En grand finale för festivalen

Foto: Malmöfestivalen

Så lägger vi Malmöfestivalen 2018 till handlingarna. Och det med en dansfest modell större, Utan att ha några officiella siffror ännu så får man nog förutsätta att dj:en och forne Swedish House Mafia-medlemmen Steve Angello satt nytt publikrekord. Det var 26 000 på Timbuktu och Damn!:s spelning i torsdags, då det gamla rekordet sattes, och det kändes definitivt som att det var mer nu.

På en hög, hög platå stod han bakom ett bord, framför videoprojektioner och omgiven av rök. Framför ett hav av dansande människor och flaggor. Vi fotografer fick smita ut bakvägen för att ta oss ut från torget. Sidoingårna var annars avstängda, liksom vägen in från gågatan. På andra sidan, via Lilla torg och från Adelsgatan var det dock fortfarande öppet.

Jag slog en lov bort mot Gustav Adolfs torg där spelningen visades på storbildsskärm men där var det dock betydligt glesare. Så hade man också satt upp en storbildsskärm på parkeringsplatsen på Stortorget.

 

Innan det var dags för Steve Angello att mata beats över folkmassan stod dock Sabina Ddumba på scen. Ddumba har tagit några rejäla kliv, i karriären och som sångerska, sedan hon senast uppträdde på Malmöfestivalen. Hennes spelning 2016 satte inga djupare intryck i mig men den artist hon är idag gör det definitivt.

Visst, hennes låtkatalog är ännu inte riktigt stark nog att hålla hela vägen utan att det blir ett par svagare partier och hon behöver fortfarande Så mycket bättre-örhängen som Eva Dahlgren-tolkningen Gunga mig men hon har blommat ut till en alldeles underbar soulsångerska. Här och där får hon mig att tänka på självaste Whitnet Houston. När hon med sitt grymt tajta och svängiga band levererar hit som Did it for the fame, Not too young och Effortless är det väldigt, väldigt svårt att ha några invändningar.

Fotnot: Drönarbilden är Malmöfestivalens. Övriga är mina.

Ingen 40-årskris för The Selecter

Avslutningsdagen på Malmöfestivalen gick i dansens tecken. Rekordpublik förväntas till forna Swedish House Mafia-medlemmen Steve Angelos house-fest För Vårt Malmö men redan under tidig kvällstid dansades det loss på Gustav Adolfs torg.
– Den där snubben kan skanka loss med de bästa – och han går på kryckor, säger The Selecter-sångerskan Pauline Black med ett leende och pekar ut mot en man i publiken som vevar med kryckorna i luften.

Hela 2-tonerörelsen, centrerad kring skivbolaget med samman namn, kom till stånd, parallellt med Rock against racism, som en nagel i ögat på rasistiska National Front. Band som The Specials, The Selecter och The Beat var multietniska och blandade jamaicansk ska och reggae med influenser från punk och new wave under det sena 70- och tidiga 80-talet.

På Malmöfestivalen var det tänkt att The Beat och The Selecter skulle delat scen på festivalens sista dag. Så blev det inte när The Beat tvingades ställa in med kort varsel och The Selecter i stället fick köra ett fullt set.

Eller ett The Selecter kanske man ska säga, det finns nämligen två sedan ett antal år tillbaka. Det ena är centrerat kring den ursprungliga låtskrivaren Neol Davies och det andra kring frontmannaduon Pauline Black och Arthur ”Gaps” Hendrickson. Det är den sistnämnda upplagan vi fick se på fredagskvällen och det är ett band som visar alla tecken på att må väl. Det är ett alldeles ohemult baktaktssväng när de matar hits som Three minute heroes, Too much preassure, Last train to skaville och On my radio och Black och Hendrickson kan fortfarande ge varandra en match i tävlingen coolast på planeten (Black vinner med sin skarpa rude boy-svid).

Det är inte bara musiken som fortfarande låter fräsch 40 år efter att bandet släppte sitt debutalbum och Black och Hendrickson som åldrats väl. Även den antirasistiska kampen lever. Vi får en släng mot Donald Trump och en för Black lives matter.

Soulens drottning är död

Aretha Franklin i samband med att Barack Obama svors in som president 2009. Foto: AP/TT

Uttryck som popprinsessa, rockkung och souldrottning är slitna, uttjänta begrepp. Men för Aretha Franklin känns det ändå passande att ta till benämningen soulens drottning. Hennes betydelse och roll i genrens utveckling är så monumental att jag nästan skulle vilja kalla henne genredefinierande. Hur låter soul? Lyssna på Aretha så förstår du.

Hon hade dessutom något slags drottninglik värdighet över sig. Tänk bara på scenen i Blues Brothers (1980) där hennes karaktärs make, Matt ”Guitar” Murphy, vill dra iväg och spela med bandet och hon säger till honom att tänka över konsekvenserna av sina handlingar. När han säger till henne att hålla käften så utbrister hon i Think, en alldeles fantastisk soulstänkare som osar av attityd, kraft och kampvilja.

Det faktum att hon lyckas dansa runt i kulissen av en lunchrestaurang och mima till sin egen gamla hit från 1968 med humor och värdighet är ett vittnesmål om vilken artist hon var.

Det kan tyckas att märkligt att i en text om en av världens största sångerskor, egentligen oavsett genre, dra upp en filmscen ur lätt komedi men det var där det började för mig. Visst hade jag hört henne innan, inte minst R.E.S.P.E.C.T. – Otis Redding-låten hon gjorde till helt och hållet sin – men det var Think i Bluesbrothers som fick mig att förstå hennes storhet.

Annars är det just R.E.S.P.E.C.T. som är den viktigare låten. I Reddings original handlar det om en man som bönfaller sin flickvän eller fru att han ska göra vad som helst för henne bara han får hennes respekt. I Franklins händer blir den något större och kom att få en överförd betydelse, såväl för den afroamerikanska medborgarrättskampen som i kampen för jämställdhet.

Epitetet The Queen of Soul fick hon redan på 60-talet och det är svårt att argumentera mot. Lyssna på hennes tolkning av Sam Cookes A change is gonna come, lyssna på (You make me feal like a) Natural Woman, lyssna på I say a little prayer. Lyssna på hennes tolkning av Nessum dorma från Puccins opera Turandot. Hon kunde sjunga allt.

Dödsbudet kom knappast oväntat. Hon har varit svårt sjuk länge i bukspottkörtelcancer och för fyra dagar sedan kom nyheten om att hon låg på sitt yttersta. Hon avled till slut på torsdagen, 76 år gammal. När nyheten når mig sätter jag på hennes version av Spanish Harlem, låten Jerry Leiber och Phil Spector (med benägen hjälp av Mike Stoller) åt Ben E. King men som Aretha skulle göra en både bättre och mer framgångsrik låt av.

Det är något med den där låten – om en (mänsklig) ros som växer genom sprickorna i betongen i ghettot – som känns så väldigt hoppfullt. En del ligger naturligtvis i texten men framförallt ligger det i framförandet och sättet hon laddar den med betydelse.

Drottningen är död. Men hennes arv kommer att leva länge än. Det hörs i de soulvokalister som kommit efter henne, från Chaka Khan via Whitney Houston till … ja … alla.

Soulhopp med känsla för drama

På torsdagen, av alla dagar, när nyheten om Aretha Franklins bortgång just nått oss, känns det extremt passande att se ett av Sveriges riktigt lovande soulhopp på Malmöfestivalens Gustavscen. Inte för att det inte hade varit en relevant sysselsättning vilken dag som helst.

För de flesta av oss klev Malmösångerskan in i våra medvetanden när hon för ett par år sedan tolkade Frans mellovinnare If I were sorry som mellanaktsnummer i Melodifestivalen på ett sätt som nästan fick klockorna att stanna. Sedan dess har hennes debutalbum, Almost lover, kommit ut och tankarna gick direkt till storheter som Amy Winehouse och Adele. Det är referenser som på intet sätt kommer på skam på scen.

Shirins röst är uttrycksfull och säker och hennes sätt att använda den fungerar lika väl med full kraft som när hon tar ned det till något mer intimt. Hom har också en känsla för drama i sin sång och sina låtar som, vid sidan om Adele och Winehouse, får mig att tänka på Shirley Bassey och James Bond-filmslåtar. Det är stora ord i min bok. Stora och välförtjänta.

Över huvud taget finns det en övertygande säkerhet, såväl i hennes sätt att vara på scen som i hennes sätt att sjunga, i låtarna och hennes medmusiker. Hon har en självklart avspänt sätt att prata med publiken som är väldigt symptaiskt. Det bådar gott för framtiden. Så gör också det osläppta smakprovet på vad som komma skall vi fick höra.

När jag såg henne senast var det i baren på Moriskan. Då skrev jag att det förmodligen var sista chansen att se henne i ett så litet och intimt sammanhang och det står jag fast vid. Sedan debutsingeln Back to basics kom för ett år sedan har det gått fort och jag ser ingen anledning till att det inte skulle fortsätta göra det.

En röst som tränger igenom bruset

Stan var verkligen full av folk på torsdagskvällen. Och det inte bara på Stortorget där Timbuktu och Damn! drog rekordpublik. Även på Gustav var det liv och rörelse.

