En motarbetad kreativ miljö

Klockan är några minuter över nio på fredagskvällen. Jag går av på Persborgs station och går ett par kvarter ned för Lönngatan innan jag viker av. Passerar byggnaden med en trafikskola som utsattes för en sprängdåd i november, en sprängning som hördes ända till Skånska Dagbladets redaktion i andra ändan av staden, där jag satt den aktuella kvällen.

Jag viker in mellan två av företagshusen och svänger sedan förbi en transformatorstation. Så här efter mörkrets inbrott är känslan av urban ödemark påtaglig. Gatan har, inte utan anledning rykte om sig som en av Malmös värsta med brandattentat, svartklubbar och annan kriminalitet.

Så svänger jag av igen, in i en smal passage mellan industri- och företagslokaler, förbi en gammal husvagn, via ett partytält in i en konsertlokal med stark prägel av gör-det-själv-anda: scenen är uppbyggd av SJ-pallar. Bredvid den en husvagn som tjänar som loge. På scen står Malmöbanden Stalker och Benz och amerikanska Wargirl. Välkommen till Plan B.

Det är den andra sidan av den här gatan. Ett fritt och lite ostyrigt kulturliv som går på tvärsen med den inrutade värld där konserter per definition är något som annordnas av kommerssiella aktörer. Alkoholtillstånd är mer eller mindre nödvändigt för att en kulturförening som Plan B ska kunna betala sina räkningar, samtidigt delas sådana ut efter regler anpassade för företag.

I Malmö håller det på att ta knäcken på Plan B. Jag frågar mig om Malmö, som gärna stoltserar med sitt fria kulturliv och sina kreativa miljöer, har råd med det. Norra Grängesbergsgatan har det definitivt inte. Det är just initiativ som Plan B, eller för den delen den årligt återkommande gatufesten NGBG, som kan bli vägen till uppryckning för den här gatan.

Garagefunkfest på Norra Gränges

Det har väl gått en månad eller så sedan jag för första gången hörde Wargirl. Det var kärlek vid första öronkastet. Det kompromisslösa svänget, den coola attityden, de snygga låtarna och de musikaliska referenserna till ungefär all musik jag gillar kunde jag bara inte motstå. Så mycket roligare då att de visade sig vara ännu bättre live när de igår skapade en riktig funkfest på Plan B.

Från den skitiga hiphopen på Arbolita till den genomfunkiga Sass Girl, den sofistikera discopopen på Little Girl och den Dusty Springfield-doftande Mess Around golvade de mig fullständigt. Och Wargirl spelar fortfarande i min skalle så här dagen efter.

 

Wargirl – en musikalisk smältdegel

Pressbild

Södra Kalifornien är en smältdegel av olika etniciteter och kulturer. Det är något som bandet Wargirl vill ska avspeglas i deras musik.
– Även om vi alla kommer från Long Beach så har vi alla olika bakgrund och och är i olika åldrar. Jag tror det summerar de olika stämningar som finns här, säger Matt Wignall, gitarrist och initiativtagare till bandet.

Wargirl, som kommer till Malmö för en spelning på Plan B på fredag, är en kokande gryta av rytmer. De gifter dem med element från Santanas latinoblues och bandet Loves psykedeliska rock. Alltsammans kryddas med postpunk, reggae och disco. I sin musikaliska öppenhet och äventyrslusta påminner de om The Clash under Sandinista-eran. En uppenbar referens är det funkiga Long Beach-bandet War men soundet är ändå deras eget, en modern legering av gamla influenser.
– Det känns som att många band, särskilt från Los Angeles, säger saker som att de vill spela New York-hiphop, brittisk shoegaze eller vad det nu kan vara, säger Matt Wignell.
– Vi vill göra något som är mer Long Beach och som reflekterar den smältdegel som södra Kalifornien är.
Förutom Matt Wignall består bandet av sångerskan Samantha Parks, Tamara Raye på bas, Enya Preston på keyboards, Jeff Suri på trummor och Erick Diego Nieto på percussion. Den sistnämnda är en barndomsvän till Wignall och de två har spelat tillsammans under lång tid.

