Golvad av Tarabband

Foto: Ralph Bretzer

Folkmusiken känns aldrig så relevant som när den tar klivet in i nutiden. När den lämnar de musikarkeologiska domänerna och tar sig an samtiden, både musikaliskt och textmässigt.

Tarabband lever i nutiden. Nadin al-Khalidi skriver sånger om kampen mot IS, flykten, livet och kärleken. De lever i ett musikaliskt sammanhang med lika delar dramatik och romantik, ett sanslöst rytmiskt driv och en spelglädje som smittar. När Tarabband på onsdagskvällen spelade på Palladium tillsammans med stråkensemblen Musica Vitae är det sittande publik. Det känns nästan lite fel. Jag är ingen dansman men den här musiken manar till rörelse och det är påtagligt svårt att sitta still i stolen.

 

Jag är på intet sätt kunnig när det gäller arabisk musik. Att då recensera en spelning som tar avstamp i just arabisk musik kan te sig en smula förmätet. Men musik är på många sätt ett internationellt språk. Nadin al-Khalidi berättar att hon egentligen inte hittade sin kärlek till den arabiska musiken förrän hon kom till Sverige och träffade gitarristen Gabriel Hermansson. Och även om tonspråket dansar längs delvis andra skalor än den västerländska musiken och de arabiskspråkiga texterna är obegripliga för mig så kommunicerar musiken på andra nivåer.

Det är svårt att inte imponeras och bli berörd av al-Khalidis uttrycksfulla stämma och röstbehandling, av Hermanssons gitarrspel och Filip Runessons gråtande och skrattande violin. Och då har vi ändå glömt en närmast magisk rytmsektion. Och när al-Khalidi jammar loss med wah-wah-pedalen på sin saz vaknar associationer till när Led Zeppelinmedlemmarna Jimmy Page och Robert Plant åkte till någon medina i Marocko och jammade loss med lokala musiker på No Quarter-plattan och -filmen.

Det finns ett oemotståndligt spelmanskap här; det är inte ett band som spelar rakt fram mot publiken, de spelar med varandra, samtalar med instrumenten och drar på så sätt in oss i konversationen. Kombinationen med Musica Vitaes stråkar fungerar också mycket väl. Arrangemangen är riktigt bra och lägger något till musiken utan att, som lätt sker när man lägger symfoniska element till folk- eller populärmusik, lägga sig som en våt filt över alltihop. Faktum är att de känns helt naturliga i sammanhanget och det är synnerligen imponerande.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 47 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Roffe Ruff. Birdcloud, Svenska Akademien, Jason Isbell.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Michelle McNamar: I'll be gone in the dark - one woman's obssesive search for the golden state killer.
Ser just nu: Bland andra The Deuce och American Horror Story. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer