Golvad av Tarabband

Foto: Ralph Bretzer

Folkmusiken känns aldrig så relevant som när den tar klivet in i nutiden. När den lämnar de musikarkeologiska domänerna och tar sig an samtiden, både musikaliskt och textmässigt.

Tarabband lever i nutiden. Nadin al-Khalidi skriver sånger om kampen mot IS, flykten, livet och kärleken. De lever i ett musikaliskt sammanhang med lika delar dramatik och romantik, ett sanslöst rytmiskt driv och en spelglädje som smittar. När Tarabband på onsdagskvällen spelade på Palladium tillsammans med stråkensemblen Musica Vitae är det sittande publik. Det känns nästan lite fel. Jag är ingen dansman men den här musiken manar till rörelse och det är påtagligt svårt att sitta still i stolen.

 

Jag är på intet sätt kunnig när det gäller arabisk musik. Att då recensera en spelning som tar avstamp i just arabisk musik kan te sig en smula förmätet. Men musik är på många sätt ett internationellt språk. Nadin al-Khalidi berättar att hon egentligen inte hittade sin kärlek till den arabiska musiken förrän hon kom till Sverige och träffade gitarristen Gabriel Hermansson. Och även om tonspråket dansar längs delvis andra skalor än den västerländska musiken och de arabiskspråkiga texterna är obegripliga för mig så kommunicerar musiken på andra nivåer.

Det är svårt att inte imponeras och bli berörd av al-Khalidis uttrycksfulla stämma och röstbehandling, av Hermanssons gitarrspel och Filip Runessons gråtande och skrattande violin. Och då har vi ändå glömt en närmast magisk rytmsektion. Och när al-Khalidi jammar loss med wah-wah-pedalen på sin saz vaknar associationer till när Led Zeppelinmedlemmarna Jimmy Page och Robert Plant åkte till någon medina i Marocko och jammade loss med lokala musiker på No Quarter-plattan och -filmen.

Det finns ett oemotståndligt spelmanskap här; det är inte ett band som spelar rakt fram mot publiken, de spelar med varandra, samtalar med instrumenten och drar på så sätt in oss i konversationen. Kombinationen med Musica Vitaes stråkar fungerar också mycket väl. Arrangemangen är riktigt bra och lägger något till musiken utan att, som lätt sker när man lägger symfoniska element till folk- eller populärmusik, lägga sig som en våt filt över alltihop. Faktum är att de känns helt naturliga i sammanhanget och det är synnerligen imponerande.

Rock rätt i skrevet

Thundermother. Foto: Ralph Bretzer

Rock n roll är farligt. Redan på Elvis Presleys tid kapade man honom på mitten i tv. Allt från midjan och ned var bannlyst. Den där råa, primala kraften som rocken hämtade från bluesen, från Robert Johnson, Willie Dixon och Muddy Waters. Men the powers that be kunde inte besegra kraften i det, den bar vidare över Elvis, Eddie Cochran, garagerockarna på 60-talet, via AC/DC, Motörhead och The Runaways till idag.

Det är inte en intellektuell kraft. Den siktar in sig rakt på skrevet – Elvis kallades inte Elvis the Pelvis för inte – och kanske är det därför den aldrig tycks dö ut; därför den tycks finna nya generationer att korrumpera (på det bästa av sätt) om och om igen. Och kanske är det därför jag blir alldeles varm inombords och ler fånigt varje gång jag känner dess kraft på en spelning.

Det är just där, live, den gör sig bäst. Det är då den får fritt spelrum, där den är som mest livsbejakande och kraftfull.
Den kraften var i högsta grad närvarande när Va Rocks och Thundermother stod på KB:s scen. Det är två band som bär sina AC/DC- och The Runaways-influenser tydligt synliga. Vi snackar alltså hårdrock med tonvikten lagd på hård rock och inte på heavy metal.

Va Rocks

Att förbandet Va Rocks börjar jobba upp en rejäl fanbase är också uppenbart. Ration mellan Va Rocks och Thundermother-t-shirts i publiken föll ut till förbandets fördel med god marginal. Det kändes dessutom som att det var mer folk när de spelade.

Jag såg dem senast på Malmöfestivalen för två år sedan. Sedan dess har de tagit ett rejält kliv. De känns tuffare, tightare och bättre. Att de ser ut att ha roligt på scen är också ett stort plus i kanten. Det smittar av sig.

Mycket handlar om att projicera självsäkerhet. Om Bon Scott i AC/DC, Lemmy i Motörhead eller Cherie Currie i Runaways någonsin tvivlade på sin förmåga att rocka sönder en publik så var det inget de på något sätt lätt synas utåt. Va Rocks känns självsäkra på samma sätt på scen och är det något Guernica Mancini i Thundermother utstrålar när hon kommer ut på scen så är det just självsäkerhet.

