Underlig, underbar, underskattad

1280x720-wbW

Det var musik från en annan värld. Musik som förflyttade rum och tid. Musik som kändes som att den var helt min egen- och det av två skäl.

Det första och enklaste är att det knappt var någon som kände till artisten, vilket var viktigt för mitt 17-åriga jag. Idag känner jag mest att det är synd och skam att världen inte hört talas om Danielle Dax, en artist på vars axlar artister som Natasha ”Bat for lashes” Khan och Tahliah ”FKA Twigs” Barnett idag bygger såväl creddiga som framgångsrika karriärer. Det kostar att ligga 30 år före sin tid, helt enkelt.

Men det viktigaste skälet är att det var som att musiken pågick inuti en. Jag minns hur mitt jag låg på golvet i min lägenhet och lyssnade på Numb companions (från solodebuten Pop eyes, 1983) och omslöts av ljud som byggde sitt eget inre universum. En bordun (en oförändrad låg grundton) som bildade bas för keyboard- och flöjtslingor. Över det Dax suggestiva och höga sångstämma som snirklar sig runt bordunen. Jag hade aldrig hört något liknande. Det var musik som opererade helt på sina egna premisser. Bordunen, ett grepp som var vanligt inom den medeltida musiken, förankrade den i musikhistorien, samtidigt som melodin sökte sina egna vägar ut i det okända.

Såhär i efterhand kan jag se hur Dax, som även var (är?) verksam som bildkonstnär, målade med musiken som på något märkligt sätt känns väldigt visuell. Hennes tidiga inspelningar är fyllda av tapeloopar – detta var innan samplingstekniken gjorde digitala loopar lätt tillgängliga – ombyggda eller egenkonstruerade instrument och en sångstil som kastar sig över – och ibland utanför – hela hennes tonala spektrum. Ömsom är den vacker, ömsom grotesk; inte sällan direkt konstig men alltid fascinerande. Och någonstans där bakom det skumma och knepiga finns en lätt maskerad känsla för en snygg popmelodi.

Som så mycket annan musik vid den här tiden upptäckte jag Danielle Dax via Lars Aldmans radioprogram Bommen. Jag vill minnas att den första låten jag hörde var White knuckle ride. Det är en för Dax okaraktäristiskt rockig låt med en text som väcker farhågor om förestående grovt våld:

Dance dance dance, little victim
Carnivore, carnivore

Inte för att Dax jobbade särskilt hårt på begripligheten. Metafysiska koncept blandas med djupt oroväckande bilder. Precis som med skönheten ligger förståelsen i betraktarens ögon och öron. Och kanske är det inte så konstigt att hon aldrig slog igenom på riktigt. Det kostar som sagt att ligga före sin tid. Hon fick i alla fall en liten smak av vad som kunde ha blivit. White knuckle ride finns med på samlingsskivan Dark adapted eye som huvudsakligen innehåller låtar från hennes lite mer catchiga sena 80-tal. Den fick upp ögonen hos storbolaget Sire som gav ut hennes nästa skiva (1990 års Blast the human flower). Jag minns att både Daisy och Beatles-covern Tomorrow never knows från den plattan faktiskt spelades en del på radion, även utanför alternativmusikprogrammen.

Blast the human flower är det mest lättillgängliga Dax någonsin släppte. Och även om det är svårt att argumentera mot drivet och den giftiga hooken i The ID parade eller den försåtliga skönheten hos Daisy (som under den finstämda ytan handlar om att älska någon som dödat någon) är det också hennes svagaste album, inte minst för att den bitvis – tills skillnad från alla hennes tidigare släpp – känns tidstypisk och utslätad. Kan det bli mer tidigt 90-tal än att göra en psykedelisk Beatlescover med trippigt dansbeat? Skandalöst nog är det den enda Danielle Dax-platta som finns på Spotify.

Det blev ett par släpp till på eget bolag i mitten av 90-talet och sedan försvann Danielle Dax från min radar. Eller, ja, tyvärr inte bara från min radar. Hennes musik omslöts av den stora glömskan, vilket känns oerhört tragiskt med tanke på hur modernt hennes 80-talsplattor låter än idag. Men vi är några som håller ännu henne högt. När Salon för ett par år sedan listade tiderna 20 mest undervärderade album fanns Pop eyes med och nättidningen kallade den för “a work of bizarre, layered, insular genius”. Att hon inte fått något stort genombrott tycker man inte är så märkligt, däremot att hon inte blivit retroaktivt kanoniserad av indie- och elektronica-världen. Och det kan jag bara hålla med om.

Även The Guardian var 2009 inne på samma spår på sin musikblogg: ”Den näst intill bortglömda Danielle Dax var precis lika mörk, glittrande, konstnärlig, sexig och omåttlig som Bat for Lashes. Om hon inte hade varit 20 år före sin tid skulle hon ha blivit enorm.”

Var blev hon då av? I biografin på hennes inte alltför väl uppdaterade hemsida kan man läsa att hon under 90-talet hämmades av en allvarlig sjukdom men att hon idag fortsätter arbeta med design, måleri och musikskapande och att hon lever i London tillsammans med sin make och fyra katter.

Desktop184Under de gyllene åren på 80-talet paketerades Danielle Dax musik i fantastiskt vackra omslag signerade fotokonstnären Holly Warburton.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 47 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Wargirl, Roffe Ruff. Birdcloud, Svenska Akademien, Jason Isbell.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Michelle McNamar: I'll be gone in the dark - one woman's obssesive search for the golden state killer.
Ser just nu: Bland andra The Deuce och American Horror Story. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.