Tills man gick bort till scenen och fastnade i den väv Sarah Klang spann med sin stämma. Hon står där på scen i sin vida, ljusa klänning, i moln av vit rök och förtrollar oss med rösten. Sångerna är så sorgsna men ändå lämnar de åtminstone mig med en känsla av värme och glädje.

Mycket handlar naturligtvis om att hon sjunger så bra. Rösten är både personlig och uttrycksfull utan att kompromissa med tonträffen och hon backas på ett följsamt och elegant sätt av sitt band. Men jag tror också att det handlar om den personlighet som träder fram mellan låtarna som inte ter sig lika kroniskt nedstämd – snarare cool och rolig.

Hon kallar in Malmöartisten Bo Mehr (läs intervju här) för en duett med orden:
”Jag är inte ovän med alla mina ex.”

Det må vara hur det vill med den saken. Tydligt är att Klang fått ett rejält genomslag med sitt debutalbum Love in the Milky Way som släpptes för ett halvår sedan. Och hon vilar inte på hanen.

Från scen beklagar hon att skivan – och därmed spelningen – är så kort. Men hon berättar också att jon håller på att spela in ett nytt album. Vi får ett smakprov som extranummer. Det låter föga förvånande sorgset. Och alldeles underbart.

Smockfullt när Timbuktu kom tillbaka till festivalen

Timbuktu och Damn! å ena sidan och Malmöfestivalen å den andra är något av en match made in heaven. Under några år kändes det nästan som att de var festivalens husband och Stortorget har stått som skådeplats för några riktigt magnifika funkfester med dem. Särskilt minns jag hur Jason Diakité på ett ypperligt sätt, med sina ord, avstyrde ett bråk i publiken (var det 2012?).

Men nu är det några år sedan sist – 30-årsjubileumsfestivalen 2015 – och Jason säger själv från scenen att han knappt kan minnas när det var så långt mellan spelningarna på festivalen. Att de är efterlängtade går inte att ta miste på. Jag kan knappt minnas när jag senast såg Stortorget så fyllt av folk senast. Att ta sig fram till fotografingången vid scenens ena hörn är något av ett projekt och att ta sig ut från torget – jag kunde tyvärr inte stanna hela spelningen eftersom jag skulle se Sarah Klang – ska vi bara inte prata om: det var packat en bra bit in på gågatan.

Igår kallade jag i min recension Silvana Imam för Sveriges största hiphop-artist. Man ska vara försiktig med den typen av utsagor, där man kallar någon den största eller bästa. Det är naturligtvis på ena eller andra sättet subjektivt. Det var naturligtvis mycket mer folk på Timbuktu än på Silvanas spelning men på något sätt känns det som att Timbuktu transcenderat sin genre. Inte minst tillsammans med Damn! är det mer än hiphop; det är soul och det är funk; det är liv och det är dans. Det är Public Enemy, George Clinton och Cab Calloway i ljuv förening. Och det skojar man inte bort.

Är det Jason eller Silvana som är Sveriges största hiphop-artist? Spelar det någon roll? Knappast. Det finns plats för båda på toppen.

Pop i solskenet på torget

Andra radiofestivalen under Malmöfestivalen kom till skillnad mot den första med fint väder.
Solen sken över Molly Sandén, Rhys och Kaliffa som satte torget i gungning.

Under den tidiga torsdagskvällen var det åter dags för Stortorget att fyllas av storpublik, Entusiasmen hos den unga publiken var inte att ta miste på när det väl var dags för Kaliffa, den första av artisterna att riva av sina största hits med Helt seriöst i spetsen.

Rhys tog ned tempot något innan det var dags för den artist som av gensvaret att dömma var den stora stjärna för kvällen, Molly Sandén, en artist som ”turnerat i halva sitt liv”, som hon själv säger.
– Det är speciellt med den här typen av spelningar, när man bara har tre, fyra låtar att köra. Det är bara att ge gärnet. När jag kör mina egna spelningar kan man landa lite i vissa låtar, sa hon när Nöjesbloggen pratade med henne häromdagen.
– Det är kul med så stor publik men det innebär också att man inte riktigt vet vilken publiken är. När jag spelar själv så vet jag att de kommit dit för min skull.

Tidigare i år släpptes Sandéns tredje album, Större, en betydligt personligare skiva än hennes tidigare, där hon dessutom växlat tillbaka till att sjunga på svenska. När hon uppträdde på Queens of pop för några veckor sedan skämtade hon med publiken:
”Har ni hört min nya skiva.”
När frågan naturligtvis möttes med ett rungande ja från publiken svarade hon med ett ”Då känner ni mig redan alltför väl”.

