Mellan Laurel Canyon och urskogen

Foto: Ralph Bretzer

Amanda Wernes reverbindränkta gitarr smyger sig in i medvetandet. Jag sitter på en bänk vid Gustavscenen med en öl i handen och vilar trötta festivalben. Vad kan väl passa bättre när klockan slagit midnatt på festivalens andra dag och någon dj pluggar houseplågor jag definitivt är för gammal för på Stortorget än lite finstämd prärierock?

Amanda Werne, som uppträder under namnet Slowgold, är en artist jag varit nyfiken på ett tag men som det inte blivit av att jag kollat in. Hon har på några få år hunnit såväl bygga upp en respektabel katalog av skivor som samlat på sig en imponerande mängd hyllningar från såväl svensk som utländsk press. Att hon dessutom uppträtt tillsammans med Freddie Wadling borgar för kvalitet.

Den där reverbindränkta gitarren smyger sig på, i ett par takter. Sedan faller basen och trummorna in med tyngd och kraft. Ena sekunden är det mjukt och smeksamt, i nästa är det fullt ställ. Jag tänker i ärlighetens namn inte så mycket på prärien och de vidöppna vidderna. Snarare på en plats där Laurel Canyon möter den svenska urskogen; en plats där Neil Young gör ett av sina besök i Crosby, Stills & Nash, sparkar liv i Stephen Stills och låter gitarren yla i natten; en plats där the shotgun shack har vita knutar.

Wernes gitarr smyger inte längre. Den sjunger, talar, skriker. Hennes ögon är slutna och håret en skog. Hon är ett med sitt instrument och ett med sångerna. Trioformatet skulle kunna vara begränsande men tillsammans med basisten Johannes Mattsson och trummisen Erik Berntsson hittar hon en dynamik som målar tavlor och skissar drömmar.

Slowgold lyckas med det svåra att låta det psykedeliska, svävande och finstämda få styrka, textur, groove och bett. Och det utan att låta som en karbonkopia på det sena 60- och tidiga 70-talets acidrock. För bredvid Neil Young och Stephen Stills smyger sig Turid och Barbro Hörberg in i den djupt egensinniga mixen.

Eufori med sorgkant

Foto: Ralph Bretzer

Little Jinder står ensam på ”marknivå” på scenen medan hennes band står på rejäla upphöjningar. Det sätter allt fokus på henne. Ett sådant drag kan vara på gott och ont. När Brian Fallon i The Gaslight Anthem på Malmöfestivalen för några år sedan körde ut sina bandmedlemmar nästan i kulisserna gav det intrycket av ett band i splittring. Men Little Jinder är inte ett band utan en soloartist och hennes musik har ett solitärt drag som gestaltas väl på detta sätt.

Jag bläddrar igenom bilderna i kameran och slås av hur få leenden jag ser på Josefine ”Little” Jinders läppar. Det slår mig för det är inte riktigt så jag upplever spelningen. Visst har låtarna sorgkant men det går också ett starkt stråk av eufori igenom det. Det är små tonårsnoveller som ekar av Stockholmsnatt, fylla, krossade hjärtan och spirande kärlek. Extasen bor granne med katastrofen. Allt belyst genom ungdomens förstorande lins.

Det har hon gemensamt med Håkan Hellström och Veronica Maggio men Little Jinders musik är avigare, truligare. Det gör den på intet sätt sämre, ger den bara mer tuggmotstånd. Av naturliga skäl har hon inte jobbat upp en lika stark låtkatalog som de svenska (eviga) tonårens båda största uttolkare men när hon är som allra bäst, i Vita bergens klockor, Super 8 och Sommarnatt (för er som är i min ålder: nej, inte den Sommarnatt”), närmar hon sig definitivt dem.

Jinder börjar bli en institution på Malmöfestivalen. Det är redan fjärde gången hon spelar här och att hon blir allt mer rutinerad och säker på scen är uppenbart. Naturligtvis spelar säkert hennes höjda profil i och med hennes medverkan i Så mycket bättre in. Publiken är både större än tidigare och förefaller mer bekant med låtarna.

 

Med självförtroende, kraft och driv

Foto: Ralph Bretzer

Från Bronx till Sápmi. Hiphopen har färdats en lång väg från sitt ursprung. Och ändå slås jag av hur väl Maxida Märaks rötter – både musikaliskt och textmässigt – smälter samman med det de tunga beatsen.
– Jojken är en tonsatt känsla, sade Märak när jag intervjuade henne för ett par år sedan och hon upprepar det nu från scenen.

Då handlade det om att hon spelat in ett bluegrassalbum där jojken vävdes samman med sånger om det tuffa livet i de appalachiska gruvsammanhällen. Det fungerade oväntat väl. Det fanns gott om beröringspunkter mellan samernas situation, i klorna på giriga gruvbolag, och amerikansk glesbygdsbefolkning i klorna på liknande bolag.

Men hur kan något så urbant som hiphop gifta sig med något till sitt ursprung så lantligt som jojk?
Ett skäl är säkert att hiphopen redan i grunden är en form av collagemusik, en botten att stå på för det uttryck mc:n, rapparen, väljer att lägga sig till med. Och känslor har som bekant ingen nationalitet; är inte stad eller land.

Ett annat skäl är det självförtroende Märak uppträder med. Hon vet att det fungerar, att det måste fungera. Det här är vad hon vill säga och hon måste säga – och vi måste lyssna, vill lyssna. Det är säkert därför, i kombination med en berättelse som behövde berättas som gjorde att han fått bli sommarpratare och fått egen tv-serie på SVT redan innan det egentliga, stora, musikaliska genombrottet kommit.

Det är svårt att inte dra paralleller till Silvana Imam som på stora scenen förra året gjorde en av de allra bästa spelningar jag sett på Malmöfestivalen. Maxida Märak har inte nått hela vägen dit än men hon är på väg. Hon bär på samma urkraft, på samma driv och vilja. Och då glömmer man till och med att Posthusplatsen i duggregn och snålblåst är ett ganska ogästvänligt ställe.

 

”Jag känner mig som en gammal gubbe“

Shirin El-Hage har alltid siktat mot en sångkarriär. Foto: Ralph Bretzer

Med sin egensinniga nytolkning av förra årets vinnarlåt If I were sorry gjorde Shirin och Damn! succé i Melodifestivalens finalprogram.
På söndag står de på Malmöfestivalens scen tillsammans med Kristin Amparo.

Det var nog många som blev golvade där i tv-soffan. Bara 21 fyllda har Shirin El-Hage en röst som minner om Adeles fyllighet och uttrycksfullhet i kombination med lite av Amy Winehouse raspighet.
När Skånska Dagbladet träffar henne inför Malmöfestivalspelningen vill hon dock hellre tala om äldre förebilder. Om jazz och soul.
– Jag tar mycket kraft i den gamla musiken och försöker göra det till något eget. Typ Aretha Franklin och de stora namnen.
– Jag ser mig själv som en gammal judisk gubbe som tycker om jazz, som tar ett glas rom när det passar mig och när någon frågar om jag tycker om Justin Bieber säger jag, äh, det är något som barnen tycker om … jag kan inte riktigt relatera till det.

Jag tycker nästan att man hörde lite av det där jazz-freestylandet när du gjorde If I were sorry…
– Det är fint att du säger det. Då var det inte förgäves alla de där timmarna jag spenderat med att lyssna på jazzplattor. En stor cred går till bandet där också. Det är väldigt lyxigt att få spela med dem för man behöver inte tänka på om de spelar rätt, man kan bara koncentrera sig på sin grej. Det är så bra personkemi också. Jag känner mig som en gammal gubbe och hänger bäst med 40-plus-are.

Att det var på Melloscenen och med just Frans vinnarlåt If I were sorry som Shirin skulle låta sin röst bli hörd för en större publik är knappast en slump. Frans och hon är vänner, de ligger på samma skivbolag, Ystadsbaserade Cardiac Records, och en av låtens kompositörer är Fredrik Andersson som även är Shirins producent och manager, tillika medkompositör till hennes debutsingel Back to the basics som kom i våras.
– Jag har haft fruktansvärd tur och haft bra, strategiska människor runt omkring mig. Jag njuter så länge det varar men jag vill att det ska bli en lång karriär.

Samarbetet mellan Fredrik Andersson och Shirin har hållit på länge. Redan som 15-åring var hon med i den tredje säsongen av barnprogrammet Ponnyakuten där Andersson var inblandad. Till den femte och sista säsongen ville de lägga sång på programmets ledmotiv och Shirin ombads att komma och provsjunga. Redan nästa dag kom ett sms om att de ville diskutera hennes framtid. Det resulterade i ett kontraktserbjudande.
– Då var jag sjutton och ett halvt år. Jag väntade ett halvår så att jag kunde skriva på mitt eget skivkontrakt. Jag ville göra rätt från början, säger hon med ett skratt.
– Det finns tusentals unga människor som har bra röst och som har det men som aldrig får det skyltfönster jag har fått redan från början för att jag har en fantastisk manager och producent som inte bara hoppar på första bästa tåg. I och med att vi väntade så länge hann Frans vara med i Melodifestivalen och vinna. Jag hade ju inte fått den chansen att sjunga inför 60 000 på plats och miljoner framför tv:n om vi inte hade väntat. Frans har hjälpt mig jättemycket i detta och sedan har jag gjort det bästa av det jag fått.

Karriären började som sagt tidigt och vetskapen att det var sångerska hon ville bli har funnits med hela tiden.
– Det är det enda jag är riktigt bra på och som aldrig någonsin kommer att bli tråkigt för mig för det aldrig det samma. Du sjunger aldrig inför samma publik, du sjunger aldrig exakt likadant, du skriver aldrig exakt samma rader. Du utvecklas hela tiden.
Shirin kommer från en familj där i princip alla, utom hennes mormor, är läkare. Att följa de spåret har dock inte lockat henne. Hon berättar om hur bilderna från fisketuren i Norge, där familjen bodde några år, blandas med pappa kirurgens jobb-bilder. När familjebilderna visades kunde det plötslig dyka upp en krok genom ett öga eller en avhuggen hand.
– Jag tyckte alltid det var lite tråkig stämning över det. Jag har stor respekt för mina föräldrars yrke men har alltid vetat att det inte är för mig.

Närmast är det spelning på Malmöfestivalen som gäller – på söndag står hon på Posthusscenen 18.15.
Precis som i Mello är det Damn! som står för uppbackningen och hon delar även scen med Kristin Amparo, kanske mest känd för brottarhiten Min soldat, tillsammans med Albin, och hennes samarbeten med rapparen Cleo.
– Det känns väldigt tryggt att ha en så erfaren sångerska bredvid sig, hon låter fruktansvärt bra. Man känner hela tiden att man studsar av varandras energier. Jag har väldigt stor respekt för henne.
Än så länge är singeln Back to the basics och Youtube-klippet med If I were sorry de enda låtar som finns tillgängliga med Shirin. I slutet av september kommer dock förhoppningsvis en ep.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 47 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Roffe Ruff. Birdcloud, Svenska Akademien, Jason Isbell.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Michelle McNamar: I'll be gone in the dark - one woman's obssesive search for the golden state killer.
Ser just nu: Bland andra The Deuce och American Horror Story. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer
×