Matt Wignall arbetar som fotograf och musikproducent vid sidan av Wargirl och det var i hans analoga studio, Tackyland, som bandets musik tog form. Fröet till det som skulle bli Wargirl såddes när Wignall var på fotojobb i Afrika.
– Det var inte så att jag funderade på att starta ett band då men det var ett steg på en bana där jag började lyssna mer på afrikansk musik, på afrobeat. Det motiverade mig inte bara musikaliskt utan till att tänka mer på världen och inte bara leva i den här konstiga kaliforniska bubblan och till att starta ett band med lite mer socialt kommenterande texter.
– Vi startade för ungefär tre år sedan med att göra demos och spela tillsammans. Sedan började folk bli intresserade, vi gjorde några spelningen och fick med några låtar i tv-serier.

Texterna skriver Matt Wignall tillsammans med Samantha Parks.
– Vi hämtar mycket av inspirationen från våra egna erfarenheter samtidigt som vi försöker hålla det universellt och relaterbart. Våra låtar är ganska öppna för lyssnarens egna tolkningar. Det varierar med känslan på låten, säger Samantha Parks.
Matt Wignall fyller i:
– Ibland skriver vi bara en dansant kul låt och ibland diskuterar Sam och jag någon händelse i världen eller politik och så leder det oss till att skriva en låt. Jag har alltid varit inspirerad av The Clash. De gjorde ett bra jobb med att kombinera politiska kommentarer med popmusik.
Samantha Parks och Matt Wignall möttes via sociala medier i samband med att han letade vokalist till bandet. Då levde hon, som hon själv säger, “det gamla fina svältande konstnär-livet”..
– Jag har alltid varit en kreativ person. Skådespeleri, poesi, dans och musik … samtidigt har jag jobbat på kafé, varit nanny och yogainstruktör. Jag försökte få det att fungera och ändå kunna vara fri nog att investera i mitt artisteri. Jag är något av en alltiallo, något som jag gillar eftersom jag tycker att det gjort mig till en mångsidig personlighet, säger hon.

När bandet nu besöker Sverige är det andra gången de kommer till våra breddgrader. Förra gången spelade de bara i Stockholm. Då hade de en färsk debut-ep i bagaget, utgiven på ett skivbolag som tidigare Mando Diao-medlemmen Mats Bjärke driver. Samarbetet med Borlänge-bandet har hållit på länge.
– Jag blev anlitad för att fotografera dem när de var i Los Angeles. De gillade mina bilder vilket ledde till att jag tog bilder och gjorde design till tre album med dem och även producerade några låtar, säger Matt Wignall.
Han ser fotograferandet, musikproduktionen och musikskapandet som olika konstnärliga utlopp som föder varandra.
– Om jag gör någonting för länge så blir jag uttråkad och vill göra något annat. Jag är väldigt laddad för att fotografera under den här turné för under den förra var jag så fokuserad på musiken. Ibland får jag det bara i mig att jag ska göra något annat. Jag tror att alla de konstnärliga utloppen korspollinerar varandra.

”Mycket modigare med åren”

Foto: Johan Nilsson/TT

Närmare 17 år har gått sedan Jessica Andersson slog igenom i talangsåpan Fame Factory. Det har varit 17 år där hon vunnit Mello, Let’s dance och Guldmasken och varit med på Diggiloo-turnén inte mindre än 13 gånger.
Men någon större soloturné har det inte blivit – förrän nu.

Repetitionerna till “På dejt med Jessica Andersson” har precis börjat när Skånskan får en intervju med artisten och, numera även, tv-programledaren. Det ska bli en föreställning som blandar sånger och prat, humor och allvar.
– Jag har turnerat i 15 år men alltid i en ensemble av något slag. Det här är första gången på egna ben, berättar hon.
– Att det kommer just nu handlar om att jag velat samla på mig erfarenheter och material. Nu känns det som att jag ändå varit med om ganska mycket och är sugen på att åka ut och visa min publik det.

Turnén, som har premiär den 1 februari i Göteborg och når Skåne en dryg månad senare, föregås av ett år där Jessica Andersson har tagit det lite lugnare. För första gången på 13 år stod hon över Diggiloo-turnén och inte heller har det blivit någon traditionsenlig julturné. Däremot har hon hunnit debutera som programledare i tv med Ensam mamma söker (TV3) och flyttat ihop med kärleken i en villa på Onsalahalvön söder om Göteborg.
– Jag blev jättesmickrad när de frågade mig [om programledarjobbet] eftersom jag inte hade någon erfarenhet alls av det tidigare. Det blev en sådan där utmaning jag inte kan säga nej till. Jag var tvungen att testa. Jag har också blivit mycket modigare med åren, lite sådär härligt våghalsig som jag önskar att jag hade varit när jag var yngre.