När jag drar upp det och säger att det känns som bara till hälften ett skämt skrattar Molly.
– Det blir mycket närmare när man sjunger på svenska.
Hur är det att vara sjunga så personligt om känslor och relationer när man själv lever i en relation?
– Jag tror att det blir lättare i och med att vi båda är artister och förstår vad det handlar om.

Större har fått fina reaktioner från såväl publik som kritiker. Molly Sandén smider medan järnet är varmt. Parallellt med sommarens turnerande passar hon på att sticka av med att spela in när hon är i Stockholm.
– Det gäller att passa på medan man har flow. Jag vet att det kan ta slut när som helst, säger hon.

Molly Sandén

Rhys

Kaliffa

Molly Sandén

Silvana bara bättre och bättre

Silvana Imam imponerar. Igen. Jag har sett henne live fem gånger och varje gång har varit bättre än den förra, möjligtvis med undantag av Vierge Moderne-föreställningen där hon samarbetade med sin flickvän Beatrice Eli och som led av att vara en engångsgrej.

Inför spelningen på Malmöfestivalens stora scen har hon tappat rösten och har käkat cortizon-tabletter för att trots allt kunna genomföra showen. Och som hon gör det. Det är kaxighet och värme, politik och känslor om varandra. Visst hörs det att rösten är sliten, att energin inte ter sig så outtömlig som den brukar men det spelar ingen roll. Hon är där och hon har publiken i sin hand.

När jag intervjuade henne för några dagar sedan berättade hon att det var som att hon föddes som artist när hon släppte ep:n När du ser mig – se dig. I samma veva såg jag henne för första gången när hon uppträdde i ett nästan otäckt fullpackat Gustavstält på Malmöfestivalen.

Hon hade då hittat fram till sin artistiska röst, vad hon ville säga och hur hon ville uttrycka det. Hon hade gjort det genom att söka bli den röst hon själv hade saknat när hon växte upp. Det var naturligtvis en felberäkning  från Malmöfestivalens sida att då sätta henne på en liten tältscen men det visade med all önskvärd tydlighet vilket gigantiskt hål hon hade att fylla; hur många hade väntat på just den här rösten som sade de här sakerna på det här sättet.

Fyra år har gått sedan När du ser mig – se dig. Under de fyra åren har Silvana Imam utvecklats till landets kanske största hiphop-artist. De små tältens tid är förbi nu är det de stora scenerna som gäller och Imam har såväl karisman som pondusen och budskapet att fylla dem.

Jag ska inte gå in så mycket på musiken och texterna. Jag recenserade henne på Lundakarnevalen i maj och jag recenserade coffeetableboken med bilder och texter som kom tidigare under våren. De recensionerna finns längre ned i bloggen. Några saker vill jag ändå säga:

Den första är att Silvana Imam har utvecklats till en alldeles strålande estradör. Visst, hon har sin maskot Helig och sin dj med sig på scenen men det är ändå hon som själv äger scenen och – inte minst – publiken.

Hon har en alldeles strålande i kommunikationen och kontakten med publiken, även om jag misstänker att en och annan ordningsvakt och scenarbetare tyckte att idén att släppa upp tio personer ur publiken till finalen med Svär på min mamma var sådär. Tio personer som blev hundra som blev något som närmast kan beskrivas som en fullskalig scenrusning.

Den andra är att det ytterst sällan är en bra idé att köra samma låt två gånger på en spelning. Det fungerade den gången Bruce Springsteen körde Twist & shout två gånger efter varandra på Ullevi eftersom det var under den låten som arenan en gång havererat. Och det fungerar när Silvana Imam kör nya Vikken då, en låt som kommer att bli ett riktigt livemonster vad det lider.

Och sedan måste jag återigen, liksom jag gjorde i min recension av spelningen på Lundakarnevalen, hylla Simone, låten som är en hyllning till hennes systerdotter, som är bland det finaste jag hört.

Du är varm som en sommar i Syrien
Hård som en vinter i Litauen
Rötter från Teheran till Aspudden
Vart du än hamnar, du har allt i dig
Ser du himlen ändrar färg nu
Tror den speglar sig i dig typ
Hur den ljusnar när du vaknar
Mörkare på natten när du sover
Finns ingen som Simone
Fråga solen, fråga månen

von Hausswolff trollband publiken

Det är liv och rörelse på Gustav Adolfs torg i den fina sensommarkvällen. Familjer som avnjuter festivalmaten, ungdomar som hänger i de utställda fåtöljerna, barn som åker karusell under överbakande föräldraögon. Men en oroväckande ljudmatta rullar ut över torget från scenen. Basisten drar med en stråke över strängarna på sin bas. En trummis som målar ljud med trumpinnarna snarare än att ange takten. Gitarren skär igenom mullret.

