“Lika vilse i pannkakan nu som då”

Foto: Morgan Karlsson

Från akustiskt till vrålrock. Punkikonen Johan Johansson kommer, tillsammans med KSM3, till Malmö och tar med sig låtskatten från KSMB, John Lenin och soloplattorna.
– Ibland är det kul att vrida upp till elva, säger Johan Johansson

Vid sidan om Ebba Grön var KSMB det största bandet på den stockholmska punkscenen i slutet av 70-talet. Med låtar som Tidens tempo, Atomreggae och Sex-noll-två skrev de in sig i den svenska rockhistorien. Men det hela tog en ända med förskräckelse. Efter ett par återföreningar blev det ett storbråk mellan forna medlemmar, något som ledde till att det idag både finns ett KSMB och ett KSM3 ute på vägarna. Det sistnämnda kan väl närmast beskrivas som en supergrupp med två medlemmar från KSMB, två från Fas 3 och en från The Hellacopters och Strindbergs.
– Det började av väldigt trista skäl, konstaterar Johan Johansson över telefon från Sardinien där han befinner sig på sin årliga visit hos en vän.
– Det har varit en massa tjafs mellan före detta kollegor. För att vända det till något roligt och för att åka ut och ta tillbaka vår egen musik så fick vi göra det här.

Foto: Jeanette Andersson

Med sig i bagaget, när KSM3 på lördag kommer till Kulturbolaget, har de låtar från hela Johan Johanssons karriär utom från åren med Strindbergs.
– Jag spelar mest akustiskt nu för tiden så det är kul att köra låtar som är svåra att göra på ett sådant sätt.
Det har gått 40 år sedan KSMB bildades och nästan lika länge sedan första inspelningarna släpptes. Ändå tycker inte Johan Johansson det känns som att återbesöka den han en gång var när han sjunger dem.
– Nja. Nej. Jag har fått leva med det här hela tiden. Det är ingenting som jag har stoppat ned i en låda och gömt bort. Det här är något man blir påmind om och som folk står och skriker efter var jag än spelar själv.
– Igår firade vi min frus födelsedag och man känner att man börjar bli lite gammal, men sådant där, det är bara siffror. Jag tycker inte att det är någon större skillnad mellan människan man är nu och när man var 19 faktiskt. Jag har väl ingen utvecklingspotential kanske. Jag känner mig lika vilse i pannkakan nu som då.

Kan det inte vara så att man har utvecklingspotential så länge man känner sig vilse?
– Jo, absolut. Jag vill inte bliva stur, som Pippi sa. Det jag menar är att det inte känns som något sökt sätt att gräva sig tillbaka till någon man inte är längre. Det finns något av det där kvar i en.
Du har inte gjort som Thåström gjorde under lång tid efter Ebba och Imperiet, att stoppa undan sitt gamla material för att senare plocka fram det igen?
– Lite så är det kanske. Inte för att man på något sätt tagit avstånd från det men det passar kanske att göra lite andra grejer ibland. Jag tror inte att Pimme varit så heller. Han har väl velat visa vad han pysslar med nu och inte åka omkring och göra någon revival på sig själv. Det har inte jag heller någon lust att göra. Det är därför vi inte spelar så ofta med det här bandet utan det är vid väl valda och få tillfällen.

Efter att KSMB splittrades första gången och även Johan Johanssons band Strindbergs och John Lenin gått i graven har han ägnat sig åt solokarriären men också åt att hjälpa andra artister.
– Jag vill hålla på med musik. Det är det viktigaste för mig. Jag hamnade i det här läget när jag var 18, 19 år. Då hade jag fått åka på turné, gjort plattor och det hade varit tjejer med Instamatic-kameror som fotade en. Efter att man har fått den där bekräftelsen, då kan man släppa det och bara hålla på med skojig musik. Sedan gillar jag att hjälpa fram nya grejer och få folk att lyssna på sådan musik som jag tycker om. Det har varit en mission för mig som ibland har varit väldigt mycket viktigare än att göra musik själv. Det är skoj att ha hjälpt fram artister som [Stefan] Sundström och [Lars] Winnerbäck.

