Klippan, bruksorten som värmt pophjärtan i 40 år

Foto: Ralph Bretzer

Klippans centrum. Orden värmer än idag pophjärtan, och det inte bara på grund av Torssonlåten som lånar dess namn.
Här föddes för 40 år sedan, i kyrksalshusets källare, något oväntat ett svenskt popunder.

Bilen rullar norrut från Malmö. Wilmer X låt ”Vägen till Klippan” leder färden via stereon. Hade jag valt att ta tåget istället hade Torssons ”Klippans centrum” fyllt samma funktion. Jag hälsas välkommen av en skylt och under den en annan: ”Klippanpopen 40 år – utställning på Klippans konsthall”. Jodå, visst bär man arvet med sig.

– Det började med konsert och kvarsittning.
Jag möter Thomas Holst på ett kafé i centrum. Det första han gör är att berätta om sitt första – och något oplanerade – framträdande med det band som mer än något annat kommit att förknippas med den nordvästskånska bruksorten, Torsson, ett band han idag har varit medlem av i mer än 30 år, parallellt med medlemskapet i Wilmer X, ett band som också har tydliga kopplingar till Klippan.

Thomas Holst gjorde sin forna kollega från Kommissarie Roy, Kiddie Manzini, sällskap in i Torsson. Arkivbild

1977, när Holst var 14 år, skulle Torsson spela i aulan på Snyggatorpsskolan. Själv låg han hemma och var sjuk men bodde tvärs över gatan från skolan. På tiorasten kom kompisarna och hälsade på och påminde honom om vad han skulle missa.
– Jag vill minnas att jag inte ens tog av mig pyamasen utan bara trädde jeans, tröja och jacka över och gick in. Jag och min kompis sprang upp på scenen och doade på sista låten, jag tror det var Johnny B Goode.
Han blev iakttagen av sin klassföreståndare som uttryckte sin förvåning över att den normalt sett skötsamme pojken var sjukanmäld men ändå, uppenbarligen, frisk nog att gå på konsert.´Det slutade med kvarsittning och en utskällning av rektorn, men värt det var det.
– Ja, tusen gånger om. Det var första gången jag stod på scen med Torsson och jag fick kvarsittning. Det låter som en Torsson-text, säger han med ett skratt.

Spelningen skulle få stor inverkan på 14-åringens liv. Torsson öppnade med en tolkning av blueslegendaren Elmore James låt Talk to me baby.
– Jag var helt chockad. Jag visste inte att det kunde låta så bra om musik.

1977 hade Klippans hela kommun 16 427 invånare. Det är inte ett stort underlag för en musikscen men det skulle visa sig tillräckligt. Samma år föddes musikföreningen Bombadill och studion med samma namn. I deras efterföljd kom skivbolagen Svenska Popfabriken och Kloaak. Och en lång rad band: Kriminella Gitarrer (som släppte Sveriges första punksingel), Kommisarie Roy, Noise, Torsson och Wilmer X.
– Det började så blygsamt som det bara kan göra med några gymnasiekillar som ville ägna sig åt musik men inte riktigt visste hur. Och så var det en musiklärare som var öppensinnad och tyckte att deras kreativitet var rolig. Han fixade en synth och en lokal och en enkel bandspelare och det är faktiskt embryot till allt som sedan hände i Klippan.

Bo Ingvar Olsson. Foto: Lazlo Nemeth

Musikläraren ifråga heter Bo Ingvar Olsson och var klassiskt utbildad, spelade fiol i Stephanne Grapellis anda och intresserade sig för elektronmusik. Men han var öppen för andra former av musik.
”Jag tror att alla sorters musikyttringar har kvaliteter. Ibland kan det vara svårt att hitta dem i viss sorts musik men jag tycker om alla sorters musik” sa han i SVT:s Magazinet 1982, i ett inslag som tog pulsen på Klippanpopen. I samma program sa reportern Christoffer Barnekow:
”Musiken från Klippan är saklig och fri från självömkan. // Klippan är lite grann som Liverpool i början av 60-talet.”

Förutom Bo Ingvar Olsson var det två killar som redan hade gått ut gymnasiet när föreningen Bombadill startades som kom att få centrala roller: producenterna Mats Pettersson och Anders Pålsson – mer kända som Mats P och Pål Spektrum. De båda herrarna ligger dessutom bakom den nyutkomna boken ”Ett skivbolag i varje by – Om Svenska popfabriken i Klippan.
– Det var några eldsjälar – det är de som behövs – och de var inte bara intresserade av att spela i band utan de var också intresserade av att driva föreningen och kom på att de ville ge ut skivor.
– De var väldigt präglade av punken och anammade den här attityden. Torsson låter inte så men om man bortser från musiken och ser till hur de tänkte, tyckte och jobbade var det väldigt mycket punk.