Foto: Pontus Höök

Trots allt har sommaren varit förhållandevis lugn för henne.
– Man behöver landa lite också. Sedan började planeringen för det här som vi ska göra till våren. Det har varit en sommar av mycket funderingar om vart man vill ta det här skeppet någonstans.
Skeppet har fått namnet På dejt med Jessica Andersson och hon beskriver det som ett personligt porträtt i showform.
– Det är många som tror att jag har blivit singel igen och tror att jag letar efter en tilltänkt när de hör det men så är det inte, säger hon med ett skratt.
– Men jag tyckte att det var ett bra namn för att jag kände att jag ville bjuda in till något som känns personligt och intimt och vad kan vara mer intimt än en dejt?

När intervjun görs i mellandagarna har man kommit en bit på vägen. Ett tiotal kreativa möten har hållits, först mellan Jessica Andersson och regissören Hans Marklund och sedan även med bandet, något hon menar är viktigt trots att man inte börjat repetera “på riktigt” än, eftersom hon gärna interagerar med dem på scenen.
Orden i de talade bitarna av föreställningen är i grunden hennes egna men de har skrivits ned i samarbete med regissören Hans Marklund och Anders Lundin.

Jessica Andersson tog sig in i det allmänna medvetandet 2002 först genom att komma tvåa i den första säsongen av Fame Factory och sedan, året därpå, genom att vinna Melodifestivalen tillsammans med Magnus Backlund i duon Fame.
– Jag var närmare 30 år då och det kommer jag också att prata om i föreställningen, att den som verkligen har en stor del i min framgång är Bert Karlsson för at han var den som vågade satsa på mig trots att jag inte var den här unga tjejen som man kanske ser komma fram idag. Dessutom var jag gravid. Han såg väl någonting i mig ändå som han tyckte var värt att satsa på och det är jag naturligtvis otroligt tacksam för.

Vad tror du att det har inneburit för dig själv att du var så pass mogen när du slog igenom?
– Jag vet inte riktigt. Jag inbillar mig att det kanske medför en större ödmjukhet inför det man gör. Jag säger inte att det inte finns artister som slår igenom i ung ålder som är tacksamma men jag kan bara prata för mig själv: Jag känner mig så extremt lyckligt lottad och tacksam. Det är ett jobb: jag tjänar pengar och betalar mina räkningar men jag har svårt att se det som ett jobb, mer som en livsstil. Jag känner tacksamhet att en gammal skivbolagsdirektör valde att satsa på en medelålders kvinna, säger hon med ett skratt.
– Jag var ju bra mycket äldre än Carola, Lena, Charlotte, Robyn eller alla dem som kom efter.

Att hon har hunnit leva ett liv innan hon klev in i artistvärlden färgar av sig på föreställningen. 2009 släpptes hennes självbiografiska bok När kalla nätter plågar mig med minnen av hur det var som berättar om en tuff uppväxt och det självbiografiskt färgade albumet 40.14.4 kom fyra år senare, även det med kraftiga mörka stråk.
– Det har inte bara varit framgångar utan även motgångar ibland. Boken har betytt otroligt mycket för mig. Det skulle kännas konstigt för mig att göra en föreställning och inte också blanda in lite allvar. När jag själv går på föreställningar vill jag bli berörd. Jag tror att det är viktigt att visa sig skör och sårbar inför sin publik.

Förutom soloföreställning gör Jessica Andersson comeback i Diggiloo till sommaren. Något åttonde framträdande i Melodifestivalen blir det dock inte 2019 även om hon fått frågan.
– Jag tyckte att det var lite för tätt inpå senaste gången. Men jag är aldrig främmande för Melodifestivalen. Det låter som en klyscha men det handlar faktiskt helt och hållet om låten, att man får en låt som man inte kan motstå och den här känslan av att utmana sig själv.
– Sedan kan det förhoppningsvis bli en fortsättning på den här dejten. Jag tycker att det är synd att bara ha en. Man måste ge det ett par gånger. Man får ge det ett par gånger innan man väljer att avsluta eller gå vidare.