Det måste ge en egokick också när Winnerbäck idag är en av landets största artister som drar jättepublik …
– Just när det gäller Winnerbäck var nog alla lika förvånade. Jag var ganska övertygad att det skulle gå bra för honom men så jäkla bra trodde nog ingen. Det är jättekul att ha varit med och gett en liten starthjälp.
– Det och att få ha hållit på med gamla idoler. Att ha fått göra en platta med Kjell Höglund som man får bestämma hur den ska låta är helt fantastiskt. Även om det kan ses som raka motsatsen till en egotripp så är det ändå det det är.
– Jag håller på att jobba med en tjej som heter Ellinor Brolin som spelar Kjells grejer. Vi har fått låtar av honom, nya oinspelade grejer som vi håller på och spelar in. Hon har fått hans stafettpinne. Vi träffas ibland och ibland har han med sig en stor pärm med outgivna grejer som han sätter i händerna på Ellinor och säger: de här ska du göra. Det är din tur nu.

På senare år har Kjell Höglunds musik fått något av en renässans. I julas kom en ny singel, i våras släppte Ellen Sundberg en skiva med tolkningar av hans låtar och så har vi då Ellinor Brolins kommande album.
– Ja, den lever och mer nu än på länge. Kjell är en av mina bästa och finaste vänner så det är jättekul att han får uppskattning nu medan han fortfarande lever och han är jätteglad för det själv.
– Jag och Ellinor ska direkt efter att jag spelat i Malmö åka till Västerås för att på söndag spela Kjell-låtar i domkyrkan. Då ska han komma dit och titta. Det är lite ballt. Det är verkligen från det ena till det andra på två dagar.

Vad ger det dig, den dubbelheten mellan rock n roll å ena sidan och mer stillsam singer-songwriter-musik å den andra?
– Det ligger mer i ögonen på betraktaren kan jag tycka. Egentligen är det samma sak. Det är 60-talspop med proggtexter kan man säga om man ska hårddra det. Sedan handlar det bara om på vilket sätt man spelar det. Det finns något som är skithäftigt med att ha ett band bakom sig och skruva upp på 11 och köra och det finns något som är jättehäftigt och lärorikt med att sitta helt ensam och vara tvungen att fånga en publik så att de inte sitter och babblar skit, liksom. Det är jättekul att kunna göra båda de grejerna.

KSM3 består av: Johan Johansson (från bla KSMB, Strindbergs, John Lenin), Tony Johansson (Fas 3), Peter Ampull (KSMB), Johannes Borgström (Fas 3) och Robban Eriksson (Hellacopters, Strindbergs).

KSM3 gör i helgen en miniturné och spelar i storstäderna. Ikväll på Slaktkyrkan i Stockholm, på fredag på Sticky Fingers i Göteborg och på lördag på Kulturbolaget i Malmö. Förutom KSM3 spelar även Charta 77, Ola Aurell och Herman Hedning.

Robin blir vän med sig själv

Robin Stjernberg är tillbaka, fem år efter senaste plattan, med sin nya ep Under Water. Foto: Karl Anton Björkman

 

Vad hände egentligen med Robin Stjernberg? Det har varit ganska tyst sedan senaste albumet kom ut 2013.
En hel del skulle det visa sig. Idag släpper Hässleholmssonen och forne Mellovinnaren ep:n Under Water.

Pianots strängar klingar ut. Locket läggs ned och pianomannen reser sig och går med fasta steg ur rummet. Med de ljuden avslutas låten Always, det sista spåret på Robin Stjernbergs nya ep. Inspelningen av pianoballaden är avskalad och trots att sången är lågmäld finns det en ljudmässig råhet. Det knarrar om stolen och frasar om kläder och kroppsdelar som rör sig.
– Jag ville ha känslan av en enda tagning och när det är klart reser jag mig och går därifrån, berättar Robin Stjernberg när tidningen når honom mellan dagens låtskrivarsessions och synkning av nya musikvideon.
– Det är det jag vill att hela EP:n ska vara, en autentisk hemmasnickrad skiva.
Han beskriver låten Always som ett avslut på ep:ns tematik där varje låt är ett brev till honom själv och Always knyter ihop säcken,
– Det är där jag blir vän med mig själv och sjunger till mig själv att jag kommer alltid älska mig trots mina brister. Det är något jag kämpat med, att älska mig själv för det är ett sådant stressigt klimat att vara människa idag med social medier och ytlighet. Jag ville stänga dörren till den ångesten jag hade när jag skrev musiken – det är anledningen till att jag vandrar och ut stänger dörren.
Fotstegen och knarrandet är inte det enda ljud från världen utanför musiken som letat sig in i Robin Stjernbergs musik. Han beskriver hur han spelade på disken i studions kök med pennor vilken gav ett klockliknande ljud som fick följa med in i en låt. Fokuset på ljuden hänger ihop med den nya roll han har klivit in i under de senaste åren.

