Låt 5: Comandante Joe

Låt 5/7 Attila the Stockbroker – Comandante Joe

Först tänkte jag att det var självklart att ta med The Clash och Joe Strummer på den här listan. Ta med London Calling och prata om Guy Stevens makalösa produktion, mitt tonårsjags förhållande till London, om punken…

Eller Strummers tolkning av Bob Marleys Redemption song, från den sista, postumt utgivna, skivan. Jag skulle tala om vilken fantastiskt värdig avslutning på Strummers liv och karriär det var, om att ingen egentligen ”får” göra covers på den läten men hur Strummer ändå träffade helt rätt, om hur jag fällde en tår när jag första gången hörde den…

Eller ta med Coma girl och prata om den märkliga synkroniciteten i Strummers liv och gärning. Om hur Tymon Dogg, mannen som en gång i tiden lärde honom spela gitarr, kom tillbaka i hans liv och hur de två bildade band tillsammans som blev det bästa han spelat med sedan Clash kastade in handduken. Om hur Mick Jones dök upp på giget på Acton Town Hall, bara en dryg månad innan Strummers oväntade död och hur han sedan hoppade upp på scen till extranumren och hur de två spelade ihop för första gången sedan Jones fick sparken efter US Festival ’83…

Men så tänkte jag på hur sjukt väntat det hade varit att jag skulle skriva om Clash här så därför väljer jag någon annans postuma hyllning till Joe Strummer istället och en låt som inte alla har hört en miljon gånger.

Det var midsommarfest hemma hos Louise och Rickard. Det var fram på småtimmarna. Rickard och jag satt i köket med varsin öl och pratade medan alla andra sov. Vi pratade om Strummer, naturligtvis, som hade gått bort ett par år tidigare. Och så spelade han Attila the Stockbrokers låt Comandante Joe för mig.

“So many bands back then were like too many bands today
A bunch of blokes who made a noise with bugger all to say
The Clash were always out in front, you put the rest to shame
Your words a call to action, your music was a flame”

Attila the Stockbroker är en punkpoet i en urgammal muntlig tradition. Med avstamp i The Clash, John Cooper Clarke, Patrick Fitzgerald och gamla folksånger är hans dikter och sånger lägesrapporter förmedlade med humor och vrede. I Comandante Joe berättar han vad The Clash i allmänhet, och Joe Strummer i synnerhet, betytt för honom.

Till skillnad från Attila, eller John Baine som han egentligen heter, fick jag aldrig se The Clash “all those nights at the Rainbow” men orden ringer även i mig. Det är en av de finaste hyllningar jag hört.

“Although I never met you, I’m so sad to see you go
You wrote a soundtrack for my life, Comandante Joe”

Och visst fällde vi en tår där i köket, Rickard och jag…

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 47 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Wargirl, Roffe Ruff. Birdcloud, Svenska Akademien, Jason Isbell.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Michelle McNamar: I'll be gone in the dark - one woman's obssesive search for the golden state killer.
Ser just nu: Bland andra The Deuce och American Horror Story. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.