Värdiga vinnare, men …

Foto: Chris Pizzello/Invision/AP

Först ska det sägas: Metallica är en värdig mottagare av Polarpriset. Det är allt för få gånger man har haft en anledning att säga det om en pristagare till detta pris som har något slags ambition att vara ett nobelpris i musik.

När Metallica började göra sig hörda utanför den snävaste kretsen som lyssnade på (då) extrem hårdrock i mitten av 80-talet gick jag i högstadiet och de bjöd något som då upplevdes som alldeles nytt. Kill em all från 1983 var något alldeles nytt med sin brutalitet och skärpa. Med Ride the Lightning (84), Master of Puppets (86) och …and justice for all (88) förfinade de sitt hantverk. Det lät tightare och bättre och framför allt vässade de låtskrivandet något enormt. Låtarna hade en omedelbar tillgänglighet som gjorde att de nådde utanför den smala subgenren.

Tillsammans med de övriga i det som skulle bli thrash metal-genrens Big 4 – Anthrax, Slayer och Megadeth (med forne Metallica-gitarristen Dave Mustaine) – fick de vad som hade varit en extrem subgenre att röra sig mot att bli något av hårdrockens mittfåra, inte genom att urvattna musiken utan genom kvaliteten på musiken.

I händerna på demonproducenten Bob Rock – som tog över efter dansken Flemming Rasmussen som rattat alla tidigare plattor utom debuten – blev det portalverket Metallica – mer känd som The Black Album – från 1991, ett album som lyfte dem till världens kanske största hårdrockband i en tid när hårdrocken höll på att dö ut under den mäktiga grungevågen som rullade in över musikvärlden.

Jag kan inte påstå att de gjort så värst mycket minnesvärt efter den plattan, bortsett från filmen Some kind of monster, ett slags Spinal Tap på riktigt, som visade upp ett band i upplösningstillstånd men som trots allt kämpade sig igenom en svår tid med galloperande egon och ett uppslitande basistbyte där James Hetfield och Lars Ulrich framstod som trätande småbarn medan gitarristen Kirk Hammet stod i mitten och verkade säga: kan vi inte bara vara snälla mot varandra? Lika delar patetiskt, ärligt och underhållande.

Med detta sagt är ändå valet av Metallica en tecken på ett pris som inte riktigt tycks ha någon klar väg att gå. Metallica är det andra hårdrocksbandet som får priset. Led Zeppelin fick det 2006 och var naturligtvis ett självklart val som första band i genren – det fanns egentligen två möjliga: dem och Black Sabbath, två band bildade på 60-talet och för hårdrockens fortsatta utveckling var väl egentligen Sabbath det viktigaste.

Metallica å andra sidan står på axlarna av giganter. Hela the new wave of british heavy metal å ena sidan och Motörhead å den andra med deras blandning av blytung rock n roll och punk å den andra. Precis som när Springsteen fick Polarpriset före Bob Dylan och att Paul McCartney fick det före Chuck Berry prisar man här eleven före läromästaren. Man kan även ifrågasätta varför Deep Purple inte fått priset före Metallica. Inte för att de är en självklar förebild för Metallica men de är ändå en hörnsten i hårdrockens utveckling.

Man vill naturligtvis dela ut priset till levande människor och det är problematiskt att man missat så många chanser. Lou Reed borde ha fått priset, så också Motörhead. Reed är död, liksom Lemmy. Man hade chansen och tog den inte. Man borde också sett till att könsfördelningen var bra mycket jämnare än vad den är. Måtte de passa på innan medlemmarna i Kraftwerk, Einstürzende Neubauten, KRS One och Sonic Youth går ur tiden. Det finns också ett stort antal kvinnor som borde få priset: Dolly Parton, Aretha Franklin och Mavis Staples för att bara nämna några. Och när ska hip hopen prisas?

Med det sagt är detta ett stort steg upp från förra årets totala bottennapp med Sting…

* * *

Förövrigt är det tragiskt att Cliff Burton aldrig fick uppleva det breda erkännande bandet skulle få, såväl superstjärnestatusen som Polarpriset. Han avled den 27 september 1986, blott 24 år gammal, när bandets turnébuss körde av vägen i Dörarp i Småland under Master of Puppets-turnén.

