Känslan av att se en stjärna i vardande

Foto: Ralph Bretzer

Den där känslan.

Det är en torsdagskväll i november. Malmö är vått. Det har regnat men det är för ovanlighetens skull varken särskilt kallt eller blåsigt. Man står i baren med en öl och väntar på att musiken på scen ska börja.

Så gör den det. Och det känns som att allting bara faller på plats.

Det är ett ungt begåvat band som spelar soul. I spetsen för dem en ung sångerska som bär ett tungt arv på sina axlar.

Det är svårt att sjunga soul. Inte bara rent tekniskt. Soul handlar om att projicera och förmedla känslor. Man står på jättars axlar. Man kommer att jämförs med Aretha och the Staple Singers; med Otis Redding, Marvin Gaye och Amy Winehouse.

Shirin har inte släppt sitt första album än. På Spotify finns än så länge bara en låt med henne – om man inte räknar hennes cover på Frans mello-vinnare If I were sorry. Då är det naturligtvis tufft att stå upp i sådan konkurrens.

Så mycket mer imponerande då att hon går in och äger på det sätt hon gjorde på Moriskan i torsdags kväll.

Det är den där känslan. Den där känslan av att vara i en liten intim lokal med en artist som känns förutbestämd att bli en stor stjärna.

Shirin har en självklarhet i sitt sätt att vara på scen, att tala med publiken och, framförallt, att sjunga som får mig att tro att de dagar man har chansen att se henne på så nära håll är räknade.

Hon tar Britneys Spears bästa låt, Toxic, och får den att blommat ut till något själfullt och viktigt. Hon tar Lana Del Reys Video Games, en personlig favorit, och ger den en helt ny dimension. Och framförallt hittar den perfekta balansen mellan soul och disco i Jermaine Stewarts We don’t have to take our clothes off.

Och mest imponerande av allt: hon får det att verka lätt. Som att det bara flödar ur henne, som att det bara uppstår ur tomma intet, vilket det naturligtvis inte gör.

När jag intervjuade Shirin i somras liknade jag hennes röst med Amy Winehouse och Adele. Det är naturligtvis stora ord men jag känner ändå inte att de på något sätt kommit på skam.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 47 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Wargirl, Roffe Ruff. Birdcloud, Svenska Akademien, Jason Isbell.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Michelle McNamar: I'll be gone in the dark - one woman's obssesive search for the golden state killer.
Ser just nu: Bland andra The Deuce och American Horror Story. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.