Mörkret vilar under ytan

PicMonkey-CollageFoto: Ralph Bretzer

Med ömsint stämma, till de spröda tonerna från en ukulele sjunger Kay Kasparhauser om att hugga huvudet av unga flickor och hänga upp dem på väggen. Den egensinniga covern av skräckpunkarna Misfits gamla nummer Skulls finns med på New York-bandet The Prettiots debutalbum med den något ironiska titeln Funs cool, som släpptes för några veckor sedan, men är sedan länge överspelad i bandets liveset. De körde den i och för sig på Ideal Bar i Köpenhamn i förra veckan, men då bara för att någon (okej, jag) ropade efter den.

DSC_0129Jag tar upp låten för att den ger en bra illustration av bandets musik. Likt en rosa fluffig nalle som döljer ett innanmäte bestående av rakblad döljer de söta popmelodierna och spröda instrumenteringen mörka underströmmar.
– Ja, det är precis det vi är ute efter, säger Kay Kasparhauser (sång och ukulele) när jag träffar henne och bandkollegan Lulu Landolfi (bas och körsång) efter spelningen på Ideal Bar.
– Det är nästan omedvetet eftersom det är sådana vi är som människor, fyller Lulu i.
– Vi hade inte kunnat göra det på något annat sätt. Vi skriver båda andra saker också men den här mörka popen faller sig naturligt för oss, säger Kay.

De pratar så. Fyller i varandras meningar och gör små vridningar, eller förtydliganden, av vad den andre just sagt.
– Vi gillar båda saker som The Smiths, 60-talspop… saker som [The Shirelles-låten] Will you still love me tomorrow, som är som ett tveeggat svärd, det är en kärlekssång men där finns också undertexten: jag kommer ligga med dig och kanske kommer du aldrig vilja prata med mig igen, säger Lulu.


DSC_0010The Prettiots –
bandnamnet är en sammanslagning av pretty och idiots – har funnits i två och ett halvt år och som en duo med Kasparhauser och Landolfi i ett drygt år. Men från början var det ett soloprojekt för Kay Kasparhauser.
– Kay höll på med galen experimentalmusik där hon loopade en bas tillsammans med slagverk och sedan sjöng och spelade ukulele över det, säger Lulu..
– Men jag insåg att jag ville göra mindre experiment och mer riktigt musik. Först skaffade jag mig en trummis som introducerade mig för Lulu. De första låtarna som skrevs till albumet skrevs när jag jag var solo, säger Kay.
– Från början kom jag in för att spela bas på inspelningarna men så insåg vi att vi skrev bra tillsammans.

Frågan måste naturligtvis ställas: Varför välja ukulele som instrument?
– Jag började spela ukulele när jag var 17, säger Kay.
– Jag beställde en från ebay när jag var full, sedan glömde jag bort det. När den dök upp en vecka senare tänkte jag: Va? Vad är det här. Men den sommaren bröt jag ankeln och kunde inte göra någonting. Jag kunde inte hänga med kompisar eller gå till stranden så jag stannade hemma och lärde mig själv att spela ukulele. Det är ett väldigt trevligt instrument att skriva pop-orienterade låtar på för att det är så enkelt. Det förenklar det man skriver för den ger en inte mycket att jobba med. Och det är väldigt enkelt att spela, det är den största anledningen.

DSC_0024Fem spelningar på South by southwest betalade sig. På tre av dem befann sig Geoff Travis, chef för legendariska brittiska skivbolaget Rough Trade i publiken. Det resulterade i debutsingeln “Boys (I dated in highschool)”, en underbart spetsig beskrivning av Kasparhausers pojkvänner under högstadieåren (I thought they were so nice, I thought they were so cool but they weren’t very nice and they weren’t very cool). Givetvis gavs den ut på rosa vinyl…
“Det var kärlek vid första ögonkastet” beskriver Geoff Travis sitt möte med bandet i ett mail till New York Times.

Och nu finns alltså bandets första album ute, om inte på de lokala skivdiskarna (om det finns några sådana kvar) så i alla fall på Spotify eller att beställa. Förutom covern av Skulls och den lika obskyra som oroande Dolly Parton-låten Me and little Andy och Boys (I dated in high school) finns där ett gäng låtar med skarpa betraktelser över livet. Suicide Hotline, min personliga favorit, svarar på den eviga frågan: Hur är läget? Svaret är inte så muntert. Jämfört med Virginia Woolf, Sylvia Plath och Ernest Hemmingway (tre litterära giganter som tagit sina egna liv) så är det väl… sådär.
“On a scale from one to Plath, I’m about at four. My head’s not in the oven but I can’t get off the floor.”
I andra får vi hyllningar till Werner Herzogs skogstokiga leading man Klaus Kinski och till Elliot Stabler, en av karaktärerna i Law & Order: Special Victims Unit.

DSC_0074Musikaliskt är det svårt att inte dra paralleller till ett annat New York-band med förrädiskt gulliga melodier och giftiga texter: Moldy Peaches. Det är också en liknelse som tagits upp i många intervjuer. Det märks.
– Jag har absolut inget emot att liknas med dem. Men ta det du, Lulu, säger Kay.
Och Lulu levererar ett svar som uppenbarligen getts förut:
– Vi är båda stora Moldy Peaches-fans. Känslan har vi definitivt gemensamt och ljudmässigt… har vi väl en del gemensamt. Vi är enklare men har kanske fler lager.

Moldy Peaches är en del av den så kallade antifolk-scenen i New York, ett slags punkig do it yourself-variant på folkscenen på 60-talet. Mer Lower East Side än Greenwich Village, om man så vill. Både Kay och Lulu värjer sig dock för att benämna sin musik som antifolk.
– Vi försöker styra bort från det. Jag är en stor antifolk-fan men med det vi gör framförallt på nästa platta, som är mer producerad, med mer syntar och keyboards så tror jag att det skulle ge en felaktig bil av oss att kalla det för antifolk. Storytelling-aspekten har vi gemensamt med folkmusiken i allmänhet, säger Kay.
– Vi försöker gå åt ett mer new wave-igt håll, lite som den mer popiga sidan hos The Cure, säger Lulu.
– Vi kallare det inti-pop som i intelligent eller intellektuell pop.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 47 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Wargirl, Roffe Ruff. Birdcloud, Svenska Akademien, Jason Isbell.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Michelle McNamar: I'll be gone in the dark - one woman's obssesive search for the golden state killer.
Ser just nu: Bland andra The Deuce och American Horror Story. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.