De var slödder och visste om det

Black Sabbath.
Tre fjärdedelar av originaluppställningen av Black Sabbath: Geezer Butler, Ozzy Osbourne och Tony Iommi. Bilden är tagen 1999. Frånvarande är trummisen Bill Ward. Det har han varit på alla återföreningar sedan dess. Foto: TT

“De var slödder och visste om det.”

Det är en storartad öppningsmening på en bok. Inte minst är det en storartad öppningsmening på en bok om verkliga människor som spelar i ett av världens mest inflytelserika rockband. Tillsammans med Led Zeppelin och Deep Purple lade Black Sabbath i brottet mellan 60- och 70-tal grunden för den musik som skulle komma att kallas heavy metal. Men det skulle dröja länge innan de fick den respekt de förtjänade för sin banbrytande musik.

“De var slödder och visste om det.”

Det är en mening som öppnar för klassanalys, för en bok som sätter in bandet i en social kontext. Gudarna ska veta att det finns intressanta tankar att tänka om Black Sabbath i det perspektivet och lika intressanta paralleller att dra mellan hur deras musik lät och platsen de kommer ifrån.

"Black Sabbath" Mick Wall (Forum)
”Black Sabbath”
Mick Wall
(Forum)

De fyra originalmedlemmarna i Black Sabbath har sina rötter i Birmingham, i utkanten av Black Country, det område i västra Midlands som var ett av de mest och tidigast industrialiserade områdena i Storbritannien. Området var känt för sina kolgruvor, stålverk och koksframställningsindustrier. För arbetarklassgrabbar som växte upp där på den tiden var det hårda, tunga och inte sällan farliga jobb som stod till buds. Och det i ett av de mest utpräglade och segregerade klassamhällen västvärlden kunde uppbåda.

Problemet är bara att Mick Wall i sin Black Sabbath-biografi inte gör klassanalysen annat än möjligtvis underförstått. Han gör inte heller något särskilt bra jobb med att måla upp bilden av den miljö som formade bandet.
Över några få utgångar i en magasinsartikel om Judas Priest-sångaren Rob Halford lyckades journalisten Roy Wilkinson nyligen i Mojo bättre med att slå huvudet på spiken om var Sabbaths musik hämtade sin näring än vad Wall lyckas med på flera kapitel:

“The grim reaches of Mordor in Tolkien’s Lord Of The Rings were inspired by the industrialised grime of the Midlands area known as the Black Country, in Birminghan, were Black Sabbath. With their black magic references and invicible down-tuned grind, Black Sabbath were the musical equivalent of Tolkien’s giant, whip-wielding Balrogs – charismatically brutal, clearing the way for others to follow”.

Låt vara att anledningen att bandet spelade så nedstämt var att Tony Iommi vid en arbetsplatsolycka kapat av sina fingertoppar och på grund av smärtan inte kunde spela med normalt stämda strängar.

Den första av bokens två delar, som omfattar ungefär en tredjedel av sidantalet och avhandlar storhetstiden med Ozzy Osbourne på sång och resten av originaluppsättningen intakt, haltar svårt. Det är delvis på grund av bristen på djupare analys men också på att det saknas gestaltning. Det blir i och för sig informativt och kunnigt collage där det klipps och klistras från olika källor och författarens mer sentida intervjuer med bandmedlemmarna. Det är trist för det är under den här tiden bandet gör det mesta av sin bästa musik.

Att det sedan är rätt tröttsamt att läsa om sprit-, knark- och sexorgier – klassisk 70-talshårdrocksdekadens – är i och för sig inte Mick Walls fel. Det hade knappast varit en rättvisande bild annars av ett band vars grava missbruksproblem ligger bakom att de under slutet av 70-talet och framåt – med undantag av den korta period de spelade med den betydligt skötsammare Ronnie James Dio på sång – allt som oftast halkade i diket.

Bokens andra del är mycket bättre. Det är här Mick Wall själv kliver in i berättelsen, bland annat i egenskap av PR-man för Black Sabbath och som spökskrivare för Ozzy Osbournes självbiografi. Plötsligt blir texten oändligt mycket mer levande. Nu känner han dem han skriver om och kan använda sina egna ögon och minnen. Nu har han också tillgång till bandmedlemmarna och intervjuar dem åtskilliga gånger genom åren både, på senare tid, för den här boken och, tidigare, för olika publikationer. Texten blir inte längre ett tredjehandsreferat och då är det också betydligt roligare att läsa.

Det bestående intrycket, när jag slår ihop pärmarna, är dock bristen på analys. Wall lägger kritiska öron till musiken och texterna men förmår inte sätta in bandets musik i ett samhälleligt perspektiv. Det är synd för han kan bandets historia på sina fem fingrar och har genom sin egen en ganska unik inblick i densamma.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 47 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Wargirl, Roffe Ruff. Birdcloud, Svenska Akademien, Jason Isbell.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Michelle McNamar: I'll be gone in the dark - one woman's obssesive search for the golden state killer.
Ser just nu: Bland andra The Deuce och American Horror Story. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.