Självsäkrare Styrke till Skåne

Tove Styrke på Malmöfestivalen i augusti i år.

– Det har varit ett helt fantastiskt år.
Det är en glad Tove Styrke som efter ett 2018 fyllt av såväl stora arenaspelningar som klubbgig avslutar med en skandinavisk turné som tar henne till Lund och Malmö.

Albumet Sway släpptes i våras och hon har agerat förband till såväl Lorde, på arenor i USA, som till Katy Perry i Europa. När tidningen når henne på telefon är hon nyss hemkommen från en omfattande klubbturné i USA, Kanada och Storbritannien.
– Jag är så otroligt tacksam att få göra de här arenaspelningarna. Och sedan att få göra egna headlineturnéer under mitt namn … Och det kom folk och vi sålde ut flera av spelningarna. Det har varit en otroligt rolig höst, säger hon.
– Jag har spelat överallt känns det som. Jag har hållit på i ganska många år och det känns som att jag har jobbat upp en fanbase som är dedikerad, som verkligen uppskattar det jag gör.

Tove Styrke var bara 16 år när hon klev in i det allmänna medvetandet i och med medverkan i Idol 2009. Nästa år är det alltså tio år sedan genombrottet och hennes karriär sammanfaller med en tid där svensk popmusik både har professionaliserats och internationaliserats.
Tillsammans med artister som Tove Lo, Zara Larsson, danska Mø och finska Alma har hon varit med om att skapa en medvetenhet om skandinavisk pop utomlands.
– Jag tycker att det är så fint att man kan känna en samhörighet med alla de här andra fantastiska, begåvade artisterna som också kommer härifrån. Jag är så stolt att få vara en del av det och inte bara känna mig som en ensam fisk i ett stort hav.
– Jag är så glad att jag lever i en tid där jag kan sitta i Stockholm, i en liten källarlokal, och göra musik – saker som jag tycker är feta – släppa den och så hittar folk det var de än bo i världen och så kan jag åka dit och spela.
Samhörigheten med de andra artisterna beskriver hon som viktig; att det finns folk att dela erfarenheter med, hitta stöd hos och att peppa varandra.
– Där tycker jag att internet är en bra grej för det gör det så lätt att supporta andra, posta när folk släpper saker och heja på.

Någon konkurrens mellan artisterna vill hon inte prata om.
– Jag ser det verkligen inte så. Jag tycker att det är så onödigt att hitta konkurrens. Jag utgår från att ingen kan göra det jag gör bättre än jag och att jag inte kan göra det någon annan gör bättre än den. Det starkaste kortet man har är att vara sig själv och göra det man känner lust att göra. I det kan det inte finnas konkurrens.

Hur känner du att ditt artisteri och ditt konstnärskap har utvecklats under de här snart tio åren?
– Väldigt mycket. Jag känner att jag har ett helt annat självförtroende än för bara några år sedan, att jag verkligen kan lita på min egen kapacitet. Jag vet att jag är bra. Det ger mig frihet att göra vad jag vill och ta ut svängarna. Jag känner mig tillräckligt trygg att verkligen utmana mig själv vilket är superviktigt för mig, att hela tiden vara nyfiken och hitta nya versioner av mig.

Vart känner du att du är på väg?
– Jag vet inte och det tycker jag är väldigt kul. I början på nästa år ska jag börja skriva och spela in nytt. Det känns så roligt för nu har jag gjort den här grejen och nu kan jag börja på nytt. Det är bara ett blankt papper jag kan göra vad jag vill på. Det tycker jag känns väldigt inspirerande och kul. Jag vill släppa mer musik, spela på nya ställen – det är massa ställen jag inte varit på än …

I augusti spelade Tove Styrke på Malmöfestivalens stora scen på Stortorget. Nu väntar klubbsspelningar Skandinavien runt – till Lund och Mejeriet kommer hon den 30 november, sedan väntar bland annat spelningar på Vega i Köpenhamn den 13 december och på KB i Malmö dagen efter.
– Det är Sway Tour så det är väldigt mycket att man får kliva in i den världen som albumet är, sedan blandar jag in olika samarbeten som jag gjort och lite äldre låtar. Det är väldigt roliga spelningar med väldigt mycket värme. Det känns som ett så himla fritt utrymme för jag har skapat det själv, det finns ingenstans som jag känner mig så mycket som mig själv som på scenen. Det är bara mitt rum och de som tycker om den musiken jag gör tycker också om att kliva in i det rummet.

Stora scenen på Malmöfestivalen eller en klubbspelning. Vad är skillnaden för dig som artist?
– Alltså, egentligen har jag kommit på att det inte är så stor skillnad. Det är samma trick man måste göra. För mig handlar det om att när jag gör en liten klubbspelning så vill jag få det att kännas stort och fett och mäktigt som om det var en stor arena och om jag spelar på en stor arena så vill jag dra in publiken så att det känns intimt som på en klubb. Det där att få rummet att försvinna och skapa kontakten med publiken. Det är jättekul. Jag försöker att bli bättre på det hela tiden.

Hon avslutar med att uppmana publiken att komma i tid och inte hoppa över förbandet Grant.
– Jag är så glad att hon är med mig på den här turnén. Hon öppnade för mig i London tidigare i år och jag sa: ”Kan jag få ta med mig henne överallt? Hon är så bra och sjunger så bra. Hon är så härlig person så det är jättekul att få ha med henne”.

Svettigt med Wilmer X

”Det var nästan som på 80-talet” säger Thomas Holst, basist i Wilmer X efter att bandet på lördagseftermiddagen avverkat sin första spelning på Folk å rock.

Med det menade han nog att det var rått och lite vingligt. Om det vinglade var det knappast något som störde. En gratisspelning på hemmaplan i Malmö – som en avslutning på deras bejublade dubbeljubileumsår, var naturligtvis en promenadseger även om det inte gjorts någon större marknadsföring, annat än att lägga ut evenemanget på Facebook. Stället var packat till bristningsgränsen och även om de bara körde en dryg handfull låtar var det tätt och svettigt.

Det skulle från början bara varit en signering av boken Wilmer X – 40 år av blues, svett och tårar (uppdaterar inlägget när jag inom kort har hunnit läsa färdigt den) men det är klart att det skulle spelas också, fattas bara annat. Och visst satt ”Hon är ihop med en insekt”, ”Kör mig död” och ”Blod eller guld” precis där de skulle.

Frågan är dock om det bästa under giget ändå inte var det faktum att Nisse Hellberg precis innan de gick av scenen före extranumret sa något i stil med ”Vi ses igen – och det gör vi”. Jag hade svårt att tolka det på annat sätt än att den här återföreningsvändan inte är över än. Och kommen till sidan 232 i boken bekräftas min tolkning:

”Vi kör vidare nästa sommar också. Det här är alldeles för kul för att lägga ner”, säger Nisse Hellberg i boken.

Det är något som står väldigt klart efter att ha sett dem dels på Malmöfestivalen och dels nu på Folk å rock: att de har varit efterlängtade av publiken och att de lyckats förmedla känslan av att de själva längtat efter det här och att de har kul tillsammans på scen. Inte minst är det sant på en liten trång scen som den inne på Folk å rock. A

Efter spelningen stod jag och språkade med en man som åkt ända från Växjö för att se dem köra några få låtar och som stått och väntat inne på stället i fyra timmar på att de skulle gå på. Den typen av hängivenhet måste man uppskatta.

Fotnot: 2018 markerar ett dubbeljubileum i och med att Wilmer X firar 40 år som band och att de på Sweden Rock i somras gjorde sin 1 000:e spelning.

Uppdatering: komen till 232 i boken bekräftas min tolkning av Nisses ord på scen: det blir en fortsättning: .

 

Kraftwerk kommer till Sverige

Elektronmusikpionjärerna Kraftwerk spelar på Liseberg nästa sommar.

Det är svårt att överskatta Kraftwerks betydelse för den musikaliska delen av populärkulturen. Med avstamp i krautrock och avantgardistisk konstmusik i princip skapade de den elektroniska musiken innan ens verktygen till den fanns. Från musikhögskolor i Tyskland till gatorna i New York och Chicago färdades deras maskinella beats och satte ett starkt avtryck i det som skulle bli hiphop, techno och house-musik.

Kraftwerk bildades officiellt av Ralf Hütter och Florian Schneider 1970 i Düsseldorf men var ett resultat av ett musikaliskt sökande som tagit sin början tidigare än så och som nådde sin färdiga form 1974 med deras fjärde album Autobahn. Resten av 70-talet skulle ägnas åt att förfina den formen och att skapa det musikaliska arv som bandet ännu lever på.

Eller bandet. förresten. Idag består Kraftwerk av Ralf Hütter och tre andra killar. Hans gamle vapendragare Schneider lämnade bandet 2008 av okända skäl. Vilket ju passar bra för ett band som inte direkt är kända för att dela med sig av sina privatliv.

