Ta ett bloss för moster Lillie

sy48bf00
Foto: Dan Hansson/SvD/TT

Ta ett bloss för moster Lillie
låt glöden inte dö
Ett svidande halsbloss Lucky Strike
för att hon måste dö

Jag citerar dikten ur minnet. Det är åtminstone 20 år sedan jag sist läste den och säkert rör jag till ordningen på fraserna här och i nedanstående citat.
Jag sitter på tåget norrut när jag nås av nyheten att Bodil Malmsten gått ur tiden, 71 år gammal. Cancern tog henne precis som den tog Lemmy, som den tog Bowie, Signe Andersson och Paul Kantner, bara de senaste månaderna.

Jag skriver det här medan tåget passerar Falkenberg, staden där jag föddes, växte upp och där jag bildade mitt första band. Det var Magnus på piano, Lotta på sång och jag på gitarr från början. Vi kallade oss Surrey Estate Agents med en blinkning till Douglas Adams (ni vet han med Liftarens guide till galaxen).

Vi körde en tonsatt version av Ett bloss för moster Lillie hämtad ur mitt tummade ex av Bodil Malmstens samlade dikter. Den boken fanns alltid i min innerficka vid den tiden. Ja, jag var rätt pretentiös, men grejen med att Malmstens lyrik i allmänhet och Ett bloss för moster Lillie i synnerhet slog an strängar med mig var just att den inte kändes pretentiös.

Den moster Lillie som träder fram ur diktens jazziga rader gick bort i strumpor med sömmar och eviga rock n roll-drömmar, hon gick bort i höga klackar i slippriga uppförsbackar. Det är en melankolisk dikt men samtidigt varm och med ett stråk av humor. Rimmen ger den en lätthet trots att den de facto handlar om någon som gått bort. Den strösslas med rock n roll-referenser. Det är rödvin och starka cigaretter; det är Waits och West Side Story.

Det var Magnus och Lotta som skrev musiken till vår tolkning av Ett bloss för moster Lillie och ska jag vara riktigt ärlig så är jag osäker på om jag över huvud taget spelade på den låten. Jag är ingen mästergitarrist idag och för 25 år sedan var jag direkt dålig. Men jag tror att jag i alla fall lade ett litet solo på den.

wp-1454774522173.jpgPå den tiden var Bodil Malmsten nästan jämnt i tv-rutan och hon hade ett sätt som fick henne att gå igenom och få en att nästan känna det som att man kände henne. Kanske var det därför hon lyckades bli folkkär på ett sätt som i modern tid sällan poeter blir på våra breddgrader. För folkkär var hon redan då, innan romanerna och den hyllade bloggen.

En gång fick jag i alla fall möjligheten att träffa henne i verkligheten. Det var på bokmässan… kan det ha varit 93? … som vi bytte några ord med varandra. Hon var trevlig, signerade mitt tummade ex av hennes samlade dikter och jag frågade henne om  vi kunde få tillåtelse att tonsätta hennes dikt. Det fick vi och det var ju tur eftersom vi redan hade gjort det.

Vi som lever är bara döda på semester
nån sorts sommargäster.
Så ta ett bloss för moster Lillie
ett halsbloss och ett glas rött
ta ett bloss för moster Lillie för moster Lillie har dött.

wp-1454774649362.jpg

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 47 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Wargirl, Roffe Ruff. Birdcloud, Svenska Akademien, Jason Isbell.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Michelle McNamar: I'll be gone in the dark - one woman's obssesive search for the golden state killer.
Ser just nu: Bland andra The Deuce och American Horror Story. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.