Prince bröt reglerna med genialitet

FILE - In this March 2, 2007 file photo, Prince accepts the award for outstanding male artist at the 38th NAACP Image Awards in Los Angeles. Prince announced Tuesday, Sept. 3, 2013, that he’s released a new song, titled “Breakfast Can Wait.” The song is being released through his new distribution deal with the independent Kobalt Label Services. He’s working on a new album that’s set to be titled, “Plectrum Electrum.” (AP Photo/Chris Carlson, File)
Foto: Chris Carlson/AP/TT

Det finns regler för hur man gör saker och ting. Om du sysslar med musik ska du till exempel inte byta ut ditt välkända och säljande namn mot en symbol. Du ska inte heller inleda konserter med att avverka alla dina största hits under den första tredjedelen och absolut inte bjuda på långa funkjam när du kan spela riktiga låtar.

Det finns regler för hur man gör saker och ting. Det gör det alltid och de gäller alla. Eller, ja, nästan alla. Det finns de som vanliga regler och förhållningssätt till det man sysslar med inte tycks gälla. Vi kallar dem genier, ett extremt missbrukat ord. Nästan ingen är ett geni, det är liksom själva grejen.

Prince Roger Nelson var högst sannolikt ett geni. På 80-talet, hans verkliga storhetstid, tycktes han inte kunna göra något fel. Han vräkte ur sig skivor. Mellan 1978 och 1991 släppte han inte mindre än 14 album. Han hade en lång rad hits i eget namn, naturligtvis, men hade även råd att släppa iväg givna världshits som Nothing compares 2U och Manic Monday, för att bara nämna ett par, till andra artister (Sinead O’Connor respektive The Bangles). Det sägs att han under sin mest produktiva period skrev uppemot 300 låtar om året.

För mig personligen var det dubbelalbumet Sign o’ the times som 1987 fick mig att inse Prince storhet. Här visar han prov på så väl lysande låtskrivande, sitt briljanta gitarrspel och det där lite funkstötiga sättet att sjunga som var hans specialitet. Här fanns också, speciellt i titelspåret, en knivskarp betraktelse över samtiden, då fortfarande något ganska ovanligt inom mainstreammusiken. Minns att detta var året innan N.W.A släpper Straight outta Compton och ändrade spelreglerna för alltid.

In France a skinny man/Died of a big disease with a little name/By chance his girlfriend came across a needle/And soon she did the same.
At home there are seventeen-year-old boys/And their idea of fun/Is being in a gang called The Disciples/High on crack, totin’ a machine gun.

Att höra sådant på Tracks 1987… Det var en uppenbarelse.

1992 kom plattan där han bytte namn till den där symbolen. Det var också ett första steg bort från de stora singelsuccéerna och det stora rampljuset. Det blev inga fler hits av samma magnitud som 1999, Purple rain eller Raspberry beret. Men han fortsatte vara produktiv och på scen levererade han som få andra.

På Way out west 2011 håller han lekstuga och rumsterar om rejält med hur man ska strukturera en spelning. Han inleder med att spotta ur sig ett gäng av sina allra största hits – 1999 som öppningsspår följdes av Little red Corvette. Efter en timma kommer låten som i varje normal liveshow-dramaturgi skulle varit finalen: Purple rain, komplett med lila konfettiregn och allt.

Men Prince matar på med ett långt funkjam som enligt all rimlighet borde vara en temposänkare för en artist som hade kunnat köra hits hela spelningen. Men så är inte fallet. För det är bandet alldeles för tajt och svängigt och Prince gitarrfingrar alldeles för glödande och inspirerade. I kulissen står Kanye West och får feeling, drar ut på scen, snor Prince mikrofon och börjar  freestylerappa. Oplanerat att döma av Prince förvånade ansiktsuttryck. Och sedan blir det fler hits igen.

Prince må vara en del av den väv som utgjorde 80-talets ljudvärld. Men han var uppenbarligen på intet sätt slut som artist även om han mer eller mindre medvetet vänt superstjärnestatusen ryggen. Statusen fanns där ändå. Det blev uppenbart den där augustinatten 2011. Han fortsatte att släppa skivor in i det sista. Förra året kom han 38:e och 39:e album.

Han hann samla på sig 7 grammys genom åren, en Oscar för bästa filmmusik (till filmen Purple rain) och sålde över 100 miljoner skivor. Han hittades, enligt TMZ, död tidigt på torsdagsmorgonen i sitt hem Paisley Park i Minnesota. Han blev 57 år gammal.

* * *

Så här skrev jag i en krönika i samband med att Prince spelade i Köpenhamn 2010: När jag blev frälst av Prince

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 47 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Wargirl, Roffe Ruff. Birdcloud, Svenska Akademien, Jason Isbell.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Michelle McNamar: I'll be gone in the dark - one woman's obssesive search for the golden state killer.
Ser just nu: Bland andra The Deuce och American Horror Story. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.