Från gospel till punk – från 70-årsjubileum till 40-årsfest

Bonni Pontén i Asta Kask. Foto: Ralph Bretzer

Två spelningar på en kväll. Det ska väl inte vara några problem. Vi går ut mjukt med lite gospel och sedan trappar vi upp det med punk. Man skulle naturligtvis kunna argumentera för att det borde vara tvärt om: att punkrock är saturday night och gospel sunday morning. Om man nu tror på sådant.

Det må vara hur det vill med den saken, min lördagskväll började hur som helst med Blind Boys of Alabama – som en del kanske kommer ihåg från ledmotivet i tv-serien The Wire – på Palladium. Det 70-årsjubilerande(!) bandet med rötterna i The Alabama institute for the negro blind har sedan millenieskiftet fått ett popularitetsmässigt uppsving och deras skivor har kammat hem ett antal grammy-awards.

Paul Beasley, Ricky McKennie och Jimmy Carter i Blind Boys of Alabama.

Så är det också en rik musikalisk mylla de står i. De fyra åldrade herrarna, med ursprungsmedlemmen Jimmy Carter (ej att förväxla med den före detta presidenten) i spetsen bär med sig hela den amerikanska söderns musikaliska arv, ett arv som ekat genom de svarta pingsförsamlingarnas kyrkor, medborgarrättsrörelsemarcher och svartkrogar. Det är varmt puttrande Hammondorgel, vassa gitarrfills och ett groove som aldrig böjer ned sig, som lyfter och bär.

 

Bandet är precis sådär snortajt och elegant som man skulle hoppas. Alla får plats att skina men ingen låter sin individuella briljans skymma det högre syftet: låten och känslan. Och så har vi The Blind Boys, själva. Jimmy Carter och Ben Moore må ha lite knarriga gammelmansstämmor idag men de vet att utnyttja dem med charm och värme – och att lämna över stora delar av sången till yngre förmågor, till Ricky McKennie (65) och, inte minst, gängets vokalakrobat Paul Beasley.

Paul Beasley, Ricky McKennie, Jimmy Carter och Ben Moore.

Jag må vara en förhärdad ateist men det är inte utan att en smula av den helige ande smyger sig in i mig när de gör Amazing Grace eller funkar loss i Stevie Wonders Higher ground. Sedan kan jag tycka att en timma och en kvart är lite kort konserttid. Det innebar å andra sidan att jag hann till KB i god till att Asta Kask skulle gå på scen. Faktiskt i så god tid att jag hann se lite av förbandet Världen brinner, även om jag inte hann se tillräckligt för att recensera dem. Jag gillade dock det jag hörde och de har en sångerska med både kraft och karisma.

Det är ett band som uppenbart mår väldigt bra som vi får se. Asta Kasks nya EP:n som släpptes förra månaden innehåller några av deras allra bästa låtar. Visst är det kul att höra dem göra klassiker som Psykiskt instabil och Ringhals brinner men det är faktiskt ännu roligare att höra nya spår som Några jävla spänn (från nya EP:n) eller Världens räddaste land från 2013 års Handen på hjärtat. När de gör Den här är till er står jag i baren bredvid en man och en kvinna. Vi är främlingar för varandra men våra blickar möts och vi ler lyckligt mot varandra.

Magnus Hörnell och Bonni Pontén.

Energin finns där, liksom spelglädjen och publikkontakten. All världens djävlighet retar fortfarande upp dem och smockor delas ut ”till varje präst och var imam och varje djävla charlatan, till högerns allians och varje brun nyans” men de delas ut med ett leende på läpparna och med god fighting spirit.

Gospel och punk. Finns det någon röd tråd för kvällen? Kanske det att jag gick ut ur Palladium med en upplyft känsla och att det är med liknande känslor jag lämnar KB. Att det är musik som vill något, som manar till något. Det är inte konstigt att gospelmusiken fanns där som en viktig del i medborgarrättsrörelsen och när Blind Boys of Alabama gör I shall not be moved eller Asta Kask AB Böna och be kan det te sig som varandras musikaliska och teologiska motsatser men jag är inte så säker på att de är det.

Paul Beasley och Ricky McKennie

Världen brinner.

Mimmi Bondesson och Tobias Rogmar.

Michael Blomqvist i Asta Kask.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 47 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Roffe Ruff. Birdcloud, Svenska Akademien, Jason Isbell.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Michelle McNamar: I'll be gone in the dark - one woman's obssesive search for the golden state killer.
Ser just nu: Bland andra The The Deuce och A Discovery of Witches. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.
×