 

Där rök den (eventuella) creddigheten

I 40 år har man putsat på den ultimata skivsamlingen. Har alla de klassiska 80-talsplattorna med svartsynthetens mästare Nick Cave. På vinyl, naturligtvis. All den rätta konnesörpunken, no wave-singlarna, Neubauten och Sonic Youth. Blandat upp det på ett genomtänkt sätt med americana, soul, klassisk rock, electronica, hiphop, jazz, 70-tals-hårdrock och noga utvalda mainstream-album.

Jag har skaffat mig en guilty pleasure – Mariah Carey – som jag hållit fast vid i 15 år och trots att hennes musik är just en guilty pleasure är jag beredd att försvara den i spalterna. Och på det kryddar vi samlingen med några ironiska innehav (Britney Spears-samlingen är det mest tydliga exemplet).

I 17 år har jag skrivit om musik yrkesmässigt. Läst allt jag kommit över. Försökt att ha ett intellektuellt förhållningssätt till populärkulturen i allmänhet och musiken i synnerhet. Försökt bygga upp cred och trovärdighet.

Och sedan händer det. Ögonblicket när allt rasar. Vi sitter och tittar på tv. Det är Sveriges största underhållningsprogram med det allra, allra sämsta som den svenska musikindustrin kan uppbåda (det var verkligen det i lördags).

Melodifestival och tre miljoner tittare. Vem dyker då upp där mitt i alltihop, mitt i en tafflig sketch med GW? Ja, ni ser på bilden ovan. Med namn och bild. Och med ett skrivfel i ingressen dessutom. I en artikel som handlar om ett skrivfel. Och där rök all den eventuella creddigheten …

Suck. Och på det blev man kallad Mello-Ralph på Facebook efteråt.

Det låter fruktansvärt men det är underbart

VIDEOPREMIÄR

– Det är kalendrar, det är planering och det finns inget utrymme för spontanitet.
Livet som nybliven förälder kanske inte är så rock n roll. Men Sista Bossen har satt föräldraskapet i centrum för nya videon Titta inte på mig (när jag vaggar).

Det är nio månader sedan jag sist såg Malmöbandet Sista Bossen. Då sparkade de igång ett rejält röj på Bengans kafé i Göteborg. Albumet Titta inte på mig (när jag dansar) hade precis släppts och sångaren Hampus Sundén – som i vanlig ordning tog hela lokalen i besittning för sitt scenutspel – gick i väntans tider. Vilken dag som helst skulle ett betydligt viktigare släpp ske. Han skulle bli pappa för första gången.
Nu delar Bonnie, som dottern heter, rampljuset med pappa i nya videon Titta inte på mig (när jag vaggar). Som titeln antyder är det en version av albumets titelspår – och som sådan ganska annorlunda än originalet – men det kommer vi till.

Bakgrunden till det nya släppet är att singelsläppet till albumets titelspår blivit duktigt försenat.
– Vi hade planerat att släppa videon till originalversionen i maj förra året, säger Hampus.
– När det blev så försenat så ville vi göra en grej av det och slog på den stora trumman. Det är egentligen bara en ursäkt att släppa en singel åtta månader efter att albumet kommit ut.
Nu blir det som en EP istället med fyra versioner av samma låt. Idag släpps alltså barnviseversionen. På måndag kommer en karaokeversion (Titta inte på mig (när jag karaokar)) och nästa fredag en liveversion – inspelad med mobilkamera.
– Det låter vedervärdigt men är alldeles underbart, säger Hampus med ett skratt.

