Låt 6: Tuskegee Pride

Låt 6/7 Jason Ringenberg – Tuskegee Pride

Jag har alltid varit förtjust i låtar med berättande texter, gärna baserade på historiska händelser: The Pogues Thousands are sailing (om de tusentals irländare som flydde hungersnöd och missväxt på Irland för USA), Fairport Conventions Wat Tyler (om 1300-talsupprorsledaren med samma namn), Eric Bogles And the band played Waltzing Matilda (om de australiensiska soldater som kom hem från Gallipoli) och The green fields of France (om en soldat som dödas vid Flandern under första världskriget), The Men they couldn’t hangs The ghosts of Cable Street (en inte helt korrekt beskrivning av Cable Street-kravallerna på 30-talet), Dave Alvins Andersonville (om ett krigsfångläger under amerikanska inbördeskriget), för att bara nämna några.

Jason & the Scorchers upptäckte jag i slutet av 80-talet, kort efter att Disneyland after Dark gjort sitt inträde i mitt liv. Precis som sina danska kollegor blandade Nashvillebandet country och punk, bara med mindre fokus på humorn och mer genuint hjärta. Mycket av attraktionen, vid sidan om en bra grundläggande idé, energi och bra låtar, är sättet Jason RIngenberg sjunger på. Hans röst ligger högt i tonläget och tycks alltid ligga på gränsen till att spricka upp, vilket ger känslan att han menar allvar, att det är ord som absolut måste ut.

När Ringenberg blev soloartist var det med mer country och mindre punk, utan att för den sakens skull helt tappa greppen om den senare. Det ger mer utrymme för rösten, vilket inte är fel.
2004 släpptes det lite förbisedda mästerverket Empire Builders med låten Tuskegee Pride (av oklara skäl omdöpt till Tuskegee Stew av Spotify), en av flera låtar på skivan som ansluter till ett historiskt tema. I Tuskegee fanns under andra världskriget en flygbas där svarta män utbildades till piloter i det tidigare helvita amerikanska flygvapnet. Låtens protagonist är sonson till en frigiven slav.

”In the fall of ’39 Hitler made a mess
But frankly I didn’t see the difference I guess
From what he was doing to what was done to us
Sometimes I had to wonder in what God they trust”

Han får sin träning vid Tuskegee och skeppas med stolthet till Europa som stridsflygare. Han får höra glåpord men i skyn känner han den perfekta frihet han saknar på marken. Men med kulorna kommer respekten – medan deras fruar går hemma och får stå ut med den sedvanliga rasismen. Låten slutar med att han ligger i en sjuksäng på ett veteransjukhus. Han får frågan honom om brännskadorna i hans ansikte:

”I said ’Those are scars for freedom, now carry on the chase’”

Över huvud taget har Ringenberg ett genuint sympatiskt anslag I sina texter. Jag är till exempel väldigt svag för hur han i en annan låt från samma skiva beskriver sitt obehag när han kommer för att göra en spelning på ett ställe i Tyskland och det hänger en sydstatsflagga från en lada: ”Hell, I don’t even want to see that flag in Tennesee”

Dessutom är de låtar han skrivit till sina barn så fina att man blir lite rörd på riktigt. Jag har haft förmånen att få prata med honom ett par gånger i samband med spelningar och han var glädjande nog lika trevlig i verkligheten som hans musik ger intryck av.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 47 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Wargirl, Roffe Ruff. Birdcloud, Svenska Akademien, Jason Isbell.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Michelle McNamar: I'll be gone in the dark - one woman's obssesive search for the golden state killer.
Ser just nu: Bland andra The Deuce och American Horror Story. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.