Leonard Cohen är död

Molde Jazzfestival 2009.Foto: Vidar Ruud / NTB scanpix / TT

Jag vaknar i de tidiga morgontimmarna. Det är fortfarande becksvart ute och jag plockar upp mobilen medan jag gör mig iordning för att gå till jobbet. Det första jag möts av är nyheten om att Leonard Cohens bortgång.

Jag sätter på mig lurarna och går ut i den kalla natten. Han sjunger för mig från debutalbumet The Songs of Leonard Cohen från 1967:

Suzanne takes you down to her place near the river
You can hear the boats go by, you can spend the night forever
And you know that she’s half-crazy but that’s why you want to be there

Han var redan 33 år fyllda och hade publicerat flera diktsamlingar när skivan kom ut. Själv var jag väl 19, 20 när jag upptäckte den och hade precis börjat förälska mig i orden. Och med den där djupa stämman och hans tydliga sätt att artikulera hade han ett sätt att få dem att gå fram, att få mig – och så många andra – att lyssna till dem. Det var ord som grep tag. Ord som andades både mognad och ungdomlig förundran.

Det fanns en slags medvetet solkig romantik över dem, en världströtthet kombinerat med livslust. Men också ett slags avslappnad visdom. Det var djupt mänskliga ord med ekon av något högre. Ord som tycktes balansera på undergångens egg. Och även om jag aldrig delat deras upphovsmans andliga sökande var det omöjligt att inte lyssna.

Like a bird on a wire
Like drunk in a midnight choir
I have tried in my way to be free

Kris Kristoferson har sagt att han tänker låta orden i refrängen till Bird on the wire (från andra albumet Songs from a room från 1969) bilda texten på hans gravsten. Cohens kommentar var att han skulle bli mycket besviken om inte Kristoferson står vid sitt ord. Nu får han aldrig veta.

Man kan inte påstå att Cohens bortgång var oväntad. Han var 82 år gammal och senaste albumet, den urstarka You want it darker som kom bara veckor före hans död, ter sig i mångt och mycket som ett avskedbrev:

Henini, heneni
I’m ready, my lord

Henini är ett hebreiskt ord som betyder, i andlig mening, ”här är jag”.

2016 har varit ett verkligt annus horribilis för musiken och litteraturen. En efter en har hjältarna gått ur tiden, somliga i förtid, andra vid änden av ett långt liv. Listan är lång och jag ska inte dra den här, igen. Men kan det inte räcka nu för ett tag?

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 47 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Wargirl, Roffe Ruff. Birdcloud, Svenska Akademien, Jason Isbell.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Michelle McNamar: I'll be gone in the dark - one woman's obssesive search for the golden state killer.
Ser just nu: Bland andra The Deuce och American Horror Story. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.