The Comeback Queen

madonna-rebel-heart
Det är lätt att göra sig lustig över Madonnas beprövade metod att hålla sig samtida genom att ta hjälp av de för tillfället hetaste artisterna, låtskrivarna och producenterna. Samtidigt kan ingen ta ifrån henne att det har fungerat fantastiskt väl för henne under en karriär som nu är inne på sitt fjärde decennium. För ingen kan säga något annat om Madonna än att hon alltid kommer tillbaka. Minns det beryktade framträdandet på VMA:s för ett antal år sedan där hon kysste Britney Spears och Christina Aguilera. Budskapet var glasklart: starlets kommer och starlets går men Madonna består.

När Madonna nu släpper sex nya spår som en för tidig julklapp – eller paniksläpper för att täppa till läckorna av halvfärdiga låtar från kommande albumet Rebel Heart om man hellre vill det – har hon naturligtvis inte släppt den vinnande formeln. Och varför skulle hon det? På 80-talet var det folk som Stephen Bray, Nile Rodgers och Jellybean som agerade bollplank, nu är det Diplo, Nicki Minaj och Kanye West bland andra som står för uppbackningen. Det gör henne till något av en termometer som tar temperaturen på den musikaliska tidsandan.

Resultatet låter den här gången inte alls oävet. Framförallt de mer balladbetonade låtarna är starka. Jag ska villigt erkänna att Madonna inte längre engagerar mig på samma sätt som hon gjorde en gång och jag hade gärna klarat mig utan Illuminati –  som hon i motsatsen till den populära konspirationsteorin om en hemlig elit som styr världen menar i själva verket är sanningen och ljuset och står att finna i dansen (om jag tolkar texten rätt). Men å andra sidan är det ju inte som textförfattare Madonna har sin starkaste gåva.

Bland de sex spåren finns också betydligt vassare saker. Framför allt faller jag för den mollstämda men ändå upplyftande Devil pray. Här har Madonna samarbetat med, förutom kanadensaren Blood Diamond, svenska storheter som Avicii, Rami Yacoub och Carl Falk. Även Unapologetic bitch är en pärla som lyckas kombinera ett (hyffsat) modernt sound med ett avtryck som är distinkt Madonnas eget, den lätta reggae-touchen till trots.

Ghost town är klassisk melankolisk Madonna-pop och Living for love lite muntrare och mer dansgolvsinriktad sådan. Den sistnämnda växer på mig trots att Love’s gonna lift me up-kören inte med bästa vilja i världen kan kallas originell.

Däremot tycker jag att Bitch I’m Madonna, där Nicki Minaj gästar inte bara som låtskrivare utan även bidrar med rap, fungerar sämre. Det blir en krock mellan fina verser, en rätt trist refräng, EDM-inslag och den lätt aparta rappen. Minaj är bättre på egen hand, här låter det som att hon ska inordna sig i en mall som inte passar henne särskilt väl.

Sammantaget bådar det i alla fall gott för albumet som släpps i mars även om det vi fått höra hittills inte når upp till karriärens allra starkaste givar.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 47 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Wargirl, Roffe Ruff. Birdcloud, Svenska Akademien, Jason Isbell.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Michelle McNamar: I'll be gone in the dark - one woman's obssesive search for the golden state killer.
Ser just nu: Bland andra The Deuce och American Horror Story. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.