Foto: Anders Sundqvist

 

På dejt med Jessica Andersson – i Skåne:

9/3 Malmö, Slagthuset
10/3 Ystads Teater
17/3 Helsingborgs konserthus
7/4 Kulturkvarteret i Kristianstad

Året som gått …

Så kan vi lägga ännu ett år till handlingarna. Ett år av höga höjder och djupa dalar – som alla år. Några hjältar gick ur tiden, nu senast Pete Shelley i The Buzzcocks och Ray Sawyer i Dr. Hook. Sawyer, som gick bort på nyårsaftonen, var mannen med cowboyhatt och ögonlapp som genom sin framtoning och lätt sjörövarlika uppenbarelse blev bandets ansikte utåt, trots att det var Dennis Locorriere som var den egentlige frontmannen och leadsångaren.

Andra hjältar föddes under året. Sarah Klang var ett nytt namn för de flesta av oss men med superbt sorgsna sånger, en fantastisk röst och cool attityd tog hon sin rättmätiga plats i våra medvetanden.

Molly Sandén är allt annat än en nykomling men hittade även hon rätt under året och blommade ut till en verklig stjärna, såväl på scen som på skiva.

Här är mina favoriter från året som gick:

Mavis Staples på Kulturbolaget.

Live:

1. Mavis Staples, Kulturbolaget, 2018 07 16

Mavis Staples är en institution inom soul- och gospelmusiken. Med familjebandet The Staple Singers stod hon redan som barn på samma scen som dr Martin Luther King Jr och som 79-åring har hon mer än väl axlat rollen som genrens grand old lady, något hon med all önskvärd tydlighet visade på KB. Vital, rolig och ständigt gripande trollband hon publiken och så även mig.

2. Thåström, Malmöfestivalen, 2018 08 13

Bluesen i Malmö sjöng Thåström om på sitt senaste album – och som han sjöng blues på Malmöfestivalen. En europeisk industriblues en bra bit från den afroamerikanska diton. Han har på något sätt lyckas lämna sin egen starka låtkatalog bakom sig för att skapa något större och mäktigare, där varje konsert är ett konstverk i sin egen rätt. Frågan är om jag någonsin sett honom bättre än han var denna augustikväll.

3. Tarabband och Musica Vitae, Palladium, 2018 03 21

Nadin al-Khalidi skapar i alla sina musikaliska inkarnationer spännande möten mellan öst och väst. Inte minst gäller detta när hon tillsammans med Tarabband på Palladium lät den arabiska folkmusiken korsas med den västerländska konstmusiken i form av Musica Vitaes stråkar.

Plats 4-10 utan inbördes ordning:

Molly Sandén, Babel
Jason Isbell och Lindi Ortega, KB
Svenska Akademien, Pustervik, Göteborg
Silvana Imam, Lundakarnevalen
Anna von Hausswolff, Malmöfestivalen
First Aid Kit, Sofiero
Birdcloud, Liseberg & Holy Moly, Göteborg

Sarah Klang på Malmöfestivalen.

Genombrott: Sarah Klang

Den rösten. Den utstrålningen. Den attityden.

Kerry Bomb i The Headlines.

Cover: The Headlines ”99 Luftballons” live på Malmöfestivalen.

Nenas klassiska pophit har alltid bett om att få göras i punktappning och Malmöbandet The Headlines gör den väldigt, väldigt bra.

Bästa musikläggning: X-Ray Spex ”Oh bondage, up yours”

The Handmaid’s Tale, 2017 års bästa tv-serie fortsatte att vara bra under 2018 när den gick in på sin andra säsong. Och när det smällde så gjorde skedde det rejält. Och det till de mest passande av toner. Explosivt …

Molly Sandén på Stortorget, Babel och Sofiero.

Överraskning: Molly Sandén

Med nya albumet, Större, gick Molly Sandén över till att sjunga på svenska och resultatet var en helt annan artist. Mognare, relevantare, säkrare. Och spelningen på Queens of pop i juli var grym – turnéavslutningen på Babel i december var bättre än så.

Stundtals kunde man skönja Rhys genom röken på Queens of Pop.

Trend: Rökmaskin på steroider

Rökmaskin på scen är effektfullt men i år var det som att man gick bananas med den. När kameran inte kan fokusera på grund av alla partiklar i luften och artisten börjar vifta framför sig för kunna se och sjunga, då går det för långt.

