En hyllning till Mavis Staples


Bästa, bästa, bästa Mavis Staples.

Det här är inte en recension av hennes spelning på Kulturbolaget igår kväll. Det här är en hyllning. En rättmätig sådan.

Mavis Staples, som fyllde 79 för en vecka sedan, bär musikhistorien inom sig. Hennes karriär har varat i närmare 70 år. Med familjebandet The Staple Singers, där hon utvecklades till den stora stjärnan, tillsammans med pappa Pops Staples, var hon en central del av den afroamerikanska medborgarrättsrörelsen på 60-talet, ofta på samma scen som Dr. Martin Luther King. Det arvet lever vidare i hennes musik. Liksom hela den afroamerikanska musikhistorien.

Hon blir ledd uppför trappan till KB:s scen. Men om det var någon som oroat sig för att hon inte skulle ha rösten kvar längre – och det hade inte varit något konstigt med det, inte många vokalister håller när de närmar sig de 80 – så släppte sådana tankar snabbt.

Nog låter den lite rossligare än när jag såg henne senast, för tiotalet år sedan, men det klär musiken alldeles utmärkt och Staples vet att använda stämman så att hon får ut det mesta av den.

Hon är en publikdomptör av rang. Stilen känns igen – den följde med från de svarta pingstförsamlingarna i den amerikanska södern när fattiga svarta lämnade landsbygden för Chicago, Staples hemstad. Det är som att vara med på ett väckelsemöte, men istället för Gud handlar det om fred och kärlek; kamp och medmänsklighet. En rimligare värld, helt enkelt.

Det är lätt att förstå varför den här musiken fick en så stark roll för medborgarrättsrörelsen.

Hon för sig med en vänlig värdighet och utstrålar såväl glädje som humor och pondus. Hennes band är en väloljad maskin, så tajt och svängig att det lämnar utrymme för lek – inte minst från kapellmästaren och gitarristen Rick Holmstroms sida. Holmstrom är en synnerligen underhållande uppenbarelse i sig själv, såväl i sitt minspel som i samspelet med Staples och sitt fullständigt briljanta sätt att traktera sitt instrument.

Med en så lång karriär kan man naturligtvis ha synpunkter på låtval – tyngdpunkten ligger på de senaste åren skivor, producerade av Jeff Tweedy från Wilco – men jag tycker att det i sammanhanget vore futtigt att klaga på det, inte minst som nyare låtar som Build a bridge och Who told you that står sig så väl mot gamla örhängen som Staple Singers Touch a hand, make a friend från 1973. Ett par mycket väl valda covers, Buffalo Springfields For what it’s worth och, framförallt, Talking Heads Slippery people fyller väl sin plats.

Det är svårt att hitta jämbördiga att mäta henne mot. Det skulle vara Aretha Franklin eller Nina Simone i så fall. Simone är död och det får väl betraktas som ganska osannolikt att man någonsin skulle få se Aretha. Dessutom känns det som väldigt länge sedan hon gjorde någon relevant musik. Mavis Staples senaste, och mycket lyckade, album kom i november förra året och på scen levererar hon på en enormt hög nivå.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 47 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Wargirl, Roffe Ruff. Birdcloud, Svenska Akademien, Jason Isbell.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Michelle McNamar: I'll be gone in the dark - one woman's obssesive search for the golden state killer.
Ser just nu: Bland andra The Deuce och American Horror Story. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.