Musikhjälpen Malmö Style

StellaStella Lugosi i samklang med I am Super Ape. Foto Ralph Bretzer.

En spiraltrappa upp på en bakgård vid Möllan. Via balkongen in i klubben. På Grands scen står en dryg handfull schyssta Malmöband kryddat med ett stockholmskt gästspel. Den högst rimliga inträdesavgiften går direkt till Musikhjälpen, liksom garderobsavgiften och personalens dricks. Den sistnämnda dubblas dessutom av etablissemanget.

När jag kom till jobbet i svinottan i tisdags var det första jag gjorde att sätta på tvn:n och den livesända Musikhjälpen. Det är ett sympatiskt sällskap: en god sak, musik och snack i ljuv förening.

När kollegan Matilda kommer ett par timmar senare berättar hon hur den årligt återkommande välgörenhetstillställningen ger henne julkänslor. Det slår mig då att Musikhjälpen blir ännu bättre om man ser det som en jultradition, som en välbehövlig motvikt till allt det tokkommersiella.

Enda felet är att den inte äger rum i Malmö i år. Det blir inte samma känsla när den där glasburen står i Uppsala i stället för på Gustav. Kanske är det för att den varit här så många gånger att det börjat kännas som en tradition.

Det är en bra kväll, där på Grand. Mycket folk, trevligt sällskap och god stämning. Flera av de korta spelningarna – varje band har ett tjugotal minuter på sig på scen – är också mycket minnevärda. Personliga favoriter som Skilla och Stella Lugosi varvas med nya bekantskaper som Sista Bossen och I am Super Ape. Dessutom får det den där glasburen att kännas betydligt närmare.

* * *

Sista Bossen, förresten. Det är ett Malmöband som skivdebuterade tidigare i år med ep:n Identitetskris. Det är ett band vars musikaliska rötter går djupt ned i den skånska musikaliska myllan.

Musik och geografi. Det är som att vissa platser – städer, områden eller hela nationer – har ett eget ljud, en gemenskap i tonalitet. Liksom det i de mest väsenskilda australiska akter går att spåra en slags torr öppenhet i ljudbilden har även den skånska rocken sitt eget tilltal. Det finns en anarkistisk röd tråd som går från Kal P Dal till Familjen via Philemon Artur & the Dung, Wilmer X, Torson och Klippanbanden.

På något sätt känns det som att Sista Bossen, med sina punkiga utfall, närmast progressiva melodier, humor och nästan övertydliga skånska idiom, är nästa led i den utvecklingskedjan.

 

SkillaCollageSkilla

I am super ApeI am Super Ape

NolaNola

Sista BossenSista Bossen

Stella 2Stella Lugosi

 

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 47 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Wargirl, Roffe Ruff. Birdcloud, Svenska Akademien, Jason Isbell.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Michelle McNamar: I'll be gone in the dark - one woman's obssesive search for the golden state killer.
Ser just nu: Bland andra The Deuce och American Horror Story. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.