Jefferson Airplanes första sångerska död

För några dagar sedan kunde man läsa, i bland annat Skånskan, att Jefferson Airplanes gitarrist Paul Kantner gått ur tiden. Idag nås vi av nyheten att samma dag som Kantner avled 74 år gammal, den 28 januari, gick även bandets ursprungliga sångerska, Signe Anderson (född Toly) ur tiden. Även hon blev 74 år gammal. Någon dödorsak är ännu inte känd, men Jefferson Airplane-basisten Jack Casady skriver på sin facebook att hon spenderade sin sista tid på hospice:

”Hon var en verklig raring med en fantastisk kontraalt-röst och kom från en solid folkmusikbakgrund. Lyssna på hur hon gjorde att de tredelade harmonierna på Jefferson Airplanes första album låter så tjocka … hennes underbara ton mitt emellan Pauls och Martys. En sorglig dag ….. för de av oss fortfarande är här.”

Signe Anderson kom ursprungligen från Seattle och växte upp i Portland. Men det var i samband med en spelning i San Francisco 1965 som hon blev upptäckt av Marty Balin som precis höll på att rekrytera medlemmar till bandet han skulle starta.

Jefferson Airplane släppte sitt första album 1966, Jefferson Airplane Takes Off, och på det var Signe Anderson den kvinnliga rösten. Men redan till uppföljaren, den psykedeliska klassikern, Surrealistic Pillow från 1967, var hon ute ur bilden.

I samband med att Anderson, som då fortfarande hette Toly, gick med i bandet träffade hon Jerry Anderson, bandets ljustekniker tillika en av medlemmarna i Ken Keseys Merry Pranksters, och de två gifte sig och fick barn. Hon tyckte inte att hon klarade av att kombinera turnélivet med föräldraskapet och lämnade bandet. Säkert spelade det också in att bandet och hennes make inte gick så väl ihop.

Själva överlämnandet av manteln som den kvinnliga rösten i acidrockens flaggskepp skedde över fyra kvällar på Fillmore West. De två första sjöng Anderson på, på de båda andra hade Grace Slick tagit över. Med kraften i låtar som White Rabbit och Somebody to love och en lång karriär i Jefferson Airplane, Jefferson Starship, Starship och solo är det väl Grace Slick som blivit den person som mest förknippas med bandet. Men det går inte att ta ifrån Signe Anderson hennes roll i bandets sound och att det sätt hon sjöng på levde kvar i bandet även efter att hon lämnat det.

Lyssna bara på hur Grace Slick sjöng White Rabbit under sin tid i Great Society och hur hon sedan förändrade sitt sätt att sjunga samma låt något år senare efter att ha tagit över efter Signe Anderson. Och lyssna på hur Signe sjöng High flyin’ bird. Åtminstone låter det i mina öron som att Slick plockat upp det där monumentala hänget i rösten, som är en sådan viktig del i bandets sound, från sin föregångare.

”Signe var en av de starkaste människor jag någonsin har träffat. Hon var vår hönsmor i flygplanets början …en förnuftets röst vid fler tillfällen än ett …en viktig medlem av vår dysfunktionella lilla familj” skriver Jefferson Airplanes gitarrist Jorma Kaukonen på sin blogg.

”Jag såg alltid fram emot att träffa henne när vi spelade på Aladdin i Portland. // Du kommer alltid att leva i mitt hjärta. Nu är vi bara fyra kvar.”

Sju låtar på sju dagar…

Jodå, jag var också en av dem som fick utmaningen på Facebook. Välj ut en låt som betytt något för dig om dagen i sju dagar och skriv om den. Så gjorde jag också. Och som vanligt skrev jag alldeles för långt… i alla fall för ett facebook-inlägg. Tänkte i alla fall återpublicera dem här.

Dag 1: Nirvana – Smells like teen spirit

Det har inte varit helt enkelt att välja ut sju låtar och jag har väl inte helt spikat listan än. Men en sak var självklar: att Teen Spirit skulle vara först ut; för sitt kulturella genomslag, för att den markerade ett brott i tiden och för vad den betydde för många människor, bland annat mig.

Inte för att det är Nirvanas bästa låt. Heart-shaped box är bättre. Det är Lithium, About a girl, All appologies och Pennyroyal tea också. Och ett gäng till.
Men känslan när man första gången såg videon till Teen Spirit på MTV var oslagbar. I slutet av 80-talet började jag lyssna allt mindre på hårdrock och allt mer på punk, goth, postpunk och all annan musik som föll in skivfacken under Independent och Alternative. (Ja, jag var hopplöst pretentiös.) På MTV kunde man mestadels bara ta del av sådan musik i Paul Kings program 120 Minutes.

Smells like teen spirit slog inte bara in dörren för hela alternativmusikscenen (eller scenerna). Den rev väggen. Och det var alldeles uppenbart att den gjorde det från första gången man såg videon. Det där klistriga gitarriffet och en text som är tillräckligt fylld av nonsens för att man ska kunna läsa in lite vad man vill i den.: ”I feel stupid and contagious / Here we are now, entertain us”. Och till det bilderna av svartklädda cheerleaders med röda anarkist-A:n på bröstet som hämtade från en inverterad high school film.

Den vände upp och ned på världen. Ett årtionde dog och ett annat föddes. Det alternativa blev mainstream. Tyvärr ledde det också, därmed, till att det alternativa blev väldigt urvattnat. Grungen som började med fantastiska band som Green RIver (ur spillrorna av vilket Pearl Jam reste sig), Mudhoney, Nirvana och Soundgarden slutade med kassa stadionrockakter i grungekostym som Alice in Chains och Stone Temple Pilots.

Plötsligt var allt alternativt och därmed inget. Och man har inte riktigt kunnat ta ord som independent och alternative i sin mun sedan dess.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 47 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Wargirl, Roffe Ruff. Birdcloud, Svenska Akademien, Jason Isbell.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Michelle McNamar: I'll be gone in the dark - one woman's obssesive search for the golden state killer.
Ser just nu: Bland andra The Deuce och American Horror Story. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.