De senaste tio åren har man turnerat med sin spektakulära 3D-show, en show som nästa sommar kommer till Liseberg i Göteborg. Den 30:e augusti spelar de på nöjesfältet.
– Att kunna presentera den här showen på Stora scenen är fantastiskt. Kraftwerks 3D-show har besökt scener som Museum of Modern Art i New York, Operahuset i Sydney och varit headliner på alla festivaler av rang. Mäktigt är bara förnamnet, säger Per Alexanderson, underhållningschef på Liseberg.

Det är andra gången showen framförs i Göteborg. Förra gången var på Way out west 2012. Det var då en lika bisarr som fascinerande upplevelse att stå med cirka 25 000 andra människor, alla iförda vita 3D-glasögon, huka sig när rymdstationens långa arm tycktes vrida sig ut över publikhavet och emot oss under låten Spacelab.

Jag minns att jag själv skrev något om att det var lika mycket konstinstallation som konsert – en känsla jag i och för sig hade även när jag såg dem på Roskilde 1998. Själva väljer de att använda den Wagnerianska termen ”Gesamtkunstwerk”, ett allkonstverk.

Fotnot: de tre ”andra killarna” heter Henning Schmitz, Fritz Hilpert och Falk Grieffenhagen.

Superhjältarnas pappa är död

Stan Lee gör Spiderman-posen. Foto: Chris Pizzello/Invision/AP/TT

Stan Lee som är skaparen av stora delar av Marvels superhjälteuniversum är död. 
Han ver inte bara den som hittade på Spiderman och Hulken – han var också den som gav dem känslor, problem och brister och därmed gjorde dem mer mänskliga.

När DC sparkade nytt liv i superhjältegenren på 50-talet med sitt Justice League var det författaren och förläggaren Stan Lee som fick uppdraget av Marvel, förlaget han själv varit med om att starta 1961, att göra ett motdrag.

Tillsammans med  tecknaren Jack Kirby, hans partner i skapandet av Marvel, är han upphovsman till Hulken, Iron Man, Thor och X-Men; tillsammans med Bill Everett skapade han Daredevil och med Steve Ditko Doktor Strange och Spider-Man. Lee var den som började ge superhjältarna känslor, problem och brister och på så sätt ge dem fler dimensioner och, trots deras förmågor, mänsklighet.

Stanley Martin Lieber, som hans fullständiga namn löd, föddes i New York 1922. Han älskade böcker och berättelser och via en rad jobb hamnade han till slut som assistent på Timely Comics. Han lyckades prata sig till att få skriva egna historier och i maj 1941 dök den första som bar han namn upp under serien Captain America foils the traitor’s revenge.

Timely Comics blev till Atlas Comics och så, 1961, Marvel Comics. Som förlagets chefredaktör skrev han de flesta berättelserna själv. När Marvels seriefigurer så småningom introducerades på film dök Stan Lee upp i små roller, inte olika de cameos som Alfred Hitchcock gjorde på sin tid.

På måndagen avled Stan Lee, bekräftar hans dotter för nyhetssajten TMZ. Lee blev 95 år gammal. Han fördes till sjukhus från sitt hem i Hollywood Hills på måndagsmorgonen och det var på sjukhuset han avled. Han ska det sista året både haft problem med synen och fått lunginflammation.

– Stan Lee var lika extraordinär som de karaktärer han skapade. En superhjälte helt i sin egen rätt hade Stan makten att inspirera, underhålla och knyta samman Marvels fans runt om i världen. Hans fantasis omfattning överträffades bara av storleken på hans hjärta, säger Bob Iger, ordförande och koncernchef för The Walt Disney Company som idag äger Marvel i ett uttalande.

Ingen mossa på Union Carbide

Det var något lite farligt med Union Carbide Productions back in the day. Det gick rykten om dem. Och så hade de ju tagit sitt namn från världens då mest hatade företag.

1984 flög en kemisk fabrik i Bhopal i Indien ägd av Union Carbide Corporation i luften. Lågt räknat 20 000 dog och 100 000 fick livslånga skador. Dem döpte sig ett band från Göteborgs bättre bemedlade förorter efter två år senare. Man behövde inte vara särskilt lättkränkt för att bli provocerad av det.

Rent musikaliskt tedde de sig dessutom på något som gick stick i stäv med tidsandan. På MTV blandades pudelrock med plastpop och på högstadieskolorna stod slaget mellan syntare och hårdrockare.

