Om Ebba, att göra det själv och en genre som vägrar dö

Gurra, Fjodor och Thåström, medlemmarna i Ebba Grön. nedbäddade på golvet i Lars Sundestrands lähenhet på Björksgatan i Göteborg.Gurra, Fjodor och Thåström, medlemmarna i Ebba Grön. nedbäddade på golvet i Lars Sundestrands lägenhet på Björksgatan i Göteborg.

Jag går förbi Plaskis. Dammen är tömd på vatten nu och skejtarna har tagit över för säsongen. En av ungdomarna som hänger där, en tjej på kanske 15 år, har nitad skinnjacka och iögonfallande blått hår. På jackryggen står det med stiliserade bokstäver ”Cortex”. Det göteborgska, men kraftigt Malmöanknutna, postpunkbandet kastade in handduken för snart 30 år sedan – långt innan tjejen ifråga föddes.

Station Rågsved Författare: Lars Sundestrand Förlag: Albert Bonniers
Station Rågsved
Författare: Lars Sundestrand
Förlag: Albert Bonniers

Redan 1979 deklarerade anarkopunkarna Crass punken död – men fick svar på tal när Edinburgh-bandet och andragenerationspunkarna Exploited debuterade två år senare med albumet “Punks not dead”. Punken har visat sig ha en märklig livskraft och verkar återfödas för varje ny generation. Med sin gör-det-själv-ideologi är det också något som resulterat i att det mycket väl kan vara den mest väldokumenterade genren i musikhistorien.
En anledning till det är alla de fanzines som växte upp i dess spår. Det var Punk Magazine i New York. Det var Sniffin’ Glue i London. Och det var Funtime i Göteborg. Lars S – Lars Sundestrand skrev under sina artiklar så – plåtade, skrev och satte samman sin tidning i en lägenhet på Björksgatan i Göteborgsstadsdelen Kålltorp, bara ett par kvarter ned på samma gata där jag själv spenderade mina första år i staden.

Funtime existerade i runda svängar under samma period som Ebba Grön, Sveriges största och sannolikt viktigaste punkband. Mellan Lars S och bandet utvecklades snabbt en vänskap. När Thåström, Gurra och Fjodor skulle spela på Errols, Sprängkullen eller Studentkåren var det i hans lägenhet de och deras polare övernattade och Lars S besökte sina vänner på hemmaplan i Stockholmsförorten Rågsved. Som journalist och kritiker kan man väl tycka att det är något problematiskt med ett så symbiotiskt förhållande mellan artist och skribent, men punkfanzinen var i högsta grad en del av scenen. Legs McNeil på Punk Magazine och Mark P som gjorde Sniffin’ Glue var lika självklara delar av punken som någonsin Joe Strummer och Johnny Rotten.

Thåström
Thåström

Mellan pärmarna i den nyutkomna boken Station Rågsved breder relationen mellan Lars S och Ebborna ut sig. Det är vykort och brev, artiklar och recensioner från Funtime. Och framförallt är det foton. Sundestrand berättar hur en 36-bildersrulle kunde räcka till att fotografera flera spelningar och göra en bandfotografering. Med tanke på det, och att han vid denna tid ännu inte var professionell fotograf, håller bildmaterialet närmast chockerande hög kvalitet och lyckas fånga både energin och vreden i ett band som genom hela sin karriär vägrade kompromissa och i slutändan tog konsekvensen av det och lade av innan de brunnit ut.

Den allra bästa texten i boken svarar dock inte Lars S själv för, utan en annan reporter som senare skulle komma att bli Göteborgs-Postens mångårige filmexpert, Mats Johnsson. Han gör ett långreportage inifrån anstalten där Ebba-basisten Fjodor – på Thåströms Skebokvarns-platta beskriven som “en blond basist som höll på Gnaget/Han var den hårdaste grabben jag mött” – just avtjänar sitt fängelsstraff för vapenvägran. Johnsson som själv precis avtjänat sitt straff för samma sak träffar tonen precis rätt i texten och lyckas förmedla det på en gång lite ogenomtänkta och det rakryggade i Fjordors beslut. För å ena sidan finns ingen stor ideologisk överbyggnad mer än känslan av att det är fel att lära sig döda och att inte vilja inordna sig i en maktfullkomlig struktur. Å andra sidan handlar det om att leva som man lär: “Dessutom har jag ju skrivit en låt om totalvägran och det vore ju ett verkligt nerköp om man inte gjorde vad man snackat om.”

Lars Sundestrand
Lars Sundestrand

Punken skapade en infrastruktur för oberoende musikskapande med egna skivbolag, egenarrangerade spelningar och egna tidningar. Genom det lärde sig de som var med att skapa sin egen verklighet. Det kanske inte fanns något att göra i den trista förorten, som Ebba sjöng på We’re only in it for the drugs, men man kunde i alla fall skapa något själv. Man bildade ett band, man ockuperade en fritidsgård, man startade ett fanzine.
Och resultatet? Ibland en smula bitterhet när ockupationen inte ledde någonstans, en smula desillusionering när bandmedlemmarna som var unga och rebelliska som fan, återigen för att tala med Ebba, insåg att de var på väg att bli popstjärnor.

Någon gång på 90-talet skrevs en doktorsavhandling om vad det blev av den första punkgenerationen. Resultatet, om jag inte minns fel, var att det gått bra för väldigt många med socionomer och journalister som vanligt förekommande yrken. Så har en av landets mest profilerade musikskribenter, Jan Gradvall, skrivit ett förord där han minns sitt första möte med Lars Sundestrand – givetvis på en punkspelning och givetvis med en bunt Funtime i väskan att sälja – och hur det inspirerade honom i hans framtida yrkesbana.
Som det klassiska klottret lyder: Du har ingen chans, ta den.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 48 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Nadia Tehran, fka twigs, Sarah Klang.
Läser: Elton Johns självbiografi och Fredrik Strages 242..
Ser just nu: The Deuce, His dark materials. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.