Musikåret 2014

Desktop10

Musikåret 2014 så som jag såg det… 

Imorgon kväll lägger vi ännu ett år till handlingarna. Och ännu ett år kan sumeras. Här kommer mina höjdpunkter från året som gick.

Årets utländska:

1, FKA Twigs LP1
1. Gavlyn Modest confidence
3, Sleaford Mods Divide & exit

FKA Twigs tokhajpades redan innan debutalbumet kom men det var en hajp som var berättigad. Den brittiska dansösen, sångerskan och låtskriverskan skapade sin egen ljudvärld, likt en smårr avantgardistisk och modern r’n’b-motsvarighet till Kate Bush. Hon får dela förstaplatsen med LA-rapparen Gavlyn som enligt Spotify släppte den platta spelades mest av mig i år. Alldeles under dem ruvar Sleaford Mods, en duo som varken är mods eller kommer från Sleaford men istället gör ilsken laptop-punk som är så brittisk att te och scones känns importerat i jämförelse.

Desktop7

Årets svenska:

1, Maxida Märak & Downhill Bluegrass Band “Mountain songs & other stories”
2, Neneh Cherry “Blank Project”
3. Edda Magnason ”Woman travels alone”

På pappret såg idén ut som att det kunde gå åt vilket håll som helst. Men när samiska rapparen, sångerskan och aktivisten Maxida Märak och Downhill Bluegrass Bands första gemensamma album rullar igång råder inga tvivel längre. Kombinationen av samisk jojk och folkmusik från Kentucky fungerar alldeles briljant, både musikaliskt och tematiskt. Att dessutom Märak visar sig vara en fantastisk sångerska gör inte saken sämre.

Efter den strålande återkomsten med The cherry thing tillsammans med frijazzbandet The Thing gick Neneh Cherry vidare och släppte för första gången på evigheter (sedan 1996 närmare bestämt) ett album i eget namn. Tillsammans med producenten Four Tet vävde hon samman ett minimalistiskt, fängslande och utmanande album.

Edda Magnason kunde ha mjölkat Monica Z-succén för allt vad den var värd. Istället valde hon att helt lämna Z:as jazzklassiker hemma när hon begav sig på sommarturné och istället till största delen spela ännu outgivna låtar. Även om en hel del. framförallt äldre personer, i publiken såg lite besvikna ut över detta faktum tycker jag att hon gjorde helt rätt. Inte minst som de nya låtarna var riktigt, riktigt bra. Albumet som följde var också en fullträff. Svenska Dagbladets recensent kallade henne för musikalisk halvgud och jämförde med Beethoven, Bara en sån sak…

Desktop8

Årets låt:

1. Silvana Imam Jag svär på min mamma
2. Kill J Bullet
3. Linnea Henriksson: Halmstad
4. Cleo och Kristin Amparo Gå på salong
5. First Aid Kit My silver lining
6. Miriam Bryant Dragon
7. 
Luna Green Neptune

Här kan jag inte hålla mig till tre. Silvana Imams debutalbum var både originellt och väldigt bra. EP:n som kom i år lyfte henne ytterligare några steg. Jag svär på min mamma från den är inget annat än ikonisk. Politisk, passionerad och personlig.
Danska electronicaduon Kill J gick från klarhet till klarhet under året. Bullet var det vassaste enskilda spåret. Om du inte hört den: Lyssna!

Linnea Henriksson tog, efter Orup-sammarbetet på förra plattan, en stort steg i mer dansant riktning men utan att tappa sitt eget distinkta avtryck. I Halmstad skapade hon ett anthem för alla oss som lämnat småstaden och då och då kommer tillbaka.
Kristin Amparo hördes överallt under sommaren genom sin medverkan på brottarhiten Din soldat tillsammans med Albin. Men det var tillsammans med Cleo på den lättsamt feministiska dansgolvsrökaren Gå på salong hon gjorde mest avtryck i mina öron. Cleo å sin sidan har en fantastisk närvaro på scen, en närvaro hon lyckas kanalisera även i studion.

First Aid Kit lyckades med årets album bygga vidare på sitt sound utan att egentligen överträffa förra albumet, Lion’s roar. I  My silver lining har de dock en av sina allra bästa låtar någonsin.
Miriam Bryants Dragon hörde jag första gången på spelningen på Malmöfestivalen. Jag var inte jätteimponerad då men låten växte och växte och nu är jag beredd att säga att den är en av årets bästa.
Luna Green har släppt tre album på ett år och på den sista av dem finns Neptune med. En låt så giftig att det inte går att få den ur hjärnan, inte minst på grund av kombinationen av en skön basgång och Lunas hypnotiska röst.

