En dandy som blev folkkär

olle ljungström
Foto: Ralph Bretzer

En gång i tiden var Olle Ljungström känd som Sveriges snyggaste man. När han stod på Way out wests scen 2009 var han bräcklig och svag, märkt av åren av missbruk. Tidigare samma år hade han uppträtt på Lorensbergsteatern i Göteborg sittande i en rullstol efter ett fall från en stege hemma vid huset i Gräfsnäs utanför Alingsås. Nu var rullstolen ersatt med en käpp, men han var ändå rejält skröplig.

Fysiskt var han en skugga av den man jag sett gästa Docenterna på Hultsfred i början av 90-talet, när han gjorde sin första comeback efter att hans band Reeperbahn gått i graven. Han hade alltid varit smal, men där och då, på Way out west, såg det ut som att en vindpust skulle kunna bryta honom på mitten och mellansnacken var väl inte hundraprocentigt sammanhängande.

Men attityden fanns kvar där. En ironisk blinkning, en aristokratisk sväng på käppen och en stockholmsk kaxighet. Förhandssnacket hade mest handlat om huruvida han skulle vara kapabel att genomföra spelningen och om hur trasig han i så fall skulle vara. Jag minns att jag skrev i min recension av den där spelningen att de flesta av oss som stod där hoppades på en bra spelning nästan mer för hans skull än för vår egen. Han väckte den där typen av ömhetskänslor.

De ömhetskänslorna väckte han väl egentligen alltid. Långt innan det fysiska förfallet började visade hans röst upp samma bräcklighet som hela hans uppenbarelse skulle komma att göra. Rösten lät som att den skulle kunna gå sönder när som helst redan när han som 18-åring albumdebuterade med new wave-bandet Reeperbahn 1979. Hans egensinniga, lite skeva, inte sällan svåravkodade och ibland närmast surrealistiska texter förstärkte intrycket av sårbarhet. Vacker, vass och vek kallade Håkan Lahger sin intervjubok med sångaren och det känns som en träffande beskrivning.

Han kunde sjunga om att ”en vanlig dag med heroin räcker för mig” men var egentligen inte ute efter att provocera, även om jag tänker mig det där lite sneda leendet när folk ändå blev provocerade. Hela hans konstnärskap, precis som hans person, projicerade, vid sidan om sårbarheten, en tilltalande trotsighet som sa: här är jag, så här är jag och det tänker jag inte be om ursäkt för. Han hymlade aldrig med sitt missbruk och sina hälsoproblem. Tillsammans med de ömhetskänslor han väckte fanns också en känsla av intellektuell distans, snarare än identifikation.

Till Nöjesbladet sa han 2009:
– Jag är förundrad över att en så tung missbrukare som jag har återhämtat sig så pass bra. Och det beror bara på en sak: jag tröttnade, sa han då.
– Jag mår inte så dåligt. Jag mår okej. Jag är visserligen lite sjuk, i och med att jag har diabetes med allt vad det innebär. Men jag skulle inte vilja byta en sekund av mitt liv.

Ljungström skulle få en sista kulmen på sin karriär. 2011 släpptes en ny bok om honom som uppmärksammades stort, tyvärr inte minst för förlagets tveksamma beslut att plocka bort författarens namn från omslaget vilket fick det att se ut som en självbiografi, något den inte var. Året därpå var han med i TV4:s Så mycket bättre, vilket nog till slut ändå lyckades göra den gamle dandyn folkkär.

Natten till idag dog Olle Ljungström, enligt Aftonbladet. Han blev 54 år gammal.

Desktop155Foto: TT

 

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 48 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Nadia Tehran, fka twigs, Sarah Klang.
Läser: Elton Johns självbiografi och Fredrik Strages 242..
Ser just nu: The Deuce, His dark materials. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.