2014 var tjejernas år i popvärlden

Desktop28Rebecca och Fiona, First Aid Kit, Tove Lo, Little Jinder och Seinabo Sey. Foto: TT

Tjejerna dominerade på P3 guld-galan och även på Grammisditon var det tjejer som plockade hem de flesta av de tyngsta titlarna. Det konstaterar kulturredaktör Gunilla Wedding här. Och visst är det så. Fullständigt rimligt är det också. Det mesta av den bästa och mest intressanta musiken 2014 gjordes av kvinnliga artister, både här hemma och i den angloamerikanska delen av musikvärlden. När jag satt och fnulade på en årssammanfattning hade jag på allvar svårt att komma på några manliga artister som satt några djupare avtryck på mig under det gångna året.

Min största invändning till årets pristagare är att jag tycker att Silvana Imam borde fått priset i samtliga kategorier hon var nominerad i – årets artist, hiphop och årets textförfattare. När det gäller den förstnämnda kategorin är det ju i och för sig kanske inte så konstigt att Tove Lo tog hem trofén med tanke på hennes stora genombrott på andra sidan pölen. Grammis är ju ett pris som tenderar att belöna kommersiell framgång snarare än något annat. Att Imam inte fick en enda grammis är däremot bara märkligt.

Zara Larsson blev även hon utan grammis (hon var nominerad i kategorin årets låt). Däremot stod hon för årets showstoper med sitt lysande framträdande där den nominerade låten, Carry me home, framfördes i en fin version med rösterna i centrum. Även Tove Styrke var riktigt bra med sin punkiga popdänga Even if I’m loud it doesn’t mean I’m talking to you.

* * *

På tal om svensk hiphop har den ju gått från klarhet till klarhet de senaste åren. 90-talet brukar omnämnas som den svenska hiphopens gyllene ålder. Det var då genren gick från sina första stapplande steg i skuggan av de amerikanska pionjärerna till något som var värt att ta på allvar på sina egna meriter. Det var också det årtionde de flesta av dagens hiphopartister nådde den ålder att de var medvetna om den musik som fanns omkring dem.

Därför är det kul att Infinite Mass, ett av den tidens stora akter, och ADL, en av den tidens hjältar mer i det fördolda, gjorde comeback på årets grammisgala. Jag är väl i ärlighetens namn osäker på om det mest var nostalgin som fick mig att bli så glad av Infinite Mass Soundsystems framträdande tillsammans med NoNoNo eller om det verkligen var så väldigt omistligt. Det lät i alla fall rätt mycket som Infinite Mass lät då det begav sig.

* * *

Det där med återväxten bland kvinnliga artister torde förresten vara säkrad. Teddybears avslutade galan med stencoola 12-åriga dancehallsångerskan Baby Trish. Undrar bara hur kul hon kommer tycka det är att släpa runt med det artistnamnet när hon är 20…

WEB_INRIKESZara Larsson.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 47 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Roffe Ruff. Birdcloud, Svenska Akademien, Jason Isbell.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Michelle McNamar: I'll be gone in the dark - one woman's obssesive search for the golden state killer.
Ser just nu: Bland andra The Deuce och American Horror Story. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer