Kyrkogården har stängt

10505075_10152430583473682_7651977115704548776_oGraveyards sångare och ena gitarrist, Joakim Nilsson. Foto: Ralph Bretzer

Skiljaktligheter inom bandet.

Tja, det är det som brukar knäcka rockband. Det är i alla fall det som de bruka ange utåt. Musikaliska skiljaktigheter eller personliga. Nu har de där skiljaktigheterna även  knäckt hyllade Göteborgsrockarna Graveyard som idag meddelade att de kastar in handduken. Att det är något av en klyscha noterar bandet själva på sin Facebook-sida:

”Dark clouds above the graveyard today. Due to the all so classic reason ”differences within the band” the Graveyard is as of today officially closed.”

Man skriver sedan att man gått igenom en period av ”struggling n juggling” inom bandet. Man har tappat kontrollen över dessa stridigheter och med den också energin. Detta gör att man nu väljer att ställa in den inplanerade turnén. I meddelandet som är signerat alla fyra bandmedlemmar konstaterar man att man inte vet om man någonsin kommer att spela tillsammans som band igen.

Det är naturligtvis mycket tråkigt. Det Hisingenbaserade bandet fyllde ut ett tomrum i svenskt musikliv, och gjorde med hög internationell kvalitet.


Hisingen är historiskt sett en av de klassiska arbetarstadsdelarna i Göteborg. Här bodde den arbetskraft som bemannade varven och de andra tunga industrierna. Här bodde smeder, snickare, sjömän och fabriksarbetare.
Varvens era må vara förbi och Volvo, som i dag får tusentals att varje morgon sätta sig på bussen till Sveriges tredje största ö, må vara under kinesisk ägo, men det känns knappast som en slump att Hisingens stoltheter Graveyard, förde arvet vidare från band startade under sent 60-, och tidigt 70-tal i liknande områden i Sheffield, Birmingham och Manchester. Band som lade grunden för det vi i dag kallar hårdrock, en genre som tyvärr lite tappat den arbetarklassidentitet som gav den relevans.

Det må inte vara uttalat men det är i det sammanhanget som jag ser Graveyard och jag kan inte annat än älska det jag såg och hörde i dem. Inte minst vilade Black Sabbaths ande tung över deras musik. Det var hårdrock från den tid när bluesen var en lika tydlig referens för den tyngsta rocken som senindustrialismens kompromisslösa rytm.

Men det hade också ett närmast lyriskt drag i sin musik som hämtade näring från psykedelia och spaghettiwesternsoundtracks vilket gav dem en bredd i tilltal och sound som tillsammans med det kompromisslösa svänget gjorde dem svåremotståndiga.

* * *

Fotnot: Delar av den här texten är en bearbetning av en text jag skrev i Skånska Dagbladet i samband med bandets spelning på Malmöfestivalen 2014.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 47 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Wargirl, Roffe Ruff. Birdcloud, Svenska Akademien, Jason Isbell.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Michelle McNamar: I'll be gone in the dark - one woman's obssesive search for the golden state killer.
Ser just nu: Bland andra The Deuce och American Horror Story. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.