Folkig rock och egensinnig pop

Skrivbord21Martin Prahl och Luna Green. Foto: Pressbild och Ralph Bretzer

booklet_front_text
Martin Prahl ”River ocean wide” (Dead air for radios) Betyg: 4

Efter ett närmast Ennio Morricone-klingande spagettiwestern-intro kastar sig Martin Prahl in i Heading for a fall. En Deep Purple-ylande Hammond-orgel, snyggt riffande gitarrer och så då Prahl stämma med muskler men också känsla och pondus. Den snyggt utmejslade melodin bär, den rockiga omgivningen till trots, en distinkt känsla av folkmusik.

Det är kanske inte så konstigt. Martin Prahls debutalbum var tydligt folkmusikinfluerat men vägde lite lätt i den rockiga delen av sitt folkrocksound. På uppföljaren lutade det i stället över åt det andra hållet. Båda albumen var bra utan att riktigt uppnå sin fulla potential.

Till tredje plattan har Prahl finkalibrerat alla reglage och alla bitarna har fallit på plats. Han har kallat in lite välmeriterat bistånd från The Levellers violinist Jon Sevink och Arch Enemys-gitarristen Chris Ammot men står själv i centrum. Mina tankar går till Deep Purple, Thin Lizzy. Tom Petty, tidiga Chris DeBurgh och Fairport Convention. Inte sällan samtidigt. Och resultatet av det är ett helgjutet album fyllt av bra låtar, ett lika bra sound och en hel massa övertygelse. Det övertygar åtminstone mig. Och får mig att förbanna att jag missade releasespelningen i helgen.

* * *

 

Luna Green "Havana Sessions" (National/Warner) Betyg: 4
Luna Green
”Havana Sessions”
(National/Warner)
tyg: 4

Det är något gåtfullt med Luna Green. Både i hennes uppenbarelse på scen och i hennes musikaliska uttryck. Delvis beror det på hennes halvviskande sångstil men det är inte hela orsaken. Influenserna spretar åt alla håll och gör henne svårplacerbar – och spännande.

”Havana Sessions” är hennes tredje album på ganska precis ett år. Likt Lisa Ekdahl på hennes senaste album har Green dragit till Kuba för att supa in stämningen och spela in. Och precis som Ekdahl är det svårt att höra några karibiska influenser som letat sig in i musiken. Däremot har man hittat en väldigt levande, läs: mindre producerad, känsla än på tidigare plattor. Det klär henne alldeles utmärkt.

Låtarna är en blandad kompott. En handfull covers, ett gäng nya tolkningar av låtar från tidigare album och några nya låtar. Underbara singelspåret Neptune, som inleder plattan, har jag redan skrivit om (och hyllat) här på bloggen. Även cirkusvalsen Showtime är en riktig pärla. Bland de nya versionerna av egna ”äldre” spår står Sussh (ursprungligen på albumet Swedish strawberries som kom i våras) ut som den som har vunnit mest på omarbetningen. Den är riktigt bra redan innan och låter här betydligt närmare och mer vital i sin i inte lika polerade ljudbild.

Covervalen ger oss bitar till det stora pussel som utgör Luna Greens musik. Det är en disparat – men intressant – samling som spänner från Tom Waits Temptation via Kents Kräm, Soundtrack of our lives Grand Canaria, Atomic Swings Mosquitos on Mars och gamla jazzstandarden Why don’t you do right (en låt med lång och intressant historia men som är mest känd med Peggy Lee). Spretande som sagt. Men intressant.

 

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 48 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Nadia Tehran, fka twigs, Sarah Klang.
Läser: Elton Johns självbiografi och Fredrik Strages 242..
Ser just nu: The Deuce, His dark materials. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.