Framför scenen en folkmassa stillastående, tyst och andäktigt lyssnande.
Och så rösten. Hon ser så ung ut, Anna von Hausswolff, men när hon öppnar munnen så låter hon som ett uråldrigt väsen, en banshee, som ömsom sjunger ömsom ylar. Bandet växlar om från mullrande till frammanande en frenetisk rytm.
Ena stunden kommer jag att tänka på Kate Bushs allra mest aviga stunder, nästa på Diamanda Galas och så – efter den där uppväxlingen på Swans medvetet primitiva riffande.

Det är djupt imponerande hur Anna von Hausswolff har valt att ständigt gå sin egen väg. Efter framgångarna med debutalbumet hade hon kunnat välja att rida på dem och fortsätta på samma spår. I stället spelade hon in en djupt begåvad orgelskiva och på sitt senaste album målar hon filmiska undergångsmotiv.

Det är knappast lättillgängligt men att det är fler än jag som fångats av hennes musikaliska värld är uppenbart med tanke på den stora publiken.
Det är svårt att inte associera till måndagskvällens huvudakt på stora scenen. Precis som Thåström skapar hon en musikalisk värld i medvetandets yttermarker.  Ett skymningsland lika skrämmande som lockande. Jag sluter ögonen och låter mig sjunka ned.

Så till extranumret. Det oroväckande är som bortblåst och musiken närmast lyrisk när von Hausswolff sjunger sin väg genom publiken som respektfullt delar sig och lämnar vägen fri för henne när hon ömsom sjunger och ömsom presenterar bandet.
Det är en perfekt avslutning på en mycket fin spelning.

 

Sångerna har blivit något större

Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce, ingen sjunger blues som Jeffrey Lee.

Det skulle vara Joakim Thåström själv då. En europeisk industriblues i medvetandets yttermarker.

Hans röst skär som en kniv, hans röst skär som en kniv …

Thåströms röst skär sig igenom mullret och de skoningslösa, nästan maskinella, rytmerna. De skär sig in genom medvetandets väggar, rakt in i hjärtat. Det är som att det har slutat vara enskilda sånger. Istället har hans konserter förvandlats till en enhet, en best, som lever sitt eget liv. Som är sitt eget verk.

Musiken är en bultande fräsande massa som väller in över oss, som slår upp översvämmningsdörrarna och lämnar vägen öppen för Thåströms röst att tränga in. Och tränger in gör den, med fullständig närvaro i stunden, i orden och uttrycket.

Det är nästan precis en månad sedan jag såg honom sist, på Sofiero. Förändringarna i setlistan är små. Han körde inte Fan fan fan då, det gjorde han nu och det är jag tacksam för. Men egentligen spelar det ingen roll, det är helheten det handlar om.

Tänk att alltid va på väg…

Under hela Thåströms musikaliska gärning känns det som att han varit just på väg och det är han nog fortfarande. Den känslan är en del av hans storhet. En annan är den där kombinationen av lyrisk skärpa i texter som ändå är öppna för tolkningar, öppna för oss att läsa in oss själva i. Samtidigt stoppar han in ett enkelt ”Fan fan fan – det skulle vart du” och hjärtar bara smälter.

Det fanns en tid när man önskade att Thåström skulle plocka fram fler klassiker från sin egen rika katalog. Köra Ebba Grön- och Imperiet-låtar. Den tiden är förbi.

Visst är det kul att han river av en Var é vargen eller en Alla vill till himlen (som jag tror är den enda låt han kört alla gånger jag sett honom – till och med när han i Peace Love and Pitbulls annars helt förbigick sin tidigare karriär) men det känns så tydligt att den enda anledningen att de får vara med här är att de passar in i den form han har idag.

En Thåström-konsert 2018 är som sagt inte ett antal låtar. Det är ett konstverk helt och hållet i sig självt. Det var magiskt på Sofiero i den varma sommarkvällen. Ikväll, i duggregnet på Stortorget, var det till och med bättre än så.

Det låter som bluesen i Malmö
Det låter som blues i Malmö
Det låter som bluesen i Malmö
Sluta aldrig

 

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 47 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Roffe Ruff. Birdcloud, Svenska Akademien, Jason Isbell.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Michelle McNamar: I'll be gone in the dark - one woman's obssesive search for the golden state killer.
Ser just nu: Bland andra The Deuce och American Horror Story. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer
×