Union Carbide Production

Återkomst: Svenska Akademien och Union Carbide Productions.

Det har varit trångt i comebackfacket i år. Mycket var bra men vad kan jag säga – Wilmer X får ursåkta – för mig var det UCP och Svenska Akademien som fick det att rycka mest i nostalgi-nerven.

Musik på tv: Bruce Springsteen on Broadway (Netflix)

Man behöver inte vara Springsteen-fan för att uppskatta han Broadway-show även om det naturligtvis hjälper. Som låtskrivare har han alltid varit en god berättare. Här låter han den ådran få fritt spelrum med avstamp i sin egen självbiografi. Resultatet är mycket gripande.

Nadezjda Tolokonnikova i Pussy Riot.

Besvikelse: Pussy Riot, Liseberg

Pussy Riot performance i katedralen i Moskva och det rättsliga efterspelet var ett på alla sätt viktigt konstverk. Kollektivets musikaliska inkarnation … not som much.

TV-serier:

1. The Deuce – säsong 2 (HBO)

David Simon visade redan med The Wire hur mycket man kan utmana publiken med komplexitet, både berättarmässigt och när det gäller karaktärer. Precis som The Wire rör sig The Deuce i moraliska gråskalor men till skillnad från knarkhandelns Baltimore befinner vi oss nu istället i den gryende sexindustrin i New York. Med säsong två flyttar vi oss fem år fram i tiden, till 1977. Tidsandan sitter vansinnigt snyggt och skådespeleriet är magiskt, framförallt från Maggie Gyllenhaals sida. Men det är det intrikata manuset som driver bollen i mål.

2. Sharp Objects – (HBO)

Gillian Flynns är en av mina absoluta favoriter bland deckarförfattare efter böcker som Gone girl, Dark places och, inte minst, Sharp Objects. Spännande, obehagligt och ständigt gripande är tv-serieversionen av den sistnämnda sydstatsgotiska romanen. Och Amy Adams är alldeles lysande i huvudrollen som försupen reporter, liksom Patricia Clarkson som hennes mor.

3. La Casa de Papel – säsong 1 & 2 (Netflix)

Spanska La Casa de Papel hade Netflix-premiär 25 december 2017 men som de flesta andra såg jag den först i år så den får vara med. En “den stora stöten” utdragen till två säsonger … kan det verkligen vara något? Ja, med ett skarpt manus och bra skådisar så kan det vara det. Det räckte till en internationell Emmy för bästa dramaserie och en tredjeplats här.

Bubblare: Killing Eve (HBO), Ozark (Netflix), Maniac (Netflix), Diablero (Netflix)

Avsked och nystart när Attentat gästar Malmö

Attentat firade under förra året 40 år som band, bland annat med turnén Svart får i 40 år.
2019 blickar man framåt. Ett nytt album är på gång. Men året inleds med ett avsked och två Malmöspelningar. För basisten Cristian ”Crippa” Odin är Malmöspelningarna de sista han gör med bandet.

Det började, som det så ofta gjorde i Göteborgska punksammanhang, på Sprängkullen. Allaktivitetshuset, beläget där Samhällsvetenskapliga fakulteten vid Göteborgs Universitet idag ligger har blivit nästan lika mytomspunnet som Oasen i Rågsved. Här spelade banden i musikrörelsen och senare de i den gryende punkvågen.
I slutet av november 1978 stod fyra nervösa tonårsgrabbar på scenen, för första gången under namnet Attentat, framför 500 personer i publiken. Gitarrerna hade de fått hjälp att stämma dagen innan på musikaffären vid det närbelägna Skanstorget och sedan burit dem i plastkassar till spelstället. Man behöver inte vara expert på hur temperaturväxlingar och fukt påverkar metallsträngar för att förstå att det inte är ett optimalt förfarande för att hålla sina instrument välstämda och välljudande.
– Men de gillade oss! Jag fattar inte hur det gick till men vi gjorde det. Vi klarade av det och det gick bra. Man kan se det på bilder därifrån att det var ett jäkla drag, berättar Mats Jönsson sångare i Attentat som spelar på Victoriateatern i Malmö den 1 och 2 februari.

Jönsson och Attentat live på Liseberg 2013.

