Punk som gör gott

Var det årets sista spelning för min det i fredags? Förmodligen. Inget mer är inbokat innan nyår i alla fall och varför inte avsluta on a high note.

Fredagskvällen bjöd välgörenhetsspelning på Babel med fyrtal i skånsk punk: Herr Gårman, Existenz, VA Rocks och The Headlines. De förstnämnda missade jag tyvärr eftersom de spelade så tidigt men resten bjöd, om inte julefrid så dito glädje. Och det inte bara för oss som var där utan även för Malmös hemlösa genom Stadsmissionens arbete, dit pengarna gick.

The Headlines gjorde en grym spelning på Malmöfestivalen i somras. På den minimala scenen, om man nu kan kalla den det, framför baren på Babel var de ännu hetare. Faktum är att scenen var så liten att bandets ena gitarrist nästan fick stå i publiken.

Det är något med Headlines musik som gör mig väldigt glad. Det kan vara de snärtiga, allsångsvänliga refrängerna (vem vill inte skräna med i ”machine gun truth and loud guitars, busted knuckles, we´re the new upstarts”?), den livsbejakande uppkäftigheten eller den uppenbara spelglädje som det hela bärs fram med.

Eller så handlar det bara om att jag är en sucker för punk i rakt nedstigande led från Sham 69 och Rancid. Att Headlines är en rutinerad livemaskin som matchar sina allsångsvänliga refränger med ett sceniskt utspel, inte minst från sångerskan Kerry Bomb (bästa artistnamnet!), som lyfter det hela ännu några snäpp gör ju inte saken sämre.

VA Rocks var för kvällen decimerade med ett stycke trummis och därmed körde Ida Svensson Vollmer (gitarr och sång) och Klara Wedding (bas) akustiskt. Bandets hård-rock’n’roll fungerade väldigt väl även i det nedskalade formatet, inte minst som Svensson Vollmer och Wedding inte försökte göra en MTV Unplugged och mesa till det. Istället spelade de lika hårt som vanligt – ett helt riktigt beslut. Min enda anmärkning är väl att de gärna hade fått hålla på ett tag till. De lämnade oss med mersmak.

Helsingborgsgruppen Existenz, som ursprungligen existerade mellan 1982 och 1986, låter ungefär lika brittiska som bangers and mash, cricket, ljummen bitter och Crystal Palace mot Leeds i fotboll. Delvis handlar det om att sångaren Jyrki Siikaluoma sjunger med brittisk accent men också om att den typ av punk de gör är så ärkebrittisk.

Existenz står på en stabil grund av tidig hardcore, oi! och andravågs-punk. Jag tänker på band som The Business och The Gonads men det finns också ett element av lite hårdare tvåtaktspunk som Discharge och Anti-Cimex även om Existenz är lite för medryckande och allsångsvänliga för att bli så hårda som de sistnämnda banden.

Jag såg aldrig Existenz när det begav sig på 80-talet (jag var 11 när bandet bildades) men att döma av hur det lät på Babel, jämfört med inspelningarna från 82 till 84. så låter de bra mycket bättre nu. Det är å andra sidan inte helt ovanligt när det gäller gamla punkband …

Molly och Tove har hittat hem

Molly Sandén på Babel i lördags.

Jublet fyller den gamla kyrkosalen som inrymmer rockklubben Babel. Det är packat i lokalen när Molly Sandén ska gå upp på scen för sin turnéfinal för i år och det ligger en stämning av spänd förväntan i luften redan när förbandet går av scenen.
Det är ett bra år hon har haft, Molly Sandén. Hennes tredje album, Större, kom ut och hittade hem hos såväl publik som kritiker. Det var som att det faktum att hon växlade över till svenska fick hela den där tidigare oförlösta potentialen att blomma ut och hon förvandlades från ett löfte till en stjärna. När det engelska språket inte längre stod som ett filter kom hennes texter som närgranskar kärleksrelationernas ömmare punkter så mycket närmare.

Hon sparkar igång med titelspåret från plattan och allsången är med redan från start.
På Queens of pop i somras såg jag Molly Sandén för första gången och blev redan då imponerad, inte bara av hennes låtmaterial utan även av henne som scenartist. I en trång och fullpackad rockklubb växer det verkligen till något mycket större.
Hon har varit på turné i tolv år, säger hon, och det märks. Hon har lärt sig sin läxa, att en vokalist inte bara spelar på sina stämband utan även på sitt band och sin publik.
Kontakt är nyckelordet. Hon showar loss för dem i den främre raden men tar också in dem längre bak. Hon får oss att känna oss delaktiga i den kollektiva upplevelse som är en popkonsert.
Vem som står i centrum är självklart men som en riktig stjärna kan hon också lämna plats för andra och låta sitt band skina. Det var länge sedan jag senast såg ett bassolo utanför jazzens och funkens värld, om man säger så.

En av spelningens verkliga höjdpunkter kom, precis som på Queens of pop i somras, med den ljuvliga gitarr och sång-duellen i Säg det. Det är nästan så man får vibbar av samspelet mellan Springsteen och The Big Man på saxofon, inga musikaliska likheter i övrigt. När hon ställer sig bakom keyboardet för att göra Sand, en annan av kvällens höjdpunkter, säger hon att hon inte lyckats spela rätt på den någon gång under turnén.

Hon gör det inte nu heller men det känns ändå rätt, det blir en välbehövlig spricka i perfektionen som skänker en ännu större närvarokänsla. På slutet kan Sandén nästan lämna det där med sången helt. Den har publiken tagit över.
Frågan är om inte hennes styrka ändå är att framstå som så genuin. Hon lyckas faktiskt förmedla känslan av att hon, som hon säger, väntat hela sin karriär på att stå här, framför oss på Babel.

Tove Styrke på Kulturbolaget i fredags.

Molly Sandén och Tove Styrke har en del gemensamt. De är jämngamla, de har båda – trots sina unga år – samlat på sig en stor mängd erfarenhet och är produkter av det svenska popundrets talangfabrik. De har båda släppt sitt tredje och bästa album i år och är artister som känns som att de hittat hem musikaliskt.
Musikaliskt landar Styrke dock en bra bit från Sandén. Där Sandén har blommat ut genom att växla till svenska har Styrke gjort det genom att på albumet Sway vässa sin moderna electropop ännu några snäpp.

När hon på fredagen gästade ett överraskande glesbefolkat KB är det, som hon säger: ”min typ sjunde turné i år”. Hon har bland annat förbandsturnerat med Katy Perry och Lorde och gjort egen klubbturné i USA. Och om den dåliga uppslutningen bekommer henne är det inget hon på något sätt låter skina igenom utan genomför ett både charmigt och drivet set där hon, precis som Sandén, verkligen tar in publiken. Det jag kan sakna är dock något slags samspel med hennes två musiker som förvisas längst bak och ut på kanterna av den blomprydda scenen.

Caroline Cederlöf, mer känd som Grant.

Grant, förtjänar också att nämnas. När jag intervjuade Tove Styrke inför spelningen pratade hon sig varm för sitt förband med sådan entusiasm att dialekten från födelsestaden Umeå började skina igenom. Och jag förstår henne. Grants musik som landar någonstans mellan Lana del Ray, Nancy Sinatra och James Bond-låtar i modern popförpackning är förtrollande och växer rejält live.

En punklegendar har gått ur tiden

Pete Shelley i maj i år. Foto: Marco Ugarte/AP/TT

Pete Shelley är död. Buzzcocks-sångaren avled av en misstänkt hjärtinfarkt på torsdagen, rapporterar BBC. Han blev 63 år gammal.

Det började, som så ofta när det gäller första generationens brittiska punkband, med en Sex Pistols-spelning. I februari 1976 åkte två unga killar från Bolton, Pete Shelley och Howard DeVoto, till London för att se dem spela. Imponerade av vad de såg arrangerade de en spelning på Lesser Free Trade Hall i Manchester.

Egentligen skulle de själva ha agerat förband men eftersom deras bandkompisar hoppade av fick premiärspelningen för deras punkband, The Buzzcocks, vänta till Sex Pistols andra spelning i Manchester, i juli samma år. Efter första ep:n, Spiral Scratch, hoppade DeVoto av. Efter det var det Shelleys ljusa röst och sånger som stod i centrum. The Buzzcocks kom att skapa några av punkrörelsens allra bästa popsinglar, med Ever fallen in love (with someone you shouldn’t’ve), What do I get och Orgasm addict i spetsen. Den förstnämnda rankas av NME som nummer 17 på deras lista över de 100 bästa singlarna genom alla tider.

Buzzcocks splittrades 1981 men återförenades åtta år senare, gästade året därpå Hultsfredsfestivalen och har fortsatt spela ända sedan dess. För två år sedan var bandet ute på 40-årsturné. Sex Pistols och The Clash må ha varit genrens giganter men Buzzcocks var på många sätt lika inflytelserika. De förde in den rena popen i punken och de var pionjärer när det gällde band som driver sina egna skivbolag.

Det var Pete Shelleys bror John Gary McNeish (McNeish var Shelleys riktiga efternamn) som offentliggjorde hans bortgång i ett inlägg på Facebook:
”Det här är det svåraste jag någonsin varit tvungen att göra, att berätta för er att min bror Pete Shelley fick en hjärtinfarkt denna morgon och har avlidit.”

På Twitter hyllas nu Shelley. Bland annat skriver författaren Neil Gaiman att en del av hans ungdom dog med Shelley och The Charlatans-sångaren Tim Burgess skriver: ”Pete Shelley skrev perfekta treminuters-poplåtar. Soundtracket till tonåren.”

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 47 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Roffe Ruff. Birdcloud, Svenska Akademien, Jason Isbell.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Michelle McNamar: I'll be gone in the dark - one woman's obssesive search for the golden state killer.
Ser just nu: Bland andra The Deuce och American Horror Story. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer