70-talets rock genom arabiska ögon

Det sena 60-talet och tidiga 70-talet var en tid av musikaliskt sökande. Rocken började lämna sin barndomsfas och blickade utåt och inåt för inspiration för att finna vägen mot vuxenlivet. Band från Beatles till Led Zeppelin sökte sig såväl österut som mot den västerländska och afroamerikanska folkmusiken för inspiration.

Samtidigt var en våg av rockmusik på väg att födas i de arabiska storstäderna, i Kairo, Damskus och Beirut. Det är mot ljudet av denna scen som Malmöbandet Al Vin Al Khalidi – med Nadin Al Khalidi från Tarabband och Forbidden Orchestra och Tobias Allvin från Babian och Tummel – lutar sig. Eller, som de säger under spelningen på Victoria i Malmö på torsdagskvällen: hur den hade kunnat  låta om den inte kvästs av religiös fundementalism.

Perspektivet är, med västerländska musikaliska ögon (öron), vridet 180 grader. Där Led Zeppelin och liknande band, med en europeisk och amerikansk utgångspunkt, nyfiket tittade på arabisk musik är det som att det här är musik som med utgångspunkt i arabvärlden lika nyfiket sneglar mot rock ‘n’ rollens form och använder den med sitt eget tonspråk.

Det är en spännande resa de tar oss med på. Det är ett ruggigt driv mittemellan psykedelisk riffrock och arabisk folkton, det är skamlöst lekfullt och svängigt samtidigt som det finns ett musikaliskt djup som engagerar. Hela spelningen får en extra dimension såväl av de både sympatiska och underhållande mellansnacken som av den smittande spelglädjen.

Al Vin Al Khalidi börjar med en stark första akt för att efter paus komma tillbaka ytterligare ett strå vassare. Andra delen inleds lugnare, mer folkmusikorienterat för att sedan mynna ut i en knippe låtar som fullständigt golvar mig, med Julia (tror jag den heter) och youtube-favoriterna Andi Ana och Ma Mirtah i spetsen.

De lämnar oss med en distinkt lust efter mer. Än så länge finns ett par videor och några liveklipp på youtube men ett album ska spelas in, berättar de från scenen. Det ser jag väldigt mycket fram emot.

Snapphaneklanen åter på banan

Elva år har gått sedan senaste albumet släpptes och nio sedan Svenska Akademien somnade in. Men nu är upphovsmännen till den skånska raggan tillbaka på banan igen och på lördag spelar de på Moriskan.
– Vi har saknat varandra som vänner som är ute på vägarna tillsammans, säger Ivan Olausson-Klatil, mer känd som General Knas.

Vi träffas i rekordsommarens sista skälvande suck på en uteservering på Östergatan. Ivan Olausson-Klatil och Carl-Martin Vikingsson, alias Sture Allén den yngre, verkar entusiastiska över att bandet är återförenat. Ett par spelningar har avverkats, dels på Öland Roots och dels på Mosebacke och gensvaret har varit uppmuntrande.
De anger flera skäl till att de nu ger sig ut på vägarna igen. Att de saknat varandra är ett av dem.
– För mig känns det dessutom som att det politiska läget och tonen i samhället gör att det är läge för Svenska Akademien att komma tillbaka och kanske uppdatera sin katalog, säger Ivan.
– När man lyssnar på det gamla så känns det som att mycket av det inte är mindre relevant utan kanske snarare mer, säger Martin.
Det finns också tankar på att skriva och spela in ny musik.
– Det känns som att vi hade fingret på något med antirasism, miljöfrågor och övervakningssamhället och så vidare. Det känns fräscht att komma tillbaka och uppdatera det, att byta ut Bush och Bildt mot Åkesson och Donald Trump. Det har ju inte gått framåt direkt, säger Ivan.

 

Historien om Svenska Akademien, den musikaliska varianten, började i Landskrona 1999, i början av vad som skulle bli en verkligt gyllene era för svensk hiphop med bland andra Timbuktu, Mobbade barn med automatvapen och Looptroop. De slängde in handduken efter tio år och fyra album. Sedan dess har Ivan gjort solokarriär under sitt artistnamn General Knas och Martin har haft soloprojektet Stures Dansorkester och arbetat som pressekreterare för bostadsminister Peter Eriksson.
– Akademien har nästlat sig hela vägen in i regeringen, skrattar Ivan.

En kort återföreningsvända har de också hunnit med 2013. Den resulterade i spelningar och en singel. Det pratades även om ett album men så blev det inte, den gången.
– Då var det inte alls samma seriositet som nu, Vi var inte där riktigt än. Nu känner jag att jag har gjort mina album som soloartist och har nått till en punkt där jag kan känna att jag nått den nivå som jag vill nå, säger Ivan.
– Vi kände redan i replokalen inför första giget att det här gillar vi, säger Martin och fortsätter: – Jag kände efter första vändan, när vi kramat ur oss ett antal skivor och det var ganska tätt mellan dem, att vi skrivit om rätt många ämnen och att det var svårt att inte upprepa sig. Jag hade att ett behov att skriva lite andra saker och skriva lite själv. Vi har spenderat hela våra yngre vuxenliv tillsammans i en turnébuss. Men nu känns som det som att vi är taggade att ta oss an de här ämnena igen.

De menar att det händer något speciellt när de skriver tillsammans.
– Vi skräder inte orden i Akademien men det finns alltid en positiv grundton. När jag skriver egna texter så har jag haft lite svårt att uppbåda den. Den kommer till i synergi mellan våra politiska universum. Jag har saknat att skriva med Martin väldigt mycket. Han har en pedagogisk och pragmatisk ton och jag har en mer idealistisk. Det fungerar jättebra tillsammans tycker jag, säger Ivan.
– Det är kul att skriva ihop för det blir både en politisk diskussion och en konstnärlig. Den kan handla om att den där versen eller det där rimmet kanske inte var så hett, om snygga rim och fraseringar, samtidigt som det kan vara: så kan du väl inte säga och mena? Det är kul med den dubbelheten, säger Martin.

När Svenska Akademien debuterade med Snapphaneklanen 2000 var bandmedlemmarna strax över 20, nu är de 40 och, på ett annat sätt, vuxna. Det har kommit barn in i bilden, civila arbeten och medlemmarna är utspridda över landet.
– Det tycker jag har gått igen i mitt skrivande. Det ska bli intressant att se hur det går igenom i ett Akademie-sammanhang. De första grejerna vi gjorde så hade jag ett mycket större behov av att visa att jag kunde rimma på olika sätt och hade tänkt olika tankar. Det kanske jag inte har behov av nu på samma sätt som när jag var 23. Det är lite som när musikhögskolemusiker spelar i början. De krånglar till det för mycket och står i vägen för sitt eget sväng, säger Martin.
– Du får göra som Eminem på hans senaste och tappa in på den där ungdomliga hungern. Det kan vara intressant att kombinera det med erfarenheten, säger Ivan.

“Snapphaneklanen” har ekat genom mången studentkorridor och ungdomlig för- och efterfest och Svenska Akademien har blivit något av ett generationsband för en grupp som tagit deras musik till sig i en danande ålder. Men på senare tid har deras namn svärtats ner av en annan svensk akademie.
– Det var väl en av anledningarna till att vi kom tillbaka också, hela rabaldret. Det gav en spinneffekt: det här är ju skoj ändå, vi kanske överlever dem – det trodde man inte när man startade, säger Ivan.
– Det blir snävt och insnöat, det gäller väl alla sammanhang. Det kan till och med bli farligt. Det är gamla tiders motsvarighet till filterbubblan där man sitter och bedömer varandras jävlighet. Små bubblor av människor utan insyn utifrån brukar sällan få fram så vettiga beslut, säger Martin.
– Det är väl en institution som känns lite som kungahuset, överspelat, säger Ivan.

Buffy the Vampire Slayer utan Buffy?

Sarah Michelle Gellar under Buffy-tiden. Foto AP/TT och omslagsbild.