Så här i efterhand kan man väl se hur de plockade upp på den våg av amerikansk undergroundrock som växt fram i efterföljden av Black Flag och Hüsker Dü och pekade ut vägen mot 90-talet. Med en stadig dos av tidiga Stooges i grundbygget skapade de svallvågor som nådde hela vägen över Atlanten, något som var betydligt svårare i en internetlös era. Bäst var de när de släppte lös det totala vansinnet på scen.

Tidigare i höstas, lagom till 25-årsjubiléet – eller vad man ska kalla det – av att bandet splittrades släpptes en liveplatta från bandets spelningar på CBGB i New York gjorde de spelningar på Liseberg och Gröna Lund; spelningar som nu följs upp med en mindre klubbturné.

Jag kan inte svara för Gröna Lund-spelningen men på hemmaplan i Göteborg var det, trots en rätt kall och fuktig kväll, gott om folk. Att säga att det var det på KB igår kväll vore en överdrift men de som var där fick höra ett band vars musik det inte växt någon mossa på.

Förstärkta av Lisen Rylander, syster till trummisen Henrik Rylander och tidigare medlem i utmärkta electronicaduon Midair Condo, på piano och Billy Cervin från Ebbots soloband på gitarr, hittar de ett alldeles oemotståndligt ångvältsgroove som liksom mal ned eventuellt motstånd. Ibland, som när de låter Career Opportunities gå över i den nästan meditativa Down on the Beach hittar de den där sköna skärningspunkten där protopunk möter frijazz – lite som när Stooges på sin tid plockade fram saxofonen.

I Down on the Beach är det Ebbot som tutar lur. På Liseberg var det en turkisk Zuma-tuta men på KB gjorde han det med rösten istället, jag misstänker att det beror på att han efter Gröna Lund-spelningen tappade bort munstycket …

Det är alltid svårt det här med spelningar med band som man har ett nostalgiskt förhållande till. Jag kommer aldrig att glömma hur de röjde på scen på Kulturlagret i Falkenberg, jag tror det var 1991. Och visst är Union Carbide idag i någon mån en annan best än vad de var då. Det blir liksom ingen Ebbot i silverfärgade badbyxor under extranumren – och det kanske vi ska vara tacksamma för.

Musiken låter förvånansvärt vital – kanske beroende på att den inte var så tidsbunden när det begav sig – och bandet framför den med värdighet kombinerad med ett kompromisslöst sväng som griper tag trots att bandets låtar egentligen inte har den där hitkaraktären som Ebbot och company skulle hitta med The Soundtrack of our Lives.

Han hittar historierna nära sig

Under hösten är dokumentärfilmaren Stefan Berg dubbelt aktuell. I augusti släppte han sin självbiografiska debutroman och i dagarna har hans nya film om musikern Leslie Tay, Leslie brinner, premiär.

Det började med måleri och lagboken. Via trummande landade det i dokumentärfilmandet för Stefan Berg. I en diger meritlista märks titlar som Blådårar 2, Rolling Like a Stone, Leslie killen som kommer att glänsa och Who the fuck is Stefan Berg. Det var under arbetet med den sistnämnda den kom; insikten om att han kunde skriva.
– Sommaren 2012 höll jag på med manus till en självbiografisk dokumentärfilm. Den behövde en berättarröst. Det hade jag inte jobbat med tidigare. Jag gav mig på att skriva små voice over-stycken och kom på hur kul det var och hur lätt det gick att skriva dem, hur snabbt jag hittade rösten till den här karaktären, berättar han.
– Jag kommer ihåg det här ögonblicket när jag kände att: ”Ja! Jag kan skriva en bok.” Jag skulle skriva första voice over-texten som börjar: ”Jag var så levande …”. Det var ord jag hade haft i huvudet och när jag kom på fortsättningen så började det rinna ord ur mig på ett sätt jag aldrig hade känt tidigare.

Han fortsatte arbeta på de självbiografiska bitarna som nu mynnat ut i den självbiografiska romanen Kärlek & rock’n’roll som släpptes under sensommaren. Det handlar om Max som växer upp i Malmö under 60- och 70-talen, parallellt får vi möta honom som 50-åring.
Max är Stefan Bergs alter ego och boken bygger på hans egen uppväxt och erfarenheter med föräldrar som skilde sig innan det blev vanligt att göra det. Han väljer ändå att kalla den roman.
– Jag hade kunnat skriva helt självbiografiskt men då hade jag inte kunnat använda fantasin på samma sätt. I och med det har jag kunnat väva ihop historien på ett annat sätt och göra avsteg från sanningen. Det löste många problem och gav större frihet.