Thomas Holst när Wilmer X var med och invigde Citytunneln i Malmö 2010. Snart återförenas bandet för sin 1 000:e spelning som äger rum på Sweden Rock .Foto: Stefan Persson

1981, tre år innan han började i Wilmer X och fem år innan han blev en del av Torsson, hette Thomas Holst band Kommisarie Roy, ett band som blandade Status Quo, glamrock och punk med sång på bred Klippandialekt och texter som innehöll pojkrumsdrömmar om prinsessan Caroline av Monaco och suget efter mat från Möllans Pizza på andra sidan Storgatan.
– Vi hade inte sett världen någon av oss. Jag tror jag var 19 när jag flög första gången. I min familj gjorde man inte sådant. Vi satt rätt mycket på rummet och drömde oss bort.

Kommisarie Roy sjöng, som sagt, om Möllans Pizza och om en Klippanpåg på vift i världen (Helsingborg). Torsson om Pålles gatukök (som var bäst för där jobbade morsan till (Bombadillprofilen) Sven Tall) och Wilmer X om vägen till Klippan. Den lokala förankringen var viktig.
– När man tänker på Torsson och Klippan så betyder den ju allt och så var det även från Kommissarie Roy och en del andra band.

Torsson spelar på Stortorget i Malmö 2002. Thomas Holst, till vänster i bild, och Bo Åkerström. Foto: Eva-Lisa Svensson/ARKIV

Thomas Holst tycker att man kan tala om ett Klippansound även om banden var sinsemellan olika.
– Ja, det tycker jag. Det är så enkelt att det fanns begränsningar. Det fanns inte pengar att skaffa utrustning för alla gånger. Därför blev väl Klippansoundet att det låter lite spinkigt. Ja, inte om alla inspelningar, kanske, men Klippan har ju nästan blivit synonymt med Torsson. Deras första skiva – som jag tycker är underbart bra, jag är inte med på den så jag kan säga det – den är ju väldigt tunn i ljudet.
Många speltillfällen bjöds det inte på i en liten ort men det anordnades elektronmusikuppspelningar i biblioteket, månadskonserter (om än inte varje månad) och den årliga Parkfesten. Kriminella gitarrer slog upp dörrarna till sin lokal och hade replokalsspelningar.

– Man skulle inte kunna förklara för yngre människor, mina barn till exempel, hur torftigt det var, hur lite som fanns. Det var två tv-kanaler och så fanns det tidningar.
– Vissa har teorier om att kreativitet föds ur leda. Och visst, om man tänker efter så fanns det inte så mycket konkurrens. I ett sådant här litet samhälle på 70-talet fanns det nog en dos av sanning i det.
Om vad ungdomarna, och deras initiativrike musiklärare, tog sig för var det inte så många på byn som tog någon notis av. I alla fall inte till att börja med.
– När samlingsalbumet Svensk Pop kom började det skrivas lite om det. Det fanns inte lika mycket media som nu och om Expressen eller Aftonbladet gjorde en hel- eller halvsida så var det jättefett. Och det gjorde de!

Boken som firar 40-årsjubileet. Omslagsfotot visar Thomas Holst band Kommissarie omkring Sven Talls bil.

Torssons första album, med hitsingeln Det spelades bättre boll, släpptes 1980 och gjorde naturligtvis sitt till för att öppna ögonen på människor.
– När vi gjorde vår lp med Kommisarie Roy 1981 så gjorde vi en spelning på Regnbågen. Jag var rätt skeptisk men det kom massor med folk och alla stannade kvar när vi skulle spela. Det normala var att åtminstone hälften bara stack och sket i det. Vi förstod ju att det var folk på högstadiet som hade köpt skivan. Det var väldigt smickrande, vi hade inga sådana förväntningar.

Sedan dess har Klippanpopen blivit ett begrepp. I konsthallen pågår fram till den 14:e januari en jubileumsutställning, den nya boken ligger på bokhandelsdiskarna och även om Pålles gatukök är sedan länge hädangånget så finns det ett Nya Pålles som på skylten ute vid vägen gör reklam för Pannbiff me’ lög – vilket man väl får förmoda är en hommage till Torssons låt Klippans centrum. När jag avslutar mitt Klippanbesök med en korv där låter jag dock bli att fråga om Sven Talls morsa jobbar kvar.
– Nu märker jag ju att det är en enorm skillnad. Det har pratats och skrivits så mycket om det här att det är jätteförankrat även bland människor som inte har något större musikintresse. De är stolta och glada över Klippanbanden, säger Thomas Holst.

1982 åkte Christoffer Barnekow till Klippan för att göra reportage om orten och dess musikunder för tv-programmet Magazinet. 15 år senare kom han tillbaka för en uppföljning.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 47 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Roffe Ruff. Birdcloud, Svenska Akademien, Jason Isbell.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Michelle McNamar: I'll be gone in the dark - one woman's obssesive search for the golden state killer.
Ser just nu: Bland andra The The Deuce och A Discovery of Witches. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.
×