Desktop9

Årets spelning:

1. Linnea Henriksson: KB, Öresundsfestivalen
2. Lindi Ortega, Pusterviksbaren, Göteborg
3. Rival Sons: KB

Jag såg Linnea Henriksson i skitväder och med lite folk på nationaldagen i Varberg. Jag såg Linnea Henriksson i skitväder och med mycket folk på Malmöfestivalen. Hon var lysande vid båda tillfällena. Men inomhus på KB under Öresundsfestivalen var det helt jäkla lysande. Lysande var också kanadensiska indiecountry-sångerskan Lindi Ortega på scen i Göteborg, Jag var ruggigt sugen på att se henne även på Vega i Köpenhamn på samma turné men hade inte möjlighet.
Såhär skrev jag om Rival Sons spelning på KB: ”Med sig på resan genom tidens väv har de även snappat upp något av Tony Iommis nedstämda riffande och den där demonen som red Robert Plant genom Led Zeppelins mest klassiska plattor. Någonstans slank Jim Morrisons ödlekung med på köpet.” Jag kan inte uttrycka det bättre än så.

Årets upptäckt:

1. Kill J
1. Maxida Märak
3. Kate in the Kettle

 Två fantastiskt starka sångerskor och en folkmusikgrupp som gräver i historien och får det att låta modernt. Det är årets upptäckter. Kill J-sångerskan Julie Aagaards röst fungerar lika bra med stråkkvartett som med hård electronica, det visade hon på Öresundsundsfestivalen. Maxida Märaks fungerar lika bra till rap som jojk och folksånger.
Violinisten och sångerskan Kate  Young och hennes Kate in the Kettle är årets sista musikaliska upptäckt och den kan ni läsa om här nedan.

Årets musiksnackisar:

På det inhemska planet var det utan tvekan Håkan på Ullevi som dominerade. Till och med Kent med sin egen festival fick finna sig i att stå i skuggan. Själv var jag inte där men vet att Hellström kan vara magisk på scen, inte minst i hemstaden. Och det skulle ju mjölkas till sista miljonen. En bok, en box, en biofilm, en webbvisning på Aftonbladet… Samtidigt dristar man sig att lite försynt viska: men det var ju bara en konsert?!?

I somras väckte kritikern Kjell Häglund frågan: Är First Aid Kit så bra egentligen? En del höll med honom om att systrarna Söderberg sjunger fint men är rätt överskattade. Jag säger: Äsch! Det är de visst.

På det lite större internationella planet var det Taylor Swift som tog över efter Miley Cyrus roll som tjejen på allas läppar. New York Times kläckte ur sig den längsta recension jag någonsin läst, att hon helt valde bort countryn till förmån för pop skapade svallvågor liksom valet att inte släppa albumet på Spotify. Det första färstår jag. Blank space är en riktig brottarhit och 1989 en bra platta som har många ingångar och möjliga analysspår att gå på. Men valet att lämna country-popen till förmån för pop-popen – om man nu skulle tycka att det var så stort – gjorde hon redan till förra plattan. När det gäller att inte släppa plattan på Spotify så är det naturligtvis bra att någon tar upp kampen för artisters ersättningar och det måste kanske vara en megaartist för att det ska få effekt. Men å andra sidan: Swift tjänar knappast för dåligt och ur ett konsumentperspektiv vore det riktigt, riktigt uselt om man ska behöva prenumerera på flera olika musiktjänster för att få tillgång till den musik man vill höra.

* * *

Det var det. Fast man borde ju haft med chilenska rapparen Ana Tijoux på ett hörn. Och Hurray for the Riff Raff. Och MØ. Suck.

* * *

På tal om MØ förresten. Dagen för nyårsafton – alldeles, alldeles nyss, faktiskt – släppte hon ut den här i full frihet. Dags att skrota Auld lang syne som standardlåt vid tolvslaget, kanske:

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 47 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Wargirl, Roffe Ruff. Birdcloud, Svenska Akademien, Jason Isbell.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Michelle McNamar: I'll be gone in the dark - one woman's obssesive search for the golden state killer.
Ser just nu: Bland andra The Deuce och American Horror Story. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.