Stefan Berg är aktuell med romanen Kärlek & rock’n’roll och dokumentärfilmen Leslie brinner. Foto: Ralph Bretzer

Han menar att allt kreativt som han gör på något sätt tar avstamp i honom själv.
– Jag börjar med att gräva där jag står. Jag hittar lokala historier som är så nära mig som möjligt. Så försöker jag göra dem mer universella så att fler kan relatera till dem. Då blir det mer intressant, hettar till och blir en nerv.
Mellan sidorna i boken träder ett grått och tungt Malmö fram, en industristad präglad av Kockums. Men mitt bland sten och betong spirar något; en ungdomskultur präglad av popmusiken.
– Den kommer som en räddande ängel för den här killen; ut ur tristessen, ut ur föräldrarnas dåliga äktenskap. Musiken blir hans väg.

Där finns en parallell till Stefans nya film Leslie brinner som har premiär på fredag. det är hans andra (eller tredje beroende på hur man räknar) film om sångaren, rapparen och producenten Leslie Tay som kommer ur trassliga omständigheter på Södra Sofielund och tar musiken som en språngbräda mot ett annat liv.
Precis som Kärlek och rock n’roll är det också i någon mån en uppväxtskildring. För Tay är det hiphop och svensk r’n’b medan det för Max/Stefan är Malmös pop- och rockscen.

Leslie Tay. Ur filmen Leslie brinner.

Precis som bokens Max fick Stefan ett trumset i present. Det skulle i förlängningen, under 80-talets andra hälft och de första åren på 90-talen leda till att han satsade på musiken. Hans var med i band som Sing Sing & the Crime och Love Kings, band som hade skivkontrakt och turnerade men kanske inte fick det där stora genombrottet. Han växlade från trummor till bas till sång. Skulle göra allt.
– Det hade med facit i hand kanske varit bättre att satsa på en sak och blivit bäst på det.

Musikkarriären tog slut 1993. Det blev dokumentärfilmer istället och nu en bok. Men han vill inte se det som att han byter medium.
– Jag vill hålla på med alla saker. Det enda jag inte håller på med längre är måleriet. Nu vävs allt ihop till en enda stor kreativitet. Jag kan gå mellan de olika disciplinerna.
– Alla mina berättelser, mina filmer, mina låtar, den bok jag skrivit nu, handlar om samma sak egentligen: life is a bitch – hur ska jag hantera det? Någonstans vill jag säga att det är viktigt att följa magkänslan. Att hela det intellektuella medvetandet har väldigt lite att komma med när det gäller att klara av livskriser. Max är som i en krigszon hela tiden. Han kämpar för att hans föräldrar ska hålla ihop och känner sig som en person som aldrig har och aldrig kommer att passa in någonstans.

Stefan Berg beskriver i boken en uppväxt utan riktigt de regler och normer som ett barn behöver. Men också en uppväxt med kärlek. Däri ligger också en del av bokens budskap, att man inte ska glömma att ge sina barn kärlek.
– Det räcker ganska långt men inte hela vägen för barnet kommer att få bekymmer om det saknas fasthet och normer och trygghet, bekymmer som jag har haft. Men om kärleken finns där så blir det så mycket lättare att hantera de bekymren.

I dag är båda Stefans Bergs föräldrar döda. Han önskar att de hade kunnat läsa boken.
– Speciellt pappa för han gick bort hastigt och det fanns mängder med missförstånd och saker som han förstorade upp, saker som sina skuldkänslor som jag inte visste om förrän efteråt. Så som pappan beskrivs i boken tror jag hade varit rätt skönt för min pappa att läsa.

På vilket sätt skiljer sig Max från dig?
– Max är mer handlingskraftig och smartare i och med att han har facit i hand genom mig. Jag var nog mer vilsen och mindre medveten om de svårigheter som omgav mig än vad han är.

Gör Max så som du själv önskar att du hade gjort?
– Ja, det tycker jag. Han är lite mer från tanke till handling. Men det är nyansskillnader.

Är det ett sätt att leva om sin barndom, att göra om och göra rätt?
– Det var en jäkligt bra fråga. Det har jag faktiskt inte tänkt på.
– Jag kan nog inte svara ja på det. Allt hänger samman i hans huvud, det gjorde det inte på mig. Där var det kaos. På så sätt har jag bringat ordning i mitt eget kaos genom att skriva om Max.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 47 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Wargirl, Roffe Ruff. Birdcloud, Svenska Akademien, Jason Isbell.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Michelle McNamar: I'll be gone in the dark - one woman's obssesive search for the golden state killer.
Ser just nu: Bland andra The Deuce och American Horror Story. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.