2013 släpptes Pieces, Robin Stjernbergs första “riktiga” skiva, Idol-skivan oräknad. Den innehöll Mellovinnaren och Eurovision-bidraget You. En smakstart på karriären naturligtvis och, som Robin Stjernberg själv säger, orsaken till att han än idag kan leva på musiken. Men efter Pieces har det varit ganska tyst.
– Det är väldigt medvetet för jag har inte varit redo att vara artist på det sättet. Det har varit viktigt att vara musikern, kreatören, skaparen – en konstnär. Att utforska vilka känslor det är som får mitt hjärta att slå extra hårt och sedan kommunicera det i form av musik.
Helt tyst har det ändå inte varit. Det har kommit några singel-låtar men inget större samlat grepp förrän nu. Det innebär dock inte att den idag 27-årige artisten har legat på sofflocket.
– Jag har skrivit låtar, spelat lite och varit med i lite små tv-program här och var. För mig har det mest handlat om att sitta i studion och klura ut vem jag är musikaliskt. Och arbeta med andra artister och låtskrivare. Jag har lärt mig producera också.

Bland annat var Stjernberg med och skrev och producerade Robin Bengtssons låt I can’t go on som vann Melodifestivalen förra året och han var med och skrev sommarhiten Dansa med Malmörapparen Niello.
– Jag ville hitta vad jag står för och vem jag är musikaliskt. Det tar tid, liksom att lära sig producera.
Han beskriver sina låtar som lirade snarare än programmerade – det är piano, gitarr, bas och trummor även om det även finns med programmerade element.
– Jag har lekt med gamla synthar från 70- och 80-talen, utforskat andra epoker. Men sedan landar det i ett melodispråk som jag alltid haft som är väldigt popigt och souligt men inte så tillputsat. Fokus är på känslan i musiken snarare än att det ska låta dyrt.
– Jag tror att jag hittat ett lugn i min sång där jag inte behöver skjuta ifrån som jag har gjort tidigare – “Kolla vilka höga toner jag kan ta och vilka wails jag kan göra!” – Nu har det varit mer fokus på att kommunicera låten och känslorna jag vill förmedla.
Vart känner du att du är på väg?
– Nu är jag på väg att släppa min första ep på fem år och det känns väldigt spännande, Vart den för mig det får vi se. Jag kom precis hem från Nashville för någon månad sedan där jag har varit och jobbat och fått jättebra respons på mina låtar. En dröm skulle vara att få åka och spela utanför Sverige. Det är ju lite att börja om från noll, att showcase-spela, visa vad jag har att säga med min musik.

Kopplingen Nashville och Robin Stjernberg ter sig kanske inte alldeles uppenbar. Han säger att även om han inte själv gör countrymusik så tycker han om att skriva med folk som gör det, att det finns ett klassiskt, tidlöst, låttänk där som han gillar liksom en förståelse för textens betydelse. Men trots att texterna är viktiga är det ändå melodierna som kommer först, det är de som spelar dag ut och dag in i hans huvud, melodier som han sedan gnolar in som röstmemon i mobilen,
– Ibland kommer det något när man står i kön på Ica och då låtsas jag ringa någon och säger “Tjena, tjena, jag skulle bara sjunga en melodi för dig”. Då kollar folk inte konstigt på en. Skulle jag bara börja sjunga så skulle det väcka en massa uppmärksamhet. Det händer konstant, senast idag.

Robin Stjernberg beskriver det som något av att börja om från början med nya ep:n.
– Det kommer nog att ta tid för folk att upptäcka att jag ens har släppt något. Men jag vet att musiken är bra nog så att när vi väl får lyssnare så hoppas jag att de kommer att tycka om det. Jag vet att det finns fans där ute och just nu är det för dem jag gör det. Sedan hoppast jag att ta ny mark men det kommer att ta tid men det är dit jag ska och det kommer att hända. Det intalar jag mig själv, det måste man göra annars har man inte i branschen att göra.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 47 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Wargirl, Roffe Ruff. Birdcloud, Svenska Akademien, Jason Isbell.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Michelle McNamar: I'll be gone in the dark - one woman's obssesive search for the golden state killer.
Ser just nu: Bland andra The Deuce och American Horror Story. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.