Explosivititeten i behåll

När Ali McMordie (till höger i bild) ringde upp Jake Burns (till vänster) för första gången på flera år resulterade det i en blöt kväll och en återförening som varat långt mycket längre än bandets ursrprungliga tid tillsammans.

Foto: Ralph Bretzer

“I could be a soldier
Go out there and fight to save this land
Be a people’s soldier
Paramilitary gun in hand”

Belfast. Epicentrum för the troubles, kampen mellan lojalister och republikaner på Nordirland. Här växte Jake Burns och hans kompisar upp under 70-talet.

– Det var bomber, upplopp och oroligheter. Men mitt största intryck var att det var väldigt tråkigt, säger han när vi möts i turnébussen i samband med att Stiff Little Fingers – bandet han varit ledare för sedan 1977 – ska spela på KB.

– Från början var det nästan spännande eftersom man var barn, sedan blev det skrämmande och till sist bara tråkigt. Det är en av orsakerna att jag började spela gitarr. Man kunde ändå inte gå ut på kvällarna på grund av alla avspärrningar.

”I won’t be a soldier
I won’t take no orders from no-one
Stuff their fucking armies
Killing isn’t my idea of fun”

Bandets första singel “Suspect device” med b-sidan “Wasted life” (som citaten är hämtade ifrån) kom tidigt 1978. Det är en liten brandbomb till skiva och låtarna på den låter på scen lika explosiva idag som när det begav sig, trots att den då så gänglige 19-årige sångaren förvandlats till en jovialisk 56-årig man med lågmäld framtoning och nära till skrattet.

Hela debutalbumet “Inflammable material” har den där laddningen där man känner att det är på liv och död.
– När vi hörde de första engelska punkbanden gillade vi vad vi hörde men jag kände aldrig att jag gick igång på att skriva låtar för att chockera människor som Pistols gjorde. När jag hörde The Clash slog det an mycket mer med mig eftersom de skrev om sina liv. Och där vi levde fanns det mycket att skriva om.

Stiff Little Fingers och The Undertones utgjorde de två ytterligheterna på den nordirlänska punkscenen när det gällde att tackla omständigheterna.
– De tyckte att eftersom de levde med det här dagligen var det det sista de ville sjunga om och såg bandet som en flykt från det som hände runt omkring dem. Jag förstår precis hur de tänkte men jag antar att jag bara är lite mer konfrontativ…

I samband med släppet av det första albumet lämnade bandet Nordirland och flyttade till England. Med det förändrades texterna.
– Det fanns andra band från andra platser som skrev om the troubles och om jag ska vara ärlig så tog vi det som något av en förolämpning. Det är också orsaken att vi slutade skriva om det det så fort vi lämnat Nordirland. Vi ville inte bli sedda som att vi skodde oss på the troubles.

När det gällde textskrivandet fortsatte Burns att gräva där han stod.
– En låt som Nobody’s hero (titelspåret på andra plattan) handlar till exempel om att försöka acceptera att man ena året är fyra killar i ett band i Belfast som ingen hört talas och nästa är man på tv och i tidningar och ens vänner börjar behandla en annorlunda.

Det blev fyra album innan bandet kastade in handduken 1982. Bandmedlemmarna som var i 18-årsåldern när bandet bildades hade växt isär. Små diskussioner blev till stora som blev till bråk och slagsmål.
– Vi var fortfarande unga och för dumma för att lugna ned oss och sätta oss och snacka igenom saker. På den tiden var allting på liv och död.

I fem år låg bandet nere innan basisten Ali McMordie ringde upp Jake Burns för första gången på flera år. Det resulterade i en blöt pubkväll som i sin tur resulterade i ett återförenat band.

– Det var strax före jul och vi ville alla åka hem och hälsa på våra föräldrar men var för panka för att göra det. Vi tänkte att återföreningen skulle ge oss pengar till biljetterna och till presenter. Men när vi annonserade ut återföreningen blev världen galen och biljetterna flög iväg. Vi fick spela på både fler och större ställen och det var utsålt överallt.

Idag har bandet stabiliserat sig kring ursprungsmedlemmarna Burns och McMordie tillsammans med Steve Grantley (trummor) och Ali McCallum (gitarr). De båda sistnämnda har varit medlemmar sedan mitten av 90-talet.

– Vi dricker mer te nu och mindre tequila, säger Jake Burns, med ett skratt, som svar på frågan om vad som skiljer turnerandet förr och nu.
– Vi är äldre och förståndigare och känner våra begränsningar.

Med sig i bagaget när de intog scenen på KB hade bandet sitt första nya studioalbum på ett decennium. Fyra låtar från den har letat sig in i aftonens spellista, bland annat fina ”My dark places” som handlar om Burns kamp mot en depression. Lejonparten av kvällens låtar kommer dock från de tre första plattorna. Jake Burns beskriver urvalet som en balansakt.

– Man måste hålla i åtanke att man inte står på scen för att marknadsföra sin nya platta. Vi vet att det finns låtar vi måste köra och det är helt okej. Vi har faktiskt fått klagomål för att vi kört för lite nya låtar. Det är naturligtvis kul att höra men vi har den tid vi har på oss och om vi ska ta in fler nya låtar vad ska vi då lämna ute?

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 47 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Wargirl, Roffe Ruff. Birdcloud, Svenska Akademien, Jason Isbell.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Michelle McNamar: I'll be gone in the dark - one woman's obssesive search for the golden state killer.
Ser just nu: Bland andra The Deuce och American Horror Story. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.