Vi möter Jönsson i ganska opunkig miljö, på ett kafé vid domkyrkan i Göteborg med en distinkt prägel av uppdaterad sekelskiftet-1900-elegans. I kaféets bakre – och vid tillfället närmast nedsläckta – rum håller han eftermiddagens möten. 2018 har varit ett år som sett hans band fira 40 år – även om de bara spelat aktivt i cirka 20 av dem – med turnén Svart får i 40 år. Jubileumsspelningen, som hölls på Bellmans salonger i Göteborg – en annan synnerligen opunkig miljö, beskriver Mats Jönsson som bandets bästa någonsin och för att göra tillfället än mer speciellt valde två personer i publiken att förlova sig på scenen under spelningens gång.

Att det skulle vara så länge som 40 år kunde de rimligen inte ha anat då, när de stod på Sprängkullens scen men att han ville stå där i rampljuset, det visste Mats Jönsson redan tidigt.
– När jag var liten så frågade de mig alltid på släktsammankomster och julaftnar och liknande om jag inte kunde ställa mig på stolen och sjunga något och så gjorde jag det. Jag tyckte om uppmärksamhet redan då, när jag var tre, fyra år …
Han beskriver sig som ett musikfan från början. Det var Monkees, Rolling Stones och Tages. Sedan kom glamrocken med Sweet, Slade och Alice Cooper.
– De banden var jävligt bra i början, sedan blev de sämre och knarkade ihjäl sig. Status Quo var också jäkligt bra ett tag men alla blev mesiga efter ett tag. Precis då kom punken. En ny ungdomsmusik. Då fattade jag: jag kan inte spela men ändå kan jag det. Do it yourself.

Efter den insikten var det bara att dra igång. Tillsammans med bland annat gitarristen Magnus ”Paddan” Rydman bildade han bandet som skulle bli Attentat.
– Jag tänkte att det finns hur mycket gitarrister som helst så jag blev basist, då kanske det skulle finnas plats i något band för mig. Jag började spela med Paddan som jag spelar med än idag. Vi blev ett litet punkgäng i Göteborg. Vi var inte många, en 20, 30 stycken i början. Ingen visste vad punk var men vi hade åkt över till London och kollat upp det. Det fanns en skivaffär på Mölndalsvägen som hette Dolores som var vår samlingspunkt. Där träffade man folk som också ville spela men inte kunde.
– Med tiden har vi lärt oss spela. Det är det som är det fina med punken. Gör som du vill, du bestämmer själv, ingen annan. Tycker du inte att det finns några bra tidningar? Då gör du ett fanzine. Finns det inga bra rockklubbar? Då startar du en rockklubb.
Efter ett knappt år lämnade Mats Jönsson över basspelet till en 15-årig nykomling i bandet, Crippa.

Crippa och Paddan.

Det blev en rad plattor och låtar som Ge fan i mej, Rudebecks & Sam, Manskomplex och Bonden, byråkraten & jag som skrev in dem på en självklar plats i den svenska punkhistorien innan man kastade in handduken 1986. Efter ett antal kortare återföreningsvändor började man igen på allvar 2010.
– Det var Peace & Love som ringde och erbjöd ett ganska bra gage, det kändes smickrande.
Senare samma år gjorde man första spelningen på hemmaplan en svettig och utsåld kväll på Musikens hus. Förstärkta med blås och Mats Jönssons då 17-årige son Tintin på sång i Ge fan i mej, en låt han skrivit när han själv var i ungefär samma ålder.

Jönsson, Paul Schöning och Crippa. Schöning lämnade Attentat 2015 och ersattes av Dennis ”Larry” Staaf.

Sedan har det rullat på. Albumet Fy fan, bandets första sedan 1993, kom 2013.
Sedan rullade det, som sagt, på – tills det inte gjorde det längre. 2015 gick Mats Jönsson in i väggen. Heltidsjobb, ett hårdsatsande band, barn och barnbarn i kombination med en personlighet som inte gjorde det lätt att släppa taget sade ifrån.
– Jag ska alltid lägga mig i allt. Jag var fackklubbens ordörande, jag var med i bostadsrättsföreningen, jag bråkade med GAIS [fotbollsklubben som Mats Jönsson under alla år varit engagerad i på olika nivåer, reds. anm.] när de gjorde fel, jag lade mig i allt och tog alla strider. Det är som de sagt till mig: du måste välja dina strider. Du kan bara förändra dig själv och ditt band. Det har min terapeut sagt till mig, det är där du ska lägga din energi, det är där du får ut din politik, det är där du får ut din filosofi.

Lösningen för Mats Jönsson blev terapi, yoga och sjukgymnastik. Och en bandkollega som tog tag i saker och ting.
– Den 1 januari 2017 sade Kruse [Patrik Kruse, gitarrist] till mig: ”Vi ska inte ut och spela live igen, det är det sista du behöver. Vi ska ses varje söndag i studion och skriva nya låtar.”
– Det var skitjobbigt men jag släpade mig dit.
Resultatet av det börjar nu närma sig – ett nytt ännu titellöst album som ska bestå av tretton låtar, elva från sessionerna som Mats Jönsson hade med Patrik Kruse och två som han skrivit tillsammans med Paddan.

Attentat blickar framåt. men för en av bandets medlemmar, Crippa, har det nått vägs ände. Spelningarna på Victoriateatern blir hans sista med bandet. Andra engagemang gör att tiden inte räcker till. Han driver en krog i Göteborg och ska tillsammans med en annan krog öppna ett bryggeri. Dessutom har han barn och barnbarn och spelar med Punk-Jon och i Troublemakers, en annan institution inom göteborgspunken som dock idag agerar på en lite annan ambitionsnivå än Attentat gör.
– De är ett gäng tjommar som åker ut och spelar och har kul. Vi har ambitionen att bli etta på listan. Det kommer vi aldrig att bli men vi har ändå den drömmen fast vi är så gamla. Vi vill bli skitbra.

Hur känns det att gå skilda vägar efter så här många år?
– Det känns bra, i och med att det är ett så klokt beslut. I Attentat har vi lång framförhållning. Han får panikångest varje gång man pratar om en almanacka med honom och det har ju vi märkt. Det har varit rätt jobbigt för honom – och för oss.
– Jag tror han har sugit på det här i några år för han har nämligen blivit trevligare och gladare för varje dag som gått de senaste åren. Det är väl förmodligen för att han förstått att det här kommer att ta slut och därmed har han också blivit mer avslappnad. Nu på senaste turnén skrattade vi oavbrutet.

Spelningarna på Victoriateatern blir de sista för Crippa. Exakt vad som kommer att ske på scenen kommer att visa sig med tiden. Klart är att det blir två set per kväll och hemliga gästartister.
– Det blir låtar från hela karriären för det är det folk vill höra. När den var ny 2013 ville ingen höra Fy fan-låtarna men nu har de blivit inlemmade i publiken medvetanden. Man får alltid kämpa som band för det är bara vi själva som vill höra de nya låtarna.
– Med de gamla låtarna skulle jag kunna gå på autopilot och ibland händer det tyvärr. Man tänker på vad man ska äta sedan och inte att man står på en scen och sjunger för några hundra personer. Det har jag försökt jobba bort genom att vara som Bob Dylan och Jimi Hendrix och ändra lite spontant i texterna på sådana låtar som Maktlös eller Ge fan i mej. Det är skitkul för då ropar folk till mig att “Du sjunger inte som man ska”. Det gör jag väl, det är ju jag som sjunger och det bestämmer vål jag?!

 

ATTENTAT

Bildades 1978 i Göteborg och höll på fram till 1986. Sedan dess har man gjort ett antal återföreningar. De längre är 1991-1993 och 2003 till 2004. Sedan 2010 är man tillbaka på banan igen.

Bandet har släppt albumen Tatuerade tårar (1981), Här & nu (1983), I denna stan (1984), Nerv (1992) och Fy fan (2013). Till det kommer ett antal samlingar, liveplattor och, inte minst skivor med hyllningslåtar till fotbollslaget GAIS. Ett nytt album är på gång.

Bandet består av Mats Jönsson (sång), Magnus ”Paddan” Rydman (gitarr), Patrik Kruse (gitarr) Cristian ”Crippa” Odin (bas) och Dennis ”Larry” Staaf på trummor.

Kruse, Jönsson, Paul, Crippa och Paddan på Lisebergs scen 2013.
Senaste nytt omPunk
Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 47 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Wargirl, Roffe Ruff. Birdcloud, Svenska Akademien, Jason Isbell.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Michelle McNamar: I'll be gone in the dark - one woman's obssesive search for the golden state killer.
Ser just nu: Bland andra The Deuce och American Horror Story. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.