I huvudet på Annika Norlin

09-noje-Annika-Norlin-1

Foto: Ralph Bretzer

Jag kommer precis ihåg första gången jag hörde Annika Norlins röst. Det var en eftermiddag för tio år sedan och jag satt i bilen och körde på E6:an. Jag tror det var någonstans strax söder om Falkenberg och jag körde i riktning norrut när den då nysläppta låten “My best friend” kom på stereon.

Det var någonting med hennes sätt att sjunga som fick mig att lystra till orden. Visst, den har den fantastiska catch-frasen “Damn, I wish I was a lesbian” men rösten och texten hade fångat mig redan innan den dök upp. Sedan dess har det slagit mig i princip varje gång jag lyssnat på någon av hennes skivor – oavsett om det är på engelska med under namnet Hello Saferide eller på svenska som Säkert! – eller sett henne live: hur otroligt väl hon får orden att gå fram.

I morse mötte jag Annika Norlin i lobbyn på hennes hotell i Malmö för en intervju om I huvudet på Annika Norlin, den helg hon är curator för på Malmö Live som drar igång nu på fredag. Om det kan ni läsa i Skånskans papperstidning i morgon bitti, eller på webben efter klockan åtta på morgonen. I samband med det passade jag på att prata lite om låttexter.

09 noje Annika Norlin 4Du har ett sätt att sjunga som får texterna att gå fram väldigt tydligt.
– Jag tror verkligen att det är ett val. Man får som sångare eller sångerska välja vad som är viktigt och jag väljer berättandet. Jag tror jag har fått det med mig för att jag har en bakgrund av att ha lyssnat väldigt mycket på gammal country när jag växte upp. Det har gjort att det kommit sig naturligt att det är texterna som ska vara i fokus.
– Sedan tror jag inte att jag har en sådan röst att det skulle vara logiskt att fokusera på någonting annat. Däremot har jag alltid gillat att samarbeta med sångare och sångerskor som fokuserat på det andra, på själva rösten, för det tycker jag blir en rolig dynamik. Jag har alltid gillat att ha med mig någon annan på scen, som till exempel Maia Hirasawa som jag jobbat med mycket. Rösten finns både som ett berättarinstrument och som ett musikaliskt instrument.
– Om man är dam så vill alla att man ska vara Joan Baez men jag vill vara Bob Dylan. Det är någon man får kämpa för.

Hur jobbar du med texter?
– Jag skriver varje dag någonting så jag har ett gigantiskt arkiv med texter – textfragment och färdiga texter – och så spelar jag in små melodier på röstmemot. Ibland känner jag att jag har nog för att det skulle kunna bli något, eller att det är texter som hänger ihop, och då brukar jag ha gjort en skiva. Då går jag in och petar och lägger till text eller lägger till musik.
– Eller så provar jag att gifta ihop olika textfragment. Jag vill alltid att det ska hända något i texten. Det händer ganska ofta att man har en text som bara beskriver samma sak men då fungerar det ofta att koppla ihop olika saker för att det ska hända något.

I låten The Crawler från senaste albumet med Hello Saferide, Annika Norlins engelskspråkiga projekt berättar hon om hur hon och kompisen Andrea går och simmar i ett badhus. Alla simmar bröstsim och hittar en gemensam rytm som funkar för alla – men sedan dyker det upp någon som crawlar och sabbar rytmen för alla andra med sina svallvågor och behov av att ta sig förbi. Det är inte svårt att se det som en metafor för samhället i stort.
– Den är väldigt metaforisk, bekräftar hon.
– Jag har alltid tänkt på det i en samhällskontext när jag går och simmar. Jag blir alltid irriterad av samma anledning, när jag gör det. Jag kan bli ganska trött på metaforiska texter, eller verk över huvud taget, och jag brukar inte hålla på med det men just där kändes det ganska självklart för att jag alltid tänker på det på det viset.

09 noje Annika Norlin 3Metaforen föddes ur anekdoten…
– Ja, verkligen! Att det sker ett mord (i texten) stämmer ju inte naturligtvis men annars: att man går och simmar och behöver samsas och så kommer det någon annan som inte bryr sig om hur det blir för andra. Det sker ju varje gång. Det blir en ständigt återkommande anekdot.
– Det är roligt för den låten… alltså folk har verkligen blivit förbannade på den. Folk bland mina vänner. Det är inte simmarförbundet eller så som hört av sig utan kompisar som har kommit och sagt: “Ja vadå? Jag är ju där för att crawla!”

Vad jobbar du med annars nu?
– Jag gör massor av olika grejer. Jag är peppad på att göra testa på olika saker och jobba med olika människor och genrer. Jag skriver mycket med och till andra men jag har inget enstaka skrytsak att komma med. Jag har lite projekt jag inte får berätta om och så ska jag börja sammanställa till nästa skiva men det vet jag inte riktigt vad det blir än. Jag får se vad som utkristalliserar sig.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 47 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Wargirl, Roffe Ruff. Birdcloud, Svenska Akademien, Jason Isbell.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Michelle McNamar: I'll be gone in the dark - one woman's obssesive search for the golden state killer.
Ser just nu: Bland andra The Deuce och American Horror Story. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.