Svårt att vara objektiv till musik

11334103_10153174239793682_948205209016571353_oFoto: Ralph Bretzer

En möter ett band på scen. En blir lite kär i det man hör och ser. Det kan vara den varma sommarkvällen, vinet en druckit eller spelglädjen och charmen hos människorna på scen.

Förra sommaren lockade mig favoriter som Handsome Family och Justin Townes Earle att åka hem till min födelsestad Falkenberg och se paketturnén Rolling Rootsy Revue. På köpet fick man ytterligare en handfull utmärkta akter, bland dem Baskery och Temperance Movement. Helt nya för mig var Judah & the Lion, en folkrock-grupp som med sprittande banjo, mandolin och karismatiske frontmannen Judah Akers lyckades charma inte bara mig utan större delen av den månghövdade publiken på värdshuset Hwitans bakgård.

Så här ett år senare minns jag brottstycken av spelningen. Jag minns den sugande upptakten i Kickin’ the leaves, jag minns de sympatiska mellansnacken och sångtexter om att växa upp söder om the Mason-Dixon Line.

I ain’t no redneck
I ain’t no hipster
By any means
I guess I lie somewhere in between

Jag minns också spelningens dramatiska höjdpunkt när den då aktuella plattan, Kids these days, avslutningslåt kommer:

You feel the water risin’ up
You feel the water risin’ up
You feel the water risin’ up
Come on, Come on down

Om inte den suggestiva sången fattar tag i en gör det giftiga banjoriffet det. I låtens klimax befinner sig Judah Akers långt ute i publiken och leder allsången som så när får Ätran som flyter alldeles nedanför att svälla över sina breddar.

Dagen efter satt jag på tåget tillbaka till Malmö och lyssnade för första gången på Kids these days och älskade det jag hörde. Och det är kanske inte så konstigt. Musiken som strömmade från lurarna filtrerades genom minnena från gårdagens spelning.

Sedan blev det som det blev – och som det så ofta blir. Nya spelningar kommer, nya skivor att lyssna på och jag tappade bort Judah & the Lion. Kanske är det också ett bevis på att de inte egentligen satte några djupare avtryck. Hur som helst upptäckte jag för några dagar sedan att de släppte en ny platta i våras: Folk hop n’ roll. Inte utan en viss entusiasm klickade jag igång plattan på Spotify…

Vad ska man säga? Det är trevligt med band som inte står stilla utan rör sig framåt, söker nya vägar och återuppfinner sig själva. Det har Judah & the Lion gjort. Utan att helt släppa folkrocken har de sökt sig i mer elektrisk och elektronisk riktning. Problemet är bara att det inte riktigt passar dem. Musiken har en seghet som som gör att det aldrig riktigt släpper. Jag saknar också den sprittande spelglädjen från när jag såg dem på scen. Och att höra dem försöka emulera 90-tals-U2 på Graffiti dreams är direkt smärtsamt.

När jag lyssnarFolk hop n’ roll börjar jag undra: Var de verkligen så bra på den förra plattan? Jag klickar över och lyssnar för första gången på ett år på Kids these days och inser att nej, det var de inte. Det är inte en dålig skiva och det är egentligen inte Folk hop n’ roll heller. Det är bara det att det inte riktigt lyfter på samma sätt som det gjorde på scen.

Vart vill jag då komma med detta? Jo, att det är svårt att vara objektiv till musik. Man påverkas av sina förutfattade meningar. Min bild av Kids these days lyftes av min positiva konsertupplevelse och min upplevelse av Folk hop n’ roll sänktes av mina högt ställda förväntningar.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 47 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Wargirl, Roffe Ruff. Birdcloud, Svenska Akademien, Jason Isbell.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Michelle McNamar: I'll be gone in the dark - one woman's obssesive search for the golden state killer.
Ser just nu: Bland andra The Deuce och American Horror Story. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.