En svartklädd Wonder Woman med kärlek till ben

Lindi 5
Foto: Ralph Bretzer

– Jag är ledsen att jag låter som en groda, ursäktar sig Lindi Ortega när vi möts i logen inför spelningen på Pustervik i Göteborg på onsdagen.

En månad på turné och otaliga möten och skakade händer har satt sina spår och den kanadensiska countrysångerskan som på söndag gästar Malmö Live har dragit på sig en rejäl influensa. När hon några timmar senare kliver upp på scenen kan man höra att rösten är en smula mer beslöjad än vad den brukar vara, men den låter ändå anmärkningsvärt klar och stark med tanke på omständigheterna.

Det är tredje gången jag ser henne. För varje gång har både publiken och bandet blivit större; från spelningen i Gustaftältet på Malmöfestivalen med bara hon och ständige sidekicken, gitarristen Champagne James Robertson, via förra vändan när hon även hade med sig en trummis, till nu med full bandsättning.

20160210_211015På scen är hon en slående uppenbarelse, ständigt i svart klänning, sorgeflor och signaturplagget: de röda bootsen. Hon har beskrivit sin stil som en blandning mellan Johnny Cash och Wonder Woman.

Trots sitt yrkesval beskriver hon sig själv som en lite introvert person som trivs bäst hemma med sina katter och en bok eller film.
– Jag vet inte vad det är som händer med mig när jag går upp på scen, det är en transformation. När jag har min outfit och mina boots på känner jag mig som Wonder Woman, säger hon med ett skratt.

12696450_10154006074628682_715668182_oLindi Ortega växte upp i Toronto med en mexikansk pappa och en nordirländsk mamma, en något otypisk bakgrund för en countryartist.

– Jag fick countryn från mamma. Hon hade en stor kärlek för Dolly Parton, Johnny Cash och Kris Kristofferson. Jag tyckte om texterna, vad de sjöng om och historieberättandet, säger hon.

– Min pappa spelade bas i ett band som spelade latinamerikansk musik. På grund av det hade vi en massa utrustning i källaren. För mig var det som en skattkista. Jag var nyfiken på mikrofonerna, ljudanläggningen och pianot. Och så var där en gitarr som pappa köpt till mamma för att lära henne spela. Hon var inte så intresserad så den bara hängde där på väggen som ett konstverk jag kunde greppa och skapa med. Jag bad pappa lära mig tre ackord och sedan lärde jag mig själv därifrån.

Countrymusiken är full av berättande låttexter och Lindi Ortega är själv något av en historieberättare.

– Det finns sånger som jag hoppas ska vara hymner för människor som känner sig ledsna eller deprimerade. I Demons don’t get me down säger jag egentligen att: jag vet att du verkligen vill sträcka dig efter laster som alkohol och droger men att man kan ta sig igenom det själv, att jag inte har de sakerna och att jag måste hitta det inom mig. I andra sånger berättar jag historier. Allt är inte självupplevt. Som Murder of crows. Jag har inte mördat någon och grävt ned dem…

Lindi 4I låtar som just Murder of crows eller Lived and died alone framträder också en lätt morbid ådra. Den sistnämnda kan väl närmast beskrivas som en kärlekssång för de döda, I den sjunger hon;

When the sun has set
I will go dig up the dead
Lift their bodies from their graves
And I’ll lay them in my bed

– Många tycker att den är lustig och tror att den handlar om saker som den egentligen inte handlar om. Jag är en stor fan av osteologi, läran om ben. Jag tycker ben är vackra i alla former. Jag tycker att det är fantastiskt att de finns inom oss och när vi är borta så är det de som finns kvar. I den sången tänker jag på människor som lever sina liv ensamma. När de dör är det ingen som vet om det och ingen kommer på begravningen. Jag antar att jag har en existentiell ångest för ledsna ensamma människor och hela den mänskliga rasen. Det är inte meningen att det ska vara supermorbidt.

Sedan ett par år tillbaka har Lindi Ortega lämnat Toronto för countrymusikens huvudstad, Nashville.

– Jag kände att jag gick på tomgång i Toronto med den typ av musik jag spelar. Den var inte så populär där och det fanns egentligen bara ett ställe för mig att spela på.

– I Nashville finns en massa historia med mina hjältar, som Johnny Cash, Hank Williams och Loretta Lynn. Jag var väldigt nyfiken på det så jag flyttade dit och började om från början. Det finns en bra scen där. Även om Nashville i mycket är en maskin för new country så finns där även uppskattning för den typ av musik jag gör.

12736836_10154006074633682_1158079876_o

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 47 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Wargirl, Roffe Ruff. Birdcloud, Svenska Akademien, Jason Isbell.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Michelle McNamar: I'll be gone in the dark - one woman's obssesive search for the golden state killer.
Ser just nu: Bland andra The Deuce och American Horror Story. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.