor i svarta fotsida klänningar med påsydda spetsdetaljer kliver ut i det blå ljuset på scenen. Sångerskan Laufey Soffia har en mortel i händerna när hon går ned på knä längst fram på scenen, samtidigt som Sólveig Matthildur-Kristjánsdóttir och Margrét Rósa Dóru-Harrysdóttir gör sig hemmastadda bakom keyboards, respektive bas.
Laufey tar upp ett pulver ur morteln och blåser ut det i ett moln innan hon tänder rökelse. Så sparkar trummaskinen igång under Margrét Rósas drivande bas och Sólveig Matthildurs svävande synth.

Känslan av häxkonst och naturromamtik går igen från bandets nysläppta tredje album, Nótt eftir Nótt.
– Hela skivan är byggd runt vad som händer under natten. Det handlar om dröm, verklighet och det däremellan, säger Laufey Soffia när Skånskan träffar bandet inför spelningen.
– När vi började spela för sex år sedan var vi väldigt unga, vi var 18, och skrev mycket om inre problem, om mörker och kyla, men nu inspireras vi mer av det som finns omkring oss och om vår hemlängtan eftersom vi reser så mycket. Vi är väldigt inspirerade av isländsk folklore, säger Sólveig Matthildur.

Kælan Mikla, som just sparkat igång sin hittills mest omfattande turné på 30 dagar, tog sina första staplande steg som band i samband med en poesitävling hemma i Reykjavik 2013.
– Vi gjorde bara en låt tillsammans men vi vann tävlingen. Folk sa att de tyckte att vi skulle göra mer musik så det gjorde vi och vi började ge konserter, säger Laufey Soffia.
– Vi var väldigt experimentella och testade allt möjligt. Jag spelade trummor, Laufey sjöng och Margrét spelade bas. Vi var alla nya och oerfarna på våra instrument, säger Sólveig Matthildur.
– På den tiden var det mer punk men sedan dess har vi utvecklats till ett annat, mer elektroniskt sound.

Mörker, kyla, känslor av alienation. Att komma från en liten önation i norr sätter naturligtvis sin påverkan på människor och musik.
– Det gör det väldigt mycket. De långa mörka vintrarna där solen knappt kommer upp på hela dagen och känslan av isolation, det i kombination med naturen och folkloren har inspirerat oss, säger Margrét Rósa.
– Det finns i kärnan av många av våra sånger, säger Laufey Soffia och fortsätter:
– Jag tror att det faktum att det händer så lite hjälper till med kreativiteten. Egentligen tror jag inte att vi inspirerars så mycket av andra, vi gör bara musik. Inspirationen kommer inte så mycket från andra band som från naturen.

För en utomstående förefaller det som att Island, ett land med ungefär samma invånarantal som Malmö, har en oerhört livaktig musikscen, en bild som bekräftas av bandet.
– Ja, det finns många band per capita och vi känner och hjälper alla varandra, säger Laufey Soffia.
– Det kommer mycket kreativitet ur att känna sig miserabel i mörkret. Det är väldigt inspirerande och gör att folk får tid att skapa saker.

Det är svårt att inte associera Kælan Mikla med den våg av mörk postpunk som tog sin början i det tidiga 80-talet med band som Siouxsie & the Banshees, The Cure och Sisters of Mercy, en genre som då kallades goth men numera har fått namnet dark wave. Soundet föll på plats i och med att Sólveig Matthildur bytte från trummor till synth.
– Jag känner att vi egentligen alltid spelat punk. Det finns alltid där i kärnan av det vi gör, det har bara utvecklats, säger Sólveig Matthildur.
– Det hände bara av en olyckshändelse. Vi prövade nya saker och siktade inte på något speciellt sound, säger Laufey Soffia.

Punk eller goth? Oavsett vilket har de fått godkänt-stämpeln av verkliga ikoner i respektive genre. Den forne Black Flag-sångaren Henry Rollins snubblade över bandets plattor när han mellanlandade i Reykjavik och spelade dem i sitt radioprogram och från The Cures frontman Robert Smith kom det en dag ett mail med en inbjudan att spela på förra sommarens Meltdown-festival, en festival som han curerade.
– Vi trodde att det var ett skämt. Men vi skickade det vidare till vår bokningsagent som sade att det inte var det. Vi blev skriande glada. The Cure är en gemensam inspirationskälla för oss, säger Sólveig Matthildur.
– Vi spelade på Meltdown-festivalen och efter det bjöd han in oss att spela på The Cures födelsedagsfest (bandet fyllde 40, reds anm.) i Hyde Park, säger Laufey Soffia.
– Det var en dröm som besannades. Jag minns hur jag som barn åkte med pappa i hans bil och tyckte inte om någon av de cd-skivor han hade med sig utom en, som var med The Cure. Den ville jag att han skulle spela hela tiden.

Uppdatering 26/2: Jag tror jag precis hittade Kælan Miklas allra första liveframträdande, vid en poetry slam på Reykjaviks stadsbibliotek 2013.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 48 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Nadia Tehran, fka twigs, Sarah Klang.
Läser: Elton Johns självbiografi och Fredrik Strages 242..
Ser just nu: The Deuce, His dark materials. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.