Titta inte på mig (när jag dansar) – originalversionen, alltså – är som brukligt när det gäller Sista Bossen kantiga postpunk-beats, med insprängda öar av ytterst temporärt lugn och närmast lite progressiva melodiska utflykter. I barnvisan är anslaget annorlunda men ändå med det där Sista Bossen-tilltalet.
Hur tänkte ni när ni gjorde barnviseversionen?
– Vår tanke var att göra den till ett soft piano, lite “quirky” sådär. Vi jobbade med midi rakt in i datorn och sedan har pianisten Ylva Almkrans gjort ett pianoarr på låten. Sedan lade vi till lite extra midiinstrument, som en liten flöjt, för att det helt enkelt var roligt. När det var dags att lägga sången så skrev jag ihop texten nästan samtidigt som jag skulle göra det. Det var en väldigt avslappnad process.
Texten rör sig kring det nya pappalivet.
– Jag ville att den skulle handla om den nya tillvaron av att ha ett barn och att försöka vara tillräcklig. Slutklämmen är att jag vill knyta an till min dotter. Men vi har ändå bevarat någon typ av humor, tycker vi i alla fall själva.

Man kan ifrågasätta om det verkligen är en barnvisa, åtminstone i traditionellt hänseende, med tanke på tematiken.
– Det är en barnvisa ur ett vuxet perspektiv. Vi försökte spegla hur vardagen ser ut. Det är mycket barnvagnspromenader och gungande i parken. Det är flera timmars bus om dagen. Och den här känslan av att vara en clown. Det finns inget härligare än att gå till öppna förskolan och titta på det vuxna.
– Man är rädd i början och man ska vara tillräcklig. Barnet ska älska en och man älskar barnet. Vi har försökt spegla det där lite grann i låten.

 

Hur är det att kombinera rock n roll-livet med att vara nybliven förälder?
– Det är kalendrar, det är planering och det finns inget utrymme för spontanitet. Det krävs minutiös planering för att få till spelningar och rep och så vidare. Och man får inte glömma bort sin partner. Man är ju tre. Det är ju inte bara ett barn jag fått utan även en förändrad relation. Det är sjukt viktigt att man får tid för varandra och att man visar mycket kärlek. Det är något jag tror att många småbarnsföräldrar glömmer bort. Att det är därför skilsmässostatistiken är som den är.

Än så länge är Hampus ensam förälder i bandet.
– [Gitarristen] Fredrik [Persson] är i och för sig nybliven med hus så man kan säga att han också är lite förälder. Han säger alltid att han ska hem till huset. Det känns som att våra rep måste läggas upp efter den nyblivne föräldern och den nyblivne husägaren.

Texas kommer till Sverige

Foto: Monika Flueckiger/Keystone/TT

Jag antar att det är åldern som gör det, men det kommer en stilla nostlgivåg över mig när pressmeddelandet om att Glasgowbandet Texas kommer till Sverige. Den där sorgsna slidegitarren och det puttrande munspelet i introt till deras hit ”I don’t want a lover”, inledningsspåret på debutalbumet Southside från 1989, börjar spela i skallen. Och så Sharleen Spiteris sång förstås med en lätt skotsk accent trots det amerikanska anslaget i bandets musik. Det blev fler plattor och fler hits: ”Summer son”, ”Say what you want” och ”Black Eyed Boy” inte minst men det det är den där första plattan som lever kvar i mitt minne.

Och minnena från en Roskilde-spelning i början av 90-talet som dyker också upp i minnets filmduk. Det är länge sedan jag lyssnade på deras musik och jag drar på senaste plattan som gått mig helt förbi, liksom det mesta de gjort efter 90-talet. Jump on board från förra året visar sig vara helt okej, ja, kanske till och med bättre än så. Spiteri, som fyllde 50 i november låter lika bra som för 20 år sedan och på låten Great Romances minner den inte så lite om Blondie-sångerskan Debbie Harrys glansdagar.

– Man vill bara veva händerna i luften, snurra i cirklar och sjunga skallen av sig. Vi är lite äldre, förhoppningsvis lite klokare och det är bara, liksom, låt oss lösa saker och inte bråka längre, säger Spiteri i pressmedelandet.

– Nu när jag är äldre har jag hittat lugnet. Jag är 50 nu. Jag spenderade lite tid i Indien efter förra turnén och det gav mig en del klarhet kring mitt liv – Jag tycker att det har påverkat texterna på den här plattan, gett dem kanske en större känsla av tolerans, att bry sig om människor, medvetenhet om andra? Jag är väldigt säker på vem jag är. Jag är väldigt säker på vad jag vill ha i mitt livet. Och vem jag vill ha i mitt liv. Och jag vet definitivt vem jag inte vill ha i mitt liv.

Vad hon refererar till i den sista meningen av citatet är oklart. Hur som helst verkar det inte röra sig om bandmedlemmarna för, att döma av deras Wikipedia-sida, är kärnan i bandet intakt från glansdagarna. Basisten Johnny McElhone (tidigare i Altered Images) som hon en gång i tiden startade bandet med är kvar liksom ursprungsgitarristen Ally McErlaine. McErlaine, låg i koma under nio veckor och spenderade ett halvår på sjukhus efter en massiv hjärnblödning 2009, Sedan 2011 turnerar han dock med bandet igen.

Senaste medlemstillskottet, trummisen Ross McFarlane kom i och för sig in i bandet 2011 men de förefaller ha haft något av en svängdörr på just trumstolen.

Den 5 juni spelar Texas på Pustervik i Göteborg och kvällen efter på Nalen i Stockholm.

Lady Gaga ställer in turné

Lady Gaga uppträdde på den 60:e årliga Grammygalan på Madison Square Garden i New York den 28:e januari. Foto: Matt Sayles/Invision/AP/TT

Lady Gaga plågas av svåra smärtor – nu ställer hon in Europa-turnén, däribland spelningar i Stockholm och Köpenhamn.

Om knappt två veckor, den 15 februari, skulle Lady Gaga ha stått på Globens scen på sin Joanne World Tour och två dagar senare skulle hon uppträtt på Royal Arena i Köpenhamn. Men så blir det inte.

Stefani ”Lady Gaga” Germanotta plågas av svåra smärtor och tvingas nu ställa in resten av turnén.

”I går kväll, med starkt stöd från sitt medicinska team, tog Lady Gaga det väldigt tuffa beslutet att genast avsluta turnén. Hon är extremt ledsen och djupt bedrövad över att hon inte kan spela för sina europeiska fans, som så tålmodigt har väntat på henne” skriver arrangören Live Nation i ett pressmeddelande.
”Hon tas nu om hand av medicinska experter som jobbar nära henne så att hon ska kunna spela för sina fans under åren som kommer.”

Den europeiska delen av världsturnén har redan skjutits fram en gång på grund av de smärtor Stefani Germanotta plågas av. Från början skulle den ha startat i september förra året. I dokumentären Gaga: Five foot two berättar Germanotta att hon lider av kronisk värk orsakat av begynnande fibromyalgi.

”Jag har alltid varit ärlig om kampen med min fysiska och psykiska hälsa. Jag har i åratal försökt gå till botten med dem. Det är komplicerat och svårt att förklara, och vi försöker förstå det. När jag blir starkare och när jag är redo berättar jag mer om min historia och planerar att kraftfullt ge mig i kast med det så att jag inte bara kan öka medvetenheten utan även stöda forskningen för andra som lider som jag gör, så jag kan hjälpa till att göra skillnad” skrev hon själv på sin hemsida i samband med att turnén sköts upp.

”Jag använder ordet ”lida” inte för medlidande eller uppmärksamhet och har varit besviken över att se att människor online hävdar att jag är dramatisk, hittar på det här eller spelar offer för att komma ur turnerandet. Om du kände mig skulle du veta att detta inte kunde vara längre från sanningen. Jag är en fighter. Jag använder ordet lider inte bara för att trauma och kronisk smärta har förändrat mitt liv men för att de hindrar mig från att leva ett normalt liv. De hindrar mig också från att göra det jag älskar mest i världen: att uppträda för mina fans. Jag ser fram emot att turnera igen snart, men jag måste vara med mina läkare just nu så jag kan vara stark och uppträda för er alla de närmaste 60 åren eller mer. Jag älskar er så mycket.”

* * *

Några av de texter jag skrev i samband med Lady Gagas Malmöspelning 2010:

Krönika: Gaga – den nya tidens superstjärna
Liverapportering: Gaga – minut för minut
Recension: En starkt lysande fest för ögat

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 47 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Roffe Ruff. Birdcloud, Svenska Akademien, Jason Isbell.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Michelle McNamar: I'll be gone in the dark - one woman's obssesive search for the golden state killer.
Ser just nu: Bland andra The Deuce och American Horror Story. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer
×