Sångerna har blivit något större

Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce, ingen sjunger blues som Jeffrey Lee.

Det skulle vara Joakim Thåström själv då. En europeisk industriblues i medvetandets yttermarker.

Hans röst skär som en kniv, hans röst skär som en kniv …

Thåströms röst skär sig igenom mullret och de skoningslösa, nästan maskinella, rytmerna. De skär sig in genom medvetandets väggar, rakt in i hjärtat. Det är som att det har slutat vara enskilda sånger. Istället har hans konserter förvandlats till en enhet, en best, som lever sitt eget liv. Som är sitt eget verk.

Musiken är en bultande fräsande massa som väller in över oss, som slår upp översvämmningsdörrarna och lämnar vägen öppen för Thåströms röst att tränga in. Och tränger in gör den, med fullständig närvaro i stunden, i orden och uttrycket.

Det är nästan precis en månad sedan jag såg honom sist, på Sofiero. Förändringarna i setlistan är små. Han körde inte Fan fan fan då, det gjorde han nu och det är jag tacksam för. Men egentligen spelar det ingen roll, det är helheten det handlar om.

Tänk att alltid va på väg…

Under hela Thåströms musikaliska gärning känns det som att han varit just på väg och det är han nog fortfarande. Den känslan är en del av hans storhet. En annan är den där kombinationen av lyrisk skärpa i texter som ändå är öppna för tolkningar, öppna för oss att läsa in oss själva i. Samtidigt stoppar han in ett enkelt ”Fan fan fan – det skulle vart du” och hjärtar bara smälter.

Det fanns en tid när man önskade att Thåström skulle plocka fram fler klassiker från sin egen rika katalog. Köra Ebba Grön- och Imperiet-låtar. Den tiden är förbi.

Visst är det kul att han river av en Var é vargen eller en Alla vill till himlen (som jag tror är den enda låt han kört alla gånger jag sett honom – till och med när han i Peace Love and Pitbulls annars helt förbigick sin tidigare karriär) men det känns så tydligt att den enda anledningen att de får vara med här är att de passar in i den form han har idag.

En Thåström-konsert 2018 är som sagt inte ett antal låtar. Det är ett konstverk helt och hållet i sig självt. Det var magiskt på Sofiero i den varma sommarkvällen. Ikväll, i duggregnet på Stortorget, var det till och med bättre än så.

Det låter som bluesen i Malmö
Det låter som blues i Malmö
Det låter som bluesen i Malmö
Sluta aldrig

 

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 47 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Wargirl, Roffe Ruff. Birdcloud, Svenska Akademien, Jason Isbell.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Michelle McNamar: I'll be gone in the dark - one woman's obssesive search for the golden state killer.
Ser just nu: Bland andra The Deuce och American Horror Story. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.