Att ta livet i egna händer

Ebba Grön. Foto: Ingvar Svensson / SVD / TT

Det måste ha varit 1980, när jag var nio år, första gången som jag hörde punk. Ebba Gröns 800 grader kom på bilradion när pappa körde in för att parkera utanför den lokala stormarknaden i Falkenberg en lördagsförmiddag. Minnet har etsat sig fast, även om det skulle ta ytterligare tio år innan jag började lyssna på punk på allvar, och då framförallt på Joakim Thåströms stora förebilder: The Clash.
Kanske var det något med intensiteten som brände in den i minnet, eller kanske det faktum att jag grubblade över vad de egentligen menade med att det skulle bli 800 grader. Långt senare fattade jag att den handlade om kärnvapenkrig.

Jag var med andra ord för ung när punken hände på riktigt. Redan 1978, samma år som Ebba Grön släppte sina första singlar, hade ju Crass deklarerat punken död. Men de brittiska anarkopunkarnas utsago har kommit på skam, även om den ur deras perspektiv nog i högsta grad var död. Punken blev uniform med den andra vågen av brittiska punkband. Plötsligt fanns det ett sätt musiken skulle låta på. Den musikaliska öppenhet och de genreöverskridande experiment som såväl den första brittiska punkvågen som deras föregångare i New York stod för hade tagits över av postpunken.

Dessutom hade musikindustrin, som ju punken delvis var en protest mot, i mångt och mycket redan slagit sina klor i och kommersialiserat genren. De av banden i den första vågens band som överlevde blev bättre på att spela och vidgade sin musikaliska palett. The Clash var färgade av bandmedlemmarnas kärlek till reggaen och Joe Strummers lika ständiga som stilsäkra musikaliska nyfikenhet. Sex Pistols-sångaren Johnny Rotten å sin sida bildade Public Image Limited, ett av postpunkens flaggskepp.
Sedan dess har punken ständigt återfötts för nya generationer. Pop- och trallpunk kontrasteras med råpunk och d-takt. Grungevågen, med Nirvana i sitt epicentrum, må ha varit kortlivad men under några år på 90-talet betydde den allt för många, däribland mig.

Punkens bestående arv är ändå detta: alla kan spela och avståndet mellan band och publik är en fiktion. Dessutom skapade den – här i Sverige tillsammans med proggen, eller i alla fall i dess efterföljd – en infrastruktur för oberoende musikskapande, skivutgivningar, distribution och, inte minst, spelningar. Se bara på musikundret i Klippan som Skånskan skrev om igår.
“Att göra musik ska vara lätt, inte svårt” säger den svenske punklegendaren Stry Terrarie i artikeln här nedanför i bloggen.
Punken har lärt generationer av ungdomar att ta saken i egna händer, att skapa själv; att göra sin egen musik, spela in sina egna skivor, arrangera sina egna konserter och skapa sina egna tidningar.
Eller som det klassiska klottret säger:
“Du har inte en chans – ta den.”

Vid 40 års ålder lever den forna snorungen och har, trots många bud om motsatsen, hälsan (något oväntat med tanke på att den inte alltid har förknippats med hälsosamt leverne) i behåll. I Göteborg har 14-årige Jon Fredriksson, lokalt mer känd som Punk-Jon, lyckats att, med sina gatuframträdanden med egna låtar och gamla punkklassiker, spela sig till ett skivkontrakt. Nog är det ännu liv i den döda hästen som Sex Pistols ville flå.

 

Foto: David Handschuh/AP/TT

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 47 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Roffe Ruff. Birdcloud, Svenska Akademien, Jason Isbell.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Michelle McNamar: I'll be gone in the dark - one woman's obssesive search for the golden state killer.
Ser just nu: Bland andra The Deuce och American Horror Story. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer