Dans vid apokalypsens rand

killing-joke-7Foto: Ralph Bretzer

Jaz Coleman vankar fram över scenen med maniskt uppspärrad blick. Han påminner inte så lite om den galne skurken i en Hammer Horror-film. På sin flank står Kevin ”Geordie” Walker och spelar skärande vassa riff från sin halvakustiska Gibson ES-295:a.  Under dem matar Martin ”Youth” Glover på bas och trummisen ”Big” Paul Ferguson frenetiskt pumpande rytmer. Det låter mörkt och olycksbådande och samtidigt nästan dansant.

Eighties – by day we run, by night we dance, we do

killing-joke-2Det britiska imperiet ligger i ruiner. Thatcherismen har spätt på de redan grundmurade klassklyftorna. Gruvarbetarna strejkar och i London gör sophämtarna det samma. Längs gatorna växer sopberget. En generation unga män kallas in till ett krig långt, långt borta. Utanför Argentinas kust ska de försvara de brittiska Falklandsöarna; en plats få av dem ens hört talas om innan kriget började. Samtidigt rasar det kalla kriget och tanken på att dö i ett kärnvapenbestyckat tredje världskrig låter som en bara alltför rimlig framtidsvision.

The atmosphere’s strange
Out on the town
Music for pleasure
It’s not music no more
Music to dance to
Music to move
This is music to march to
It’s a war dance
A war dance

killing-joke-5Mot den bakgrunden tedde sig Killing Jokes musik som en dans på apokalypsens rand. Mörk, dystopisk och aggressiv men samtidigt intelligent, intellektuell och nyskapande. Kalla det postpunk eller dark wave; själva benämner de musiken ibland som tension rock och det är en passande beskrivning. Det finns en spänning mellan undergångsstämningen och de dansanta rytmerna och basgångarna som inte så lite hämtar sin näring från framförallt basisten Youths intresse för dub reggae. Akter så olika som Metallica och Nine Inch Nails skulle ta lärdom och Nirvana kunde inte låta bli att sno det giftiga riffet från låten Eighties till sin Come as you are.

killing-joke-4Och spänningen finns kvar fortfarande idag. Bandet har gått igenom en rad medlemsbyten genom åren men alltid behållit sin relevans och skapat intressant musik. När bandet på torsdagskvällen stod på KB:s scen var det dock den återförenade originaluppsättningen som snart kan fira 40-årsjubileum. De vilar inte på lagrarna låtmässigt. Klassikerna kommer redan tidigt i låtlistan: War dance som nummer två, följd av  Eighties och även Requiem är avverkad innan vi ens är halvvägs in i spelningen.

Tiderna var bistra för många på 80-talet. Det gav näring till en hel massa fantastisk musik ocgh band, däribland Killing Joke. 2016 är tiderna fortfarande bistra och dansen vid apokalypsens rand ter sig mer passande än någonsin.

Breaking in a cold sweat just like the good old days
The drum beat of hostilities has started to play
A perverted thrill reminiscent of the big chill
Hair trigger giving everyone a shiver

Jaz Colemans ansikte må ha blivit fårat och Youths hår blivit inte så ungdomligt tunt. Det må ta en stund innan de värmt upp riktigt på scenen men efter några låtar sparkar Youth av sig skorna och dansar barfota med sin bas med ett allt bredare leende på läpparna och till slut spricker även allvarsmannen Coleman upp i ett leende. Krigsdansen pågår fortfarande.

* * *

mina-bilder

Om Killing Joke funnits med mig länge så är Death Valley High en desto nyare bekantskap. Killing Jokes turnékamrater är ett San Francisco-band med tydliga spår av Deftones och Marilyn Manson i sin hårda dansanta rock. Favoriten Ick Switch låter lite som en kusin till Marilyn Mansons Dopeshow och i nya singeln Warm Bodies har det smugit sig in ett parti som lite oväntat känns som hämtat från The Offspring. Det låter inte oävet även om det inte riktigt är min tekopp.

* * *

true-moon-2-2

Kvällens öppnades av skånska True Moon som gav rejäla nostalgikickar trots att bandets första album inte kommit från pressningen än. Med Karolina Engdahl och Tommy Tift från Vånna Inget i spetsen väckte det minnen från mitt eget sena 80-tal och hjältar som The Sisters of Mercy och Siouxsie & the Banshees.

Jag är väldigt svag för 80-talets mörkare vrår och Vånna Inget bär allvaret och den svartare sidan av punken väl. True Moon landar inte långt från sitt syskonband. Språket är växlat från svenska till engelska men Engdahls sångstil sätter sin tydliga prägel på materialet. Stämman är ödesmättad och gitarrslingorna snygga. Jag kan dock sakna något nytt i musiken, något som gör att de inte hamnar fullt så nära sina uppenbara förebilder i soundet.

* * *

Fotnot: De citerade låttexterna med Killing Joke är i tur och ordning: Eighties (från 1985), Wardance (1980) och New Cold War (2015).

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 47 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Wargirl, Roffe Ruff. Birdcloud, Svenska Akademien, Jason Isbell.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Michelle McNamar: I'll be gone in the dark - one woman's obssesive search for the golden state killer.
Ser just nu: Bland andra The Deuce och American Horror Story. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.