Det ska inte förväxlas med stöddighet, det är bara den där självklara känslan av att ha rätt att stå där mitt på scenen och kräva uppmärksamhet från en betalande publik. Det är en känsla som är absolut livsnödvändig för att den här typen av rå och rak rock ska fungera.

Dagens Thundermother är ett i princip nytt band. I mars förra året byttes alla medlemmar utom gitarristen Filippa Nässli ut, men det var inget som hördes på KB. Det nya bandet är samspelt och underhållande. Mancini är kanske ingen Adele men hon har bra klös i stämbanden, den rätta attityden och vet att äga scenen med små medel.

Jag kan dock tycka att det blir lite enahanda i längden. För fullängdsspelningar behövs en större variation. När det en bra bit in i spelningen smyger sig in en lite lugnare låt, i form av Fire in the rain från senaste självbetitlade albumet, är det något av en befrielse. Det ger också Mancini en chans att tydligare visa att hon inte bara är en bra frontperson utan också en duktig och uttrycksfull rocksångerska.

Än lever Nationalteatern

Foto: Ralph Bretzer

Visst var de barn av sin tid, Nationalteatern. Samtidigt har de något som får deras musik att leva och andas ännu idag, till skillnad från många andra band från proggens guldålder. Deras texter var mindre dogmatiska och mer anarkistiska. De gav röst åt förortsungdomarna med sina sånger, hämtade från de egna teaterföreställningarna, som äger relevans än idag. På många sätt var de punk innan punken.

Att deras musik lever råder inget tvivel om. Det hördes igårkväll på KB. Det hördes i styrkan på allsången, det märktes i åldersspridningen på publiken, på leendena när klassiker efter klassiker radades upp. Inte minst märktes det på publiktrycket. När jag kommer 20 minuter innan utsatt starttid ringlar sig kön längs Bergsgatan, runt hörnet och en bra bit in på Friisgatan. Spelningen sålde ut på två veckor och hela turnén är utsåld. Det är tydligen fler än jag som är tacksamma att Ulf Dagebys utsago från 2015 att det var ”noll procents chans till en återförening” kom på skam.

[contentcards url=”http://www.skd.se/nojesbloggen/2010/12/29/de-gav-rost-at-forortens-unga/” one_line=”true”]

Man skulle naturligtvis kunna hävda att det närmast är ett coverband som står på scen. Av de som var med när den stora majoriteten av låtarna spelades in är bara Ulf Dageby kvar. Anders Melander lämnade för länge sedan, Totta Näslund dog för drygt tolv år sedan och även Nikke Ström har lämnat. Men den tanken bleknar av kraften i de medlemmar som kommit i stället för dem som hoppat av och det faktum att det alltid skiftats medlemmar i bandet i och med deras ursprung som teatermusiker.

Det är djupt imponerande att höra hur Dageby, 73 år gammal, lyckas väcka liv i den ungdomliga vreden i uppväxlingen i Barn av vår tids andra hälft. Hänget i rösten kanske inte är vad det varit men glöden är det inget fel på. Kanske är det med ålderns rätt han lämnar så mycket av sånginsatserna över till Mattias Hellberg, som kom in i Tottas ställe 2005. Hellberg, som av många nog mest känns igen som Håkan Hellströms sidekick, gör en strålande insats i låtar som Spisa, Kolla kolla och Lägg av. Istället för att imitera de inspelade versionerna gestaltar han dem och fyller dem med blod, inlevelse och uppkäftighet.

Ett nyare tillskott till line up-en är Steget-sångerskan Matilda Sjöström som axlar de kvinnliga rösterna. Hon gör en strålande insats i Hon flytta’ ut till Bergsjön, Ingelas sång och, inte minst, Hanna från Arlöv som, vid sidan av Livet är en fest, skapar kvällens kraftfullaste allsång. Den växer i hennes händer enormt jämfört med när Dageby själv stod för sången när jag såg dem senast. någon gång i mitten av 90-talet. Sjöström är en lysande värvning med en förmåga att samtidigt med sin röst projicera sårbarhet och styrka.

Det är naturligtvis mycket nostalgi en sådan här kväll. De flesta av oss i publiken har levt med Nationalteaterns musik åtminstone i någon period av våra liv, somliga av oss hela livet. Man sjöng med i Kåldolmar och kalsipper på dagis, festade till Livet är en fest i ungdomen (Är det Sveriges mest missuppfattade låt? Den handlar ju om att livet inte är en fest, egentligen) och gråtit till Stranden och Bara om min älskade väntar. Där, på KB, slås jag av hur i princip varje textrad finns ingraverad i ryggmärgen.

Men det är inte bara nostalgi. När den knutna näven åker upp i klimaxet på Hanna från Arlöv är det lika mycket tidsskildring som högst levande kampsång. Sångerna lever, inte bara i våra minnen.

* * *

Låtlista:

Set 1
Bängen trålar (Mattias på sång)
Sent en lördagskväll (Ulf)
Hon flytta’ ut till Bergsjön (Matilda)
Ge mig mitt liv (Matilda)
Barn av vår tid (Ulf)
Spisa (Mattias)
Ut i kylan (Ulf)
Barn (Ulf – från en av hans soloplattor)

Set 2
Stranden (Ulf)
Jack the Ripper (Mattias)
Hanna från Arlöv (Matilda)
Kolla kolla (Mattias & Matilda)
Vi fortsätter spela rock n roll (Ulf)
Ingelas sång (Matilda)
Doin’ the omoralisk schlagerfestival (Matilda)
Livet är en fest (Ulf med Mattias & Matilda)

Extranummer
Lägg av (Mattias)
Bara om min älskade väntar (Ulf med Matilda)
Speedy Gonzales (Matilda med Mattias och Ulf)

* * *

Det ska fan ha en udda favortitlåt. Nationalteatern körde (naturligtvis) inte Sveriges styvbarn 2. Jag hade älskat att skrika med i rader som:

Det var vi som slängde rektorn ut från andra våningen
Elda i en lägenhet för 2 000 spänn [det var mycket 1972, reds. anm.]
Gangsterungar är djävulens barn
Missanpassade förortsbarn är vi.

* * *

Jag kan för övrigt varmt rekommendera att kolla in Matilda Sjöströms andra musikaliska projekt. Back in the day återfanns hon electroreggae-duon Äkta kärlek tillsammans med Stina Göransson (sedemera känd som Mästerkatten i dancehallgruppen Serengeti och numera som soloartisten Stina Velocette) men numera hörs hon i fina piano-och-sång-duon Steget.

Wohoo! Union Carbide är tillbaka!

Union Carbide Productions punder sin senaste återförening – 2003. Foto: Jessica Gow

Var det 1991? I så fall var jag nog 19 år. Det var då Union Carbide Productions kom till min hemstad, Falkenberg, och exploderade på scenen på Musikföreningen Kulturlagrets lilla scen.

På den tiden var Ebbot Lundgren inte den vaggande kaftanklädda uppenbarelse han skulle bli med Soundtrack of our Lives, bandet som föddes ur resterna av UCP. Jag minns att han avslutade spelningen iförd endast silverfärgade badbyxor och att det var bra svettigt i den packade lokalen. Det var annars inte så ofta det var packat på Kulturlagret, tyvärr.

– Kungen är här, kungen är här, viskade en kompis, inte utan upphetsning i rösten precis innan spelningen.
Nej, det var inte Carl-Gustaf som kom in i rummet utan Stellan Bengtsson, den första svenske pingisvärldsmästaren som också var känd lokalt för att ha stans största och bästa skivsamling.

Ett par år senare kastade bandet in handduken och ur askan reste sig det, som via ett antal olika konstellationer som till exempel Levitation Ball, skulle bli The Soundtrack of our Life.

1999 står jag utanför baren The Rain Dancer i Seattles universitetsdistrikt och snackar med en yngre man som knappast kan ha varit myndig när UCP lade ned verksamheten.
– Kommer du från Sverige? Varifrån? undrade han.
– Jag bor i Göteborg, svarade jag.
– Oj, känner du till Union Carbide? De kommer väl därifrån? undrade han då.

Fördomen säger ju att det på andra sidan pölen ska vara svårt att hitta folk som kan skilja Sverige från Schweiz och än mindre känna till svenska städer och, gamla nedlagda protopunkband. Men ett halvår i grungens födelsestad har lärt mig att det åtminstone då fanns en stor respekt för svensk garage- och punkrock. Inte minst såg man en del Nomads-t-shirts och att Union Carbides spelning i staden någonstans i 90-talets gryning hade satt sig på minnet hos åtminstone den då unge mannen som jag pratade med.

Nu återförenas Union Carbide för spelningar under sensommaren. Fredagen den 24 augusti spelar de på Liseberg och den 6 september på Gröna Lund. Fler spelningar har ännu inte utannoserats men, tja, Lisebergsspelningen är på pricken en vecka efter att Malmöfestivalen går i mål. Just sayin’.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 47 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Roffe Ruff. Birdcloud, Svenska Akademien, Jason Isbell.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Michelle McNamar: I'll be gone in the dark - one woman's obssesive search for the golden state killer.
Ser just nu: Bland andra The Deuce och American Horror Story. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer
×