Den obegripligt usla tvserie-versionen av gamla filmfavoriten Heathers väckte farhågor inför den kommande Buffy-rebooten. Som gammal fan börjar dock oron lägga sig och ersättas av förväntningar. Screen Rant skrev för några dagar sedan om att serieskaparen Joss Whedon nu rundar av serietidningsversionen som byggt på de ursprungliga sju årgångarna som visades i tv med ytterligare fem. Och han kommer faktiskt [spoiler alert] ge Buffy och hennes vänner ett lyckligt slut. Se röd text nedan om du vill veta hur det går. Om du följer serien och inte vill veta, läs det inte.

Varför gör han nu detta? Jo, för att Fox, tv-bolaget bakom Buffy har, inför rebooten dragit tillbaka rättigheterna från Dark Horse Comics som ger ut Buffy-serien. Monica Owusu-Breen som är show runner för nya Buffy skrev i ett tweet i slutet av juli att det bara finna en Buffy, en Xander, en Willow, en Giles och så vidare. ”Men här är vi 20 år senare … och världen verkar mycket mer skrämmande. Så det är kanske dags att möta en ny slayer. Och det är allt jag kan säga”, skriver hon i sitt tweet.

Om detta verkligen innebär det som det låter som, att det blir ett slut på Buffys storyline och en ny slayer tar vid, förändrar det saker och ting vad gäller min inställning till nya Buffy the Vampire Slayer. Varje möjlighet till att seriens universum fortsätter att utvecklas i rutan utan att man bryter med den gamla berättelsen – med kanon – är naturligtvis en nåd att stilla bedja för en gammal fan. En Buffy the Vampire Slayer utan Buffy? Ja, tack. Jag hade hatat att se en annan skådespelerska än Sarah Michelle Gellar göra rollen. Det var svårt nog att se den ursprungliga (och inte helt lyckade) långfilmen från 1992, trots att den gjordes långt innan tv-serien.

Den fjärde och sista delen av Buffy tVS Season 12: The Reckoning släpptes den 19 september.

Nu blir det seriösa spoilers för Buffys avslutning. I Buffy Season 12: The Reckoning, den avslutande delen av Buffy-serien, har Buffy och Scooby-gänget besegrat sin senaste Big Bad. Buffy och Faith har börjat på polishögskolan, sannolikt med målet inställt på San Francisco Police Departments övernaturliga avdelning (som instiftats sedan tv-serien lades ned). Xander och Dawn är numera ett par och har en dotter som döpts till Joyce efter Buffy och Dawns bortgångna mor. Buffy är fortfarande vän med Angel och Spike men inte i ett förhållande med någon av dem. Willow leder ett kvinnocenter och Giles återbildar The Watcher’s Council. 

Med både Buffy (i och för sig utan Buffy själv (?)) och Veronica Mars tillbaka i rutan kanske jag trots allt kan komma över det där med Heathers …

Veronica Mars tillbaka i rutan

Kristen Bell som Veronica Mars. Foto: Denis Poroy/AP/TT

Veronica Mars är tv-serien som vägrar dö. Den lades ned efter tre säsonger men kom tillbaka i långfilmsform efter en uppmärksammad crowdsourcing-kampanj.

I tv-serien var hon tonårig detektiv i pappa ex-sheriffens detektivbyrå. I filmen kom hon tillbaka som färdigutbildad jurist. Sedan en tid tillbaka har det ryktats om att serien skulle komma tillbaka, något som nu bekräftats av huvudrollsinnehaverskan Kristin Bell på Twitter.

”Det här är ett mycket viktigt marshmallows-meddelande [marshmallows är Kristen Bells namn på Veronica Mars-fansen, reds anm]. Visste ni att från och med sommaren 2019 kommer alla gamla avsnitt finnas att stream och se om på Hulu – vilket är bra för att ni kommer att behöva friska upp minnet … eftersom vi gör en ny!” säger hon i en video som hon delat på Twitter.

I slutet av långfilmen Veronica Mars lämnade hon sin planerade juristkarriär för att fortsätta arbeta som detektiv i den kaliforniska strandorten Neptune. I den nya säsongen av tv-serien dödas studenter på vårlov vilket inte ser bra ut för stadens turistnäring. Naturligtvis går uppdraget från en av de mördade ungdomarnas föräldrar att lösa mysteriet till Mars Investigations.

I gammal god Veronica Mars-anda ställs, under säsongens åtta avsnitt, stadens välbärgade elit – som gärns skulle slippa supande turistungdomar – mot arbetarklassen som är beroende av intäkterna från de samma.

* * *

Ryktet om att Veronica Mars skulle komma tillbaka nådde mig för precis en månad sedan på min födelsedag. Det är en present jag gärna tar emot. Visst är serier som Six Feet Under, The Wire, The Handmaid’s Tale och The Deuce kanske i objektiv mening bättre men vid sidan om Buffy the Vampire Slayer är Veronica Mars den serie som träffat mest rätt med mig. Det är kanske inte helt konstigt att en Buffy-fan faller för Veronica. Serierna är inte helt olika i sin dramaturgiska uppbyggnad, i sin miljö och sitt världsbygge.

På många sätt är Veronica Mars en Buffy the Vampire Slayer utan övernaturliga inslag. Veronica är förvisso inte, som Buffy, en superhjälte med omänsklig styrka. Hennes kraft ligger i hennes hjärna, känsla för rättvisa och känsla för att manöverera klassgapet och gråzonerna i det starkt segregerade Neptune.  Och så handlar det naturligtvis om att hon är alldeles förbannat cool.

”I denna smarta, engagerande serie om en tidigare populär tjej som förvandlats till gymnasieskolans utstötta brottsbekämpare, kommer den hårdkokta dialogen från sin tonårsprotagonists mun på ett sätt som sticker den potentiella gulligheten i hjärtat med en ishacka” skrev LA Times recensent träffande.

Det är de fattiga och de rika. Det är politiska ränkspel, en djupt inkompetent polismyndighet och vanliga människor som bara försöker ta sig fram. Ingen är riktigt ond, ingen är riktigt god. Till och med den nästan rakt igenom vidrige bratts-slyngeln Dick Casablancas visar till slut mänskliga sidor och till och med Veronica Mars själv har brister, brister som kostar hennes far återvalet till sheriff – den revansch han så väl hade förtjänat.

Sedan har serien, precis som Buffy, den där kompisfaktorn. Veronica, Wallace och, senare, Mac blir, liksom Buffy, Xander och Willow blev, tittarens fiktiva vänner som varit djupt saknade sedan de försvann från rutan. Förmodligen var det därför man på nolltid lyckades få in två miljoner dollar till att göra en filmversion via en Kickstarter-kampanj. Och sannolikt är det också därför nyheten om att serien får en fortsättning elva år efter att den ursprungligen lades ned väcker sådan entusiasm.

* * *

Senaste nytt omTV

Än finns det krut i pistolen

Slyngeln som satt i röda brallor och svart tröja, med en tjock mörk hårmatta, buskiga ögonbryn och buspojksuppsyn medan hans bandkollega Johnny Rotten begick dödssynden att säga ”shit” i tv 1976 har med åren förvandlats till en lågmäld och distingerad gentleman. Med den gyllene jeansjackan från senaste albumomslaget och det numera grånade håret omsorgsfullt kammat nästan snubblar Glen Matlock fram till mikrofonen på ett välfyllt och redan från start ganska svettigt Folk å Rock.

Hur ska det här gå? undrar jag i mitt stilla sinne. Men så snart näven landar på strängarna på den akustiska gitarren är alla sådana funderingar bortblåsta. Det är uppenbart att han hållit krutet torrt under åren som gått. Han behandlar strängarna med en närmast brutal frenesi. Såväl Sex Pistols-örhänget Pretty Vacant som Richard Hells Blank Generation, som Matlock säger att han haft som inspirationskälla till den låten, sitter som en smäck.

The Ghosts of Princes in Towers som Matlock skrev för sitt post Pistols-band Rich Kids är en av spelningens verkliga höjdpunkter, liksom avslutningen när han kör All or Nothing av hans egna ungdomsfavoriter The Small Faces. Är det punk? Spelar det någon roll? Det vore väl synd att säga att en låt som God save the queen inte hade mått bra av såväl elgitarr som bas och trummor men på det stora hela fungerar det väldigt väl.

Det blir naturligtvis ljudmässigt begränsat med bara en gitarr och så rösten – inte minst som Matlock inte är någon större sångare – men det vägs upp av den värme han projicerar, att han verkar ha kul där på scenen och de historier han berättar för oss mellan låtarna. På det stora hela är det en väldigt lyckad kväll med en gammal punkhjälte som är betydligt bättre än vad man har rätt att förvänta sig.

Sex Pistols låtsmed Glen Matlock på egen hand

Glen Matlock. Foto: Chris Musto

Som tonåring befann han sig mitt i en musikalisk revolution. Bandet han var en del av, Sex Pistols, tillhör på många sätt de viktigaste i den moderna musikhistorien.
På onsdag står Glen Matlock på Folk å Rocks scen.

Enligt den brittiska historieskrivningen står punkens födelseplats att finna i klädbutiken Sex på King’s Road. Året var 1975 och butiken drevs av Malcolm McLaren och hans flickvän, kläddesignern Vivienne Westwood. Hit graviterade allehanda udda figurer.
I butiken arbetade bland andra Glen Matlock som skulle bli basist i ett av världens mest inflytelserika band. Här träffade han gitarristen Steve Jones och trummisen Paul Cook. Av McLaren totades de ihop med John Lydon (eller Johnny Rotten som han snart skulle bli känd som).
– Det fanns inte punk då egentligen, säger Glen Matlock med tjock Londonaccent över en brusig telefonlinje.
– Det var Steve, Paul, John, Malcolm McLaren, Bernie Rhodes [som skulle bli manager åt The Clash, reds anm.], Vivienne Westwood och jag. Vi uppfann det. Vi var inte punk; vi var The Sex Pistols. Punk kom senare och det var det tåg som alla andra hoppade på.

Punk skulle bli en stil, ja, nästan en uniform, men då var det någonting väldigt fritt. Det är inte mycket som binder ihop de tidiga banden, däribland Sex Pistols, The Slits, The Clash och The Damned, musikaliskt mer än att de tillhörde samma scen och hade något slags upprorisk attityd. Matlock vänder sig mot de delar av scenen som han upplever som konservativa.
– Jag tycker att det är mer punk att vara sig själv än att slaviskt följa en look som egentligen inte är så där jätteannorlunda från [subkulturen, reds anm.] teddy boys på 60-talet.
Han var 18 år då, sommaren 1975. Som så många andra ungdomar med musikaliska ambitioner började han plugga på Saint Martins College of Art. Men punken kom emellan.
– Alla band jag gillade från 60-talet hade gått på konstskola. Jag gick där för att jag ville spela i ett band och när jag kom med i ett band från världen utanför hoppade jag av.
– Men konstskolan var bra för det gav andrum att utforska idéer som jag aldrig hade fått om jag jobbat i en kakfabrik.

Omslagsbilden från nya plattan Good to go som släpps i dagarna.

The Sex Pistols omgärdas av en mängd myter och inte så lite falsk historieskrivning signerad managern Malcolm McLaren som hanterade dem mer som ett situationistiskt konstprojekt än som ett band.
För Glen slutade det resan redan innan bandets första riktiga album spelades in och hans bas hörs bara på låten Anarchy in the UK. Han står dock som medkompositör till tio av plattans tolv låtar.
Det hette då att Matlock fått sparken för att han gillade Beatles. Matlocks egen förklaring är något annorlunda och hänger ihop med McLarens PR-tricksande. Efter att Johnny Rotten svurit i tv (ivrigt påhejade av den inte helt nyktre programledaren Bill Grundy) blev det ett ramaskri i Storbritannien. Anarchy in the UK-turnén vintern 76-77 kantades av inställda konserter och bannlysningar.
– Det var lite lustigt men naturligtvis frustrerande att inte få spela. En av anledningarna att jag lämnade bandet var att jag kände att det blivit ohederligt. McLaren var iväg någonstans och en konsertarrangör kom fram till mig och undrade om vi ville komma och spela. Sedan kom McLaren och sa: nej, ni kan inte spela där, ni är bannlysta. Och jag tänkte för mig själv: det här stämmer inte. Om man vill skapa en massa press så är det säkert rätt men om man är med i ett band för att man vill spela är det en annan sak. Och jag tror att de andra i bandet kom att tänka mer som jag senare. Vi var ett band av ungdomar för ungdomar när jag var med. Efteråt blev det som en tecknad serie.

Vad var din roll i bandet?
– Kanske som bandets låtsmed. Alla hade med sig någonting. John tog med sig fantastiska texter, Paul och Steve kom med soundet och jag försåg det med det musikaliska skelettet att hänga upp allting på. Jag har en bra känsla för pop som gör texterna mer lättillgängliga. Till och med John har sagt att om han hade fått allt som han själv velat hade musiken varit olyssningsbar.

John Lydon, till höger, och Glen Matlock under Sex Pistols återföreningsturné 2007. Foto: Chris Pizzello/AP/TT

Han ser tillbaka på punkåren med stolthet; stolthet över att ha satt sitt avtryck och varit med om att förändra musikvärlden.
– Förhoppningsvis förändrade vi den till det bättre. Jag hoppas att jag påverkat människor att skapa musik med mer konsekvens och inte mindre.
– Jag tycker att punken passar in i en lång historia av alternativ musik, åtminstone från det tidiga 50-talet och framåt – från Woody Guthrie’s This land is your land, via tidiga Elvis och Gene Vincent. Det är en hel tradition och vi bygger bara på dess axlar. Till och med hippierna hör dit. Det är bara byxorna som är annorlunda. Det är en fin tradition att vara en del av.

Till Malmö kommer Glen Matlock på egen hand, med den akustiska gitarren i hand.
– Det är annorlunda än att turnera med ett band men annorlunda på ett bra sätt, säger han.
Till fördelarna hör att inte vara beroende av någon annan, samtidig har man ingen att gömma sig bakom.
– Det kan vara någonting bra. Det ger en hår på bröstet. När man står där ensam är det upp till en själv att få låten att gå fram. Och för mig är det låten som är det viktiga. Det och kontakten med publiken, att se dem anknyta till något som var helt och fullt en produkt av ens egen fantasi när man skrev låten för 40 år sedan.

Hur har ditt låtskrivande förändrats genom åren?
– Det har det inte, det är exakt likadant, säger han med ett skratt.
– Jag skämtar naturligtvis. När man går genom livet får man en massa olika erfarenheter och dem tar man in i skrivandet. Man skriver en sång för att man inte nödvändigtvis kan få fram det man vill genom att skriva ett brev eller ha ett samtal. Musiken och orden … något som händer känslomässigt som förhoppningsvis är större än summan av delarna. Folk får helt enkelt komma och se hur mitt låtskrivande utvecklats.

 

Glen Matlock har varit med i en lång rad musikaliska projekt efter Sex Pistols.
Han hade bandet Rich Kids tillsammans med Steve New, Rust Egan och Midge Ure och har spelat med Iggy Pop och The Faces. Han har bandet The Philistines och har varit med på samtliga återföreningsvändor med Sex Pistols.

På bandets enda “riktiga” platta Never mind the bollocks (från 1977) hörs hans bas dock bara på ett enda spår, den första singeln: Anarchy in the UK.
För den som vill höra hur det lät när han var med i bandet går det dock alldeles utmärkt. Innan ens Never mind … släppts kom en bootleg med demoinspelningar som heter Spunk. Den är numera officiellt utgiven och finns på Spotify.

På onsdag, 12/9, inleder Glen Matlock sin första soloturné i Sverige med en spelning på Folk & Rock i Malmö 20.00. Dörrarna öppnas 19.00.
Övriga spelningar i Sverige: Hotell Hulingen i Hultsfred 13/9, Nalen i Stockholm 15/9, Pub Ettan i Mariehamn den 16/9.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 47 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Roffe Ruff. Birdcloud, Svenska Akademien, Jason Isbell.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Michelle McNamar: I'll be gone in the dark - one woman's obssesive search for the golden state killer.
Ser just nu: Bland andra The Deuce och American Horror Story. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer