Vägskälets musik

Kate in the kettleVägskälet är en av de grundläggande metaforerna. Robert Johnson gick till ”the crossroads”, mötte djävulen och kom tillbaka med förmågan att spela blues som ingen annan. Vid korsvägen möts människor som kommer från olika håll och utbyter erfarenheter med nya idéer och ny musik som följd. Det är genom korsbefruktning vi går vidare ut i den spännande nya tid som alltid ligger framför oss.

När fattiga svarta och vita arbetare från olika hörn möttes på järnvägsbyggena i USA i slutet av 1800-talet och spelade musik tillsammans vid lägereldarna där få andra nöjen stod till buds skedde ett kulturellt möte som i förlängningen skulle leda till en stor del av den popmusik vi har idag. Man behöver bara gå till folkmusiken för att se att musikaliska möten från olika kulturer alltid varit lika viktiga.

Årets kanske sista stora musikaliska upptäckt för min del är just ett sådant folkmusikaliskt kulturmöte. Jag hittar det genom en artikel i senaste numret av magasinet Lira. Artikeln är en intervju med den skotska violinisten och sångerskan Kate Young och gör mig så fascinerad att jag måste kolla in hennes senaste projekt Kate in the Kettle och det får mig att falla omedelbart.

Young har tidigare hörts som en del av fjol och sång-kvartetten Carthy, Hardy, Farrell & Young. Den gruppen gjorde förra året det spännande men i mitt tycke allt för splittrade albumet Laylam. Kate in the Kettles debutalbum Swimmings of the head som släpptes i oktober är eklektiskt men ändå betydligt mer sammanhållet och tycks mer tydligt vara resultatet av en musikalisk vision och helhetssyn.

Bandet består, förutom Young, av svensknorska Märit Fält på låtmandola (ett relativt nyuppfunnet instrument besläktat med bouzokin) och spanjoren Victor Solana på diverse slagverk. På skiva är de dessutom förstärkta med en estnisk basist och en italiensk basklarinettist. Vägskälets estetik, det musikaliska kulturmötet, ekar genom hela albumet. För den som har fördomar mot folkmusik som en stelnad, nästan museal, form torde det här vara ett lämpligt motgift.

Kate Youngs violin, röst och låtar står i centrum och kärnan är skotsk folkmusik.Men sångerna bär också släktskap med bulgariska folksånger och den skandinaviska sångstilen kulning (som hör hemma inom vallmusiken). Här finns också ett rytmiskt driv och ett sätt att tänka i riff som för tankarna till betydligt modernare tongångar. De korta, hårt rytmiserade, dragen med stråken i favoritlåten Green and gold ger ett jordigt groove som på intet sätt får mig att tänka på knätofsar, snarare är det rock n roll i medeltidstappning.

Albumet sparkar igång med en låt som bär titeln Fairy fiddler. Det är en låttitel som – vid sidan av att väcka djupt oönskade minnen av Alexander Ryback – säger en hel del om stämningen i musiken. Det finns något sagolikt i tilltalet och i tonen, något som minner om tider för länge sedan svunnen bland glömskans dimmor men som samtidigt är väldigt modernt i sin öppenhet inför element som inte traditionellt förknippas med musik från de brittiska öarna.

Det är den kombinationen av ålderdomligt, modernt och öppensinnad musikalisk nyfikenhet som gör mig så fascinerad av den här musiken. Att sedan Edinburgh-dialekten är ganska svårmotståndlig gör inte saken sämre.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 47 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Wargirl, Roffe Ruff. Birdcloud, Svenska Akademien, Jason Isbell.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Michelle McNamar: I'll be gone in the dark - one woman's obssesive search for the golden state killer.
Ser just nu: Bland andra The Deuce och American Horror Story. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.