En remake som aldrig borde gjorts

Tre nya Heathers styr Westerburg High i tv-serieversionen som ställer grundpremissen på ända. Foto: Michael Yarish/Paramount Network via AP/TT

1988, tre år efter att John Hughes släppt en av high school-filmens stora portalverk, The Breakfast Club, kom Heathers, en liten juvel till film fylld av bitande svart humor och social satir som tydligt tar sitt avstamp i Hughes film men som går flera steg längre i sitt drastiska upplägg och sin ironiska ton vilka båda, så här i efterhand, tycks som förebud för det kommande 90-talet.

För att ta premissen kort: Veronica och hennes pojkvän JD har ihjäl populära ungdomar på Westerburg High och får det att se ut som självmord vilket drar igång en massiv kampanj mot tonårssjälvmord i deras samhälle. I Veronicas fall sker morden åtminstone delvis omedvetet. Man kan, som hon själv ser det, tycka att hon blir manipulerad till det av sin pojkvän. Man kan å andra sidan, som honom, se det som att han bara utför det hon egentligen vill.
Udden i filmen är riktad uppåt. Parets första offer är Heather C, skolans regerande queen bitch följt av sportfånarna Kurt och Ram.
“De hade inget att erbjuda den här skolan förutom dejtvåldtäkter och AIDS-skämt”.

Filmen är som sagt drastisk. Den tar premisser och stereotyper som tidigare varit legio inom high school-filmen och drar dem fem steg längre. Visst har den ett nihilistiskt drag men med sparkarna ständigt riktade uppåt ställer den sig på de svagas sida, på töntarna (detta var innan ordet nörd hade vänts till något positivt), de överviktiga och utstöttas sida. Den har ända sedan den kom ut varit en personlig favorit och för sina huvudrollsinnehavare, bland dem Winona Ryder, Christian Slater och Shannen Doherty, innebar den starten på vad som åtminstone för en ganska lång tid skulle bli framgångsrika karriärer.

Så kom nyheten om att det skulle göras tv-serie av filmen. Jag tog emot den med skräckblandad förtjusning. Å ena sidan glädjen över att få återse karaktärerna och å andra sidan: Varför ska man göra en remake på en riktigt lyckad film, en kultrulle som betytt mycket för många människor?

Så sätter jag mig ned och ska se de första fyra avsnitten. Och jag är chockad.
Kanske inte för att det inte finns ett mikrogram av den kemi som fanns mellan Ryder och Slater mellan tv-seriens Veronica och JD (låt oss genast glömma skådespelarnas namn).
Kanske inte för att man klippt repliker rakt ur filmen, som för att sätta fingret på skakigheten i de egenskrivna.
Det värsta är att man vänt på hela filmen och vänt udden mot dem som filmen ville lyfta.

Det är som att tv-seriens sensmoral är:

1. Acceptansen för homosexuella har gått för långt.
2. Jämställdheten har gått för långt.
3. Det är synd om dem som är “normala”.

Jag är tvungen att kolla in seriens wikipedia-sida för att kontrollera att inte alt-höger-stollen Milo haft ett finger med i spelet. Heathers, tv-serien, är bland det mest reaktionära jag sett.

Nu kommer så nyheten om att det ska göras en remake på Buffy the Vampire Slayer. Förvisso är seriens skapare, Joss Whedon, med ombord och förvisso pratas det om att man ska rätta till ett av seriens problem, bristen på etnisk mångfald. Men det hindrar inte att jag, i ljuset av Heathers, är orolig. Väldigt orolig.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 47 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Wargirl, Roffe Ruff. Birdcloud, Svenska Akademien, Jason Isbell.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Michelle McNamar: I'll be gone in the dark - one woman's obssesive search for the golden state killer.
Ser just nu: Bland andra The